Det är märkligt hur verkligheten efter ett tag tenderar att korrigera fantasifull politik. Den amerikanska dårregimen tänkte sig att man skulle porta kinesiska studenter från amerikanska universitet, dels som ett förhandlingskort i utpressningen gentemot Kina, dels för att man hade betänkligheter över kinesiska intressen kring amerikansk teknologi.
Den senare Fox News-mässiga paranojan har som bekant smittat av sig även på Sverige, där fullblodsidioter som Patrik Oksanen och en rad dårar till ledarskribenter prenumererar på tanken att kinesiska studenter är «celler» för kommunistpartiets räkning snarare än enskilda individer med egna drömmar, ambitioner och mål. Man kan enkelt se hur fel detta slags resonemang är genom att byta ut ordet kineser mot judar, men man har helt enkelt inte samma slags vaksamhet när det gäller rasism mot asiater.
Hur som helst stötte Trump på rejäl patrull i Kina när Beijing svarade med exportstopp på magneter och andra tillämpningar av jordartsmetaller. Washington fick krypa till korset och ta ned tullarna till mer sansade nivåer, ta bort en rad restriktioner kring elektronik samt även lova att fortsätta ta emot kinesiska studenter.
I själva verket ska den nuvarande volymen om närmare 300 000 kinesiska studenter fördubblas, i vad som förefaller vara en fullständig omläggning av den hökaktiga republikanska politiken. Kritiken från Maga-högern har inte låtit vänta på sig, men man förstår från det hållet alltså inte dilemmat.
Det är inte bara så att Kina håller de amerikanska pungkulorna i ett järngrepp genom sin dominans på metaller och produkter av olika slag, utan det är även så att kinesiska studenter till stor del finansierar den amerikanska elitutbildningen, då man betalar fulla avgifter.
600 000 studenter låter kanske mycket för svenska förhållanden, men det motsvarar 3.5 % av studerande vid amerikanska universitet, eller 1 % vid kinesiska. Men under en fyra år lång utbildning genererar kinesiska studenter en inkomst om mer än trettio miljarder dollar till amerikanska intressen. Utan denna inkomst hade 10–15 % av amerikanska institutioner fått lägga ned sin verksamhet, samtidigt som kringintressen hade fått se minskad vinst.
Historiskt har kinesiska studenter varit guld för USA, som har kunnat dra till sig kinesiska talanger till Silicon Valley och andra centra för spetsforskning. Exempelvis är det i stort sett bara kineser (och en del indier) som driver utvecklingen av AI, i USA såväl som i Kina.
Men under senare år har den amerikanska sinofobin åter blossat upp, med sådana politiska ingrepp som The China initiative, vilket har resulterat i omvänd kompetensflykt från USA till Kina. Amerikansk spetskompetens har därmed funnit sin väg till Shenzhen snarare än San Jose, och gissa vem som vinner på det?
Det reguljära studentutbytet är i själva verket en vinn–vinn-mekanism, och det ger den nödvändiga kontaktyta över vilken utbyten av olika slag kan ske mellan världens två supermakter. Amrisarna borde lära av detta och själva skicka fler studenter till Kina, men av någon anledning går strömmen bara i en riktning, trots att Kina numera har tagit täten i forskning och utveckling.