Språkets kontinuerliga föränderlighet tar sig emellanåt underliga uttryck, och formas lätt av tidsandan och praktiska omständigheter. Exempelvis äldre engelska hade i andra person singular thou, vilket dock fordrade så mycket ansträngning i uttalet att det småningom reducerades till you.
Men you betecknade redan andra person plural, varför det emellanåt blev otydligt om man menade en eller flera personer. Därför har även you i andra person plural omfattats av förändringar, åtminstone informellt, och man säger på sina håll därför you guys, y’all och till och med youse.
I likhet med engelskan har spanskan (och portugisiskan) utvecklat pronomina i andra person på en rad märkliga sätt. Latin hade kort och gott (i nominativ) tū respektive vōs, men i äldre spanska framträdde vos som en respektfull form av tú i singular.
Därmed uppstår samma problem som i engelskan, att man har identiska former för person i singular och plural, och sålunda sker som följd en motsvarande transformation i plural: vos blir vos otros (ni andra), småningom ihopdraget till vosotros.
I mer formellt språkbruk användes vos genomgående för andra person i både singular och plural, men under senmedeltiden uppstod ett behov bland diverse feodala småpåvar och andra att utmärka sig från mängden. Finare människor tilltalades således vuestra merced (ers nåd), medan andra fick nöja sig med vos, eller i värsta fall tú.
Ett sådant otympligt pronomen reducerades i rask takt till vuesa merced, vuesasted, och småningom vusted, vilket i modern spanska har reducerats till usted. Spanjorer i allmänhet uppfattar inte att de kallar varandra ers nåd, utan ordet har omfattats av så mycket inflation att det bara är ett vanligt respektfullt tilltal, helt identiskt med det ursprungliga vos. I ett längre tidsperspektiv förefaller reformen därför meningslös.
I svenskan hade vi på motsvarande sätt under en period formellt tilltal Ni istället för du, men det är inte ursprungligt utan ett sätt att höja en person i rang samtidigt som man sänker sig själv i hövlighet alternativt underdånighet. Det är ett uttryck för skarpa sociala skillnader, och bruket är numera avskaffat – vilket inte hindrar en del yngre personer från att återuppta missbruket, i den felaktiga tron att det är respektfullt (det är i själva verket avståndstagande och förolämpande).
Ett sätt att komma runt niandet var att nyttja tredje person singular, på samma sätt som usted i spanskan och você i portugisiskan egentligen är tredje person (verben böjs sålunda). Ska han ha mer kaffe? och har hon arbetat klart? är sålunda exempel på uttryck för att kringgå svårigheten i vilket tilltal som ska användas och därmed undvika att förnärma någon.
I nutiden har hennarna i huvudstaden försökt introducera vad man tror är ett könsneutralt pronomen hen, trots att det redan existerande han är just könsneutralt när det inte används som kontrast till det könsspecifika hon. Det är därför exempelvis äldre lagtexter genomgående använder han som en markör för en person oavsett kön.
I den äldre svenskan hade man inga svårigheter att skilja på grammatiskt genus och verkligt kön, men när morfologin plattades ut försvann intuitionen. De kvarstående personliga pronomina med skillnad i genus har därför av moderna feminister kommit att uppfattas som sexus, varför ett konstlat behov av att modifiera formerna har uppstått. Man hänvisar ofta till finskans hän, men det är alltså det enda pronominet i det språket för tredje person singular.
Man kan av dessa exempel dra slutsatsen att samhälleliga förändringar gör avtryck i språket, även på mer basal nivå som pronomina, och att varje sådan förändring tenderar att dra med sig ytterligare förändringar i följd. Man kommer osökt att tänka på stora vokaldansen och motsvarande vokalskiften i andra språk, där ljudförändring i en vokal föranledde förändringar i samtliga övriga för att undvika missförstånd.