När statlig skräpteve diskuterar Kina är det alltid spel mot ett mål, det vill säga veritabel tomatkastning av en samstämmig panel av kinahatande element, utan minsta antydan till nyansering och objektivitet. Som när man diskuterar Xi Jinping (习近平) i termer av personkult, maktfullkomlighet och alla möjliga negativa attribut, men utan att balansera med mer positiva.
Men Xi Jinping är i termer av opinionsstöd den mest populära ledaren världen över, i mätning efter mätning av amerikanska och andra institut, med siffror som västerländska ledare bara kan drömma om. Uppenbarligen måste man göra åtminstone något rätt, om man åtnjuter en sådan grad av popularitet?
En sådan sak kunde ju vara att Xi har gjort kineserna sextio procent rikare sedan tillträdet 2013, det vill säga en fortsättning på den tillväxt som har transformerat landet från ett utfattigt bondeland till en måttligt rik supermakt. I historiskt perspektiv har kineserna aldrig haft ett större välstånd, om än med en stor snedfördelning av resurserna.
I den ambitionen har även ingått att utrota kvardröjande fattigdom i Kina, vilket är ett helt annat och mer basalt slags mått på mänskliga rättigheter än könsneutrala toaletter och dylik woke. Även här har Xi bara fortsatt tidigare arbete, men det är under hans ledning som målet har uppnåtts. De ofta omtalade reformerna i Xinjiang har med saken att göra, eftersom fattigdom är en grogrund för radikalisering och extremism, inte minst i kombination med religion.
Den rikare medelklassen har samtidigt nått eller överträffat typiskt västerländska nivåer i levnadsstandard, samtidigt som man har en mer utvecklad infrastruktur i form av höghastighetståg, digitala betalsystem med mera. Den inhemska utbildningen är numera av sådan klass att det inte längre ses som en fördel att studera vid amerikanska prestigeuniversitet.
Det kinesiska sentimentet kan man bara förstå mot en historisk fond av förnedring, och Xi ses mot den bakgrunden som en i raden av smarta ledare som manövrerar taktiskt riktigt mot ett alltid lika slugt och illvilligt västerland redo att utnyttja landet för egna snikna syften. Hans ambition att åter göra Kina rikt och mäktigt – den normala positionen – delas av en förkrossande majoritet av befolkningen, och så även den urgamla tanken om att Kina måste stå enat, inklusive Taiwan.
I den vitaliseringen av Kina ingår allt mer omfattande forskning i vetenskap och teknik, inklusive det kinesiska rymdprogrammet, med framgångrika sonder till månen och Mars, rymdstationen Tiangong (天宫), satellitnavigationssystemet Beidou (北斗) och andra projekt, som samtliga har realiserats under Xis mandatperiod och som är självklara föremål för nationell stolthet.
Kina har på samma sätt numera kvantsupremacitet och ett övertag i artificiell intelligens, likväl som en klar ledning i 5G, 6G och annan kommunikationsteknik. Samtidigt har man fortfarande brister som gärna utnyttjas av USA och dess klienter i ren obstruktion, exempelvis för chips och annan halvledarteknik där man har gjort sig beroende av Taiwan och Sydkorea.
Xi lanserade tidigt den nya sidenvägen Ett bälte, en väg (一带一路), ett enormt handelsnätverk som ska befästa och utveckla Kinas handel med Europa och övriga världen, inte minst det underutvecklade Centralasien. Rutterna byggs ut kontinuerligt, och det går fler tåg mellan Kina och Europa för varje månad.
Andra gigantiska infrastrukturprojekt, som exempelvis den 55 kilometer långa bron Hongkong–Zhuhai–Macau, bidrar till att ge Xi gott renommé bland befolkningen. Under Xis tid vid makten har man lagt ytterligare 26 000 kilometer räls för höghastighetståg.
Jag vet inte vad Sverige har åstadkommit i termer av infrastruktur sedan 2013, annat än att sedan dess bara prata prata prata höghastighetståg och möjligen bygga ännu ett förintelsemuseum och förvärra den kroniska bostadsbristen. Sverige laggar allt mer i internationell forskning i samtliga grenar, utom möjligen genusrelaterade ämnen, och är inte längre ett starkt fäste för innovation, forskning och utveckling.
Medan Kinas 5G-nät är operativt och välutbyggt är det i Sverige fortfarande i sin linda. Sverige har ingen digital valuta eller motsvarande digitala betalsystem. Sveriges närvaro i rymden är marginell, vårt försvar ett skämt.
Sveriges totala haveri i bekämpningen av coronapandemin kan inte på en fot jämföras med den formidabla framgång som Kina under Xi har nått, till befolkningens stolthet. Vi har polsk riksdag för jämnan, och den sittande regimens politik stöds av blott elva procent av befolkningen. Men vi har ju en transa i regeringen!
En rimlig grund för att bedöma Xi Jinpings gärning är således att ta avstamp i de lokala förutsättningarna i kulturen och historien, snarare än att jämföra med ett västerländskt ideal som inte är realiserbart. Att visa vad han och landet faktiskt har åstadkommit som kontrast till de fulare sidorna av Kina.
En helt annan och mer nyanserad tolkning framträder då än den nidbild man ständigt presenterar i den statliga skräptevens ideologiskt drivna hatprogram, nämligen en teckning av Xi som en respektingivande statsman och intelligent härförare av det snitt som har präglat det meritokratiska, om än inte demokratiska, styret av Kina sedan Deng Xiaopings tid.