Beijing betraktar Taiwan som en del av Kina brukar det heta i den mediala beskrivningen, men vad som i princip aldrig framkommer är hur Taiwan faktiskt betraktar Taiwan. Det är förstås underförstått i den manipulativa beskrivningen att man ska förstå Taiwan som ett «självständigt» land som vill vara «fritt», men det har väldigt lite med verkligheten att göra.
Den gnutta sanning som finns i retoriken är att det nuvarande regeringspartiet Demokratiska framstegspartiet (民进党, Minjindang) under president Cai Yingwen (蔡英文) betraktar Taiwan som en självständig nation, utan att behöva ge någon formell självständighetsförklaring eller ändra i den konstitution som berättar att Republiken Kina gör anspråk på hela Kina.
Men på samma sätt som vi inte kan likställa Socialdemokraterna med Sverige, så kan vi inte sätta likhetstecken mellan Minjindang och Taiwan. Det finns nämligen en opposition i Nationalistpartiet (国民党, Guomindang) som tvärtom bejakar en återförening med fastlandet, om än inte under Kommunistpartiets (共产党, Gongchandang) ledning. Frågan klyver Taiwans befolkning i två ungefär lika stora delar, och därför kan man inte hävda att det är Taiwans vilja att vara en självständig nation skild från Kina.
Man kan inte heller hävda att det är en de facto självständig nation, eftersom de rättsliga dokument som utgör grunden för Taiwans styre – konstitutionen – berättar att Taiwan är en provins i Republiken Kina, omfattande nuvarande Folkrepublikens utbredning plus det numera självständiga Mongoliet. Taiwan ser alltså i rättsstatlig mening på sig själv på samma sätt som Beijing.
Vidare kan man nog inte helt strunta i den internationella ordning som vidhåller att det finns ett och endast ett Kina, med Folkrepubliken som legitim företrädare sedan 1971. Taiwan har alltså inte någon ambassad i Sverige eller i övriga världen, bortsett från en handfull stater som erkänner Taiwan som suveränt.
Taiwan är emellertid de facto en autonom provins, med eget politiskt system och militärt försvar i allians med bland andra USA. I rättsstatlig mening upprätthåller man därvid försvar av de «fria» delarna av Republiken Kina, omfattande Taiwan med öar som Penghu med flera.
Vid en formell återförening under ett land, två system eller någon annan mekanism skulle den ordningen inte ändras, och man skulle till och med få behålla det egna försvaret om man så vill. För Kina är det inte så viktigt med detaljkontroll som att formellt ha återvunnit den sista biten av förlorad suveränitet under vad man kallar «förnedringens århundrade», där Taiwan utgör en forna japansk koloni.
Det sistnämnda är en orsak till att Beijing aldrig kommer att släppa frågan, och även till att Cai Yingwen inte vågar utropa formell självständighet eller ändra i konstitutionen (så kallad 法理台独 eller fali taidu, legal självständighet), ty det innebär med nödvändighet att inbördeskriget återupptas och fullföljs.
Ingendera sidan vill ha krig, och för fastlandets del är man noga med att söka en tämligen överlägsen seger för att minimera förlusterna. Landstigningsoperationer är nämligen svåra, och med ganska brutal kostnad, och därtill kommer risken att USA griper in i handlingarna – man svävar på målet och har aldrig gett något löfte om att bistå.
Därför behåller man status quo, kanske i hopp om att vinna tid och större internationellt erkännande. Man kan dock vara förvissad om att ett avgörande kommer någon gång, och Xi Jinping har hävdat att det måste ske före 2049, nämligen för att det markerar hundra år sedan inbördeskrigets slut. Därefter har nog bäst före-datumet gått ut, vilket är Taiwans enda realistiska chans att bli en suverän stat.