Samtiden präglas av en asketisk och extremistisk agenda av att växla över till en mer grön diet, dels för att göra mindre avtryck på klimatet, dels i syfte att gynna bättre hälsa, och dels med avsikt att förbättra villkoren för djur som plågas i industriell uppfödning. Så här i pandemitider kunde man även tänka sig att vidmakthålla en behövlig barriär mellan människa och vilda djur, för att förhindra att virus tar ett skutt mellan arter, och naturligtvis även för att bevara arterna.
En sådan diskurs går givetvis att försvara, men den behöver nog nyanseras en smula. Angående klimatet kan man exempelvis notera att det egentliga problemet inte är människans konsumtion av kött eller vår verksamhet i övrigt som är problemet, utan att vår art med råge har överskridit en hållbar populationsnivå. Den primära lösningen är således att minska befolkningsstorleken, och inte att göra asketer av en alldeles för stor population. Även djurhållningsaspekten beror delvis på denna faktor.
Hälsoaspekten är mer komplicerad, och följer av att ersättning av energirik animalisk föda med energifattig vegetabilisk orsakar kalorireduktion, och därmed ger liknande effekter som under fasta. Det är alltså inte tillskottet av grönsaker som primärt ger hälsoeffekter, utan reduktionen av energi (som hos invånarna på Okinawa efter kriget). Men till skillnad från fasta ger sådan ständig kalorirestriktion sänkt metabolisk hastighet och nära nog permanent hunger.
Våra kusiner gorillorna och dess släktingar har betydligt större magar än vi, och är anpassade för att knapra på fibrer dagarna i ända, med betydligt större effektivitet än när vi tillför samma slags kost. Släktet homo definieras istället av en mindre matsmältningsapparatur och en avsesvärt mer energikrävande hjärna, en kombination som kräver en mer förädlad, energität och näringsrik kost.
Vi är anpassade för en omnivor diet, och för att ta för oss när det vid sällsynta tider bjuds på rikliga mängder föda, som kött eller honung. Vi är inte ursprungligen jägare, utan samlare och kadaverätare, med nötter, frön, frukt och emellanåt viltkött på menyn. Aspekter av jakt och förvaring i kyla och med salt har tillkommit senare, och den naturliga tillvaron har vanligen erbjudit skrala fastedagar med nötter följt av mer festliga med kött i riklig mängd.
Sedan vi lärde oss att bruka jorden har vi istället tagit till oss sädesslag som primär föda, i form av bröd och annan kolhydratrik kost, och med den har vi utvecklat ett helt koppel av sjukdomar, som diabetes, cancer och karies. Vi förlorade i ett slag hälsan när vi blev bofasta brödätare, men när civilisationen väl inrättades fanns ingen väg tillbaka.
Den gröna dieten går att försvara i ljuset av denna utveckling, då vi numera lever i ett överflöd med ständig tillgång på föda i kylskåp och skafferier. Men den är i utvecklingshistoriskt avseende inte optimal, och vi gör därför bättre i att emulera de ursprungliga förutsättningarna med en allsidig kost och inslag av kalorirestriktion som fasta. Med det menas inte att man ska gå helt paleo och avvisa moderna inslag, utan att man ska beakta de principiella grundförutsättningarna.
Det är inget fel alls i att gå vego, utan är en uppbygglig om än svårbemästrad livshållning. Men det samma gäller faktiskt en huvudsaklig animalisk kost, med ägg, fet fisk och kött som bas, den mest nyttiga föda som kan tänkas för människosläktet, förutsatt att man inte föräter sig permanent.