Två konstanter kan skönjas under de gångna två tusen åren. Å ena sidan Rom, som i dag har sin efterföljare i Europeiska unionen, och å den andra Han, som i dag motsvaras av Folkrepubliken Kina. Öst och Väst graviterar kring dessa båda poler, även om USA har tillkommit i modern tid som en förlängning av Europa.
Rom och Han var jämnstarka, medan Tang drog ifrån då Europa gick in i en tusenårig medeltid efter Västroms fall. Song hade med sin enorma flotta kunnat erövra världen genom kolonisation, men Kina har aldrig utmärkt sig för koloniala ambitioner. Expansionen västerut skedde i självförsvar, liknande hur Rom till en början växte.
Ett Europa som vaknade ur sin religiösa dvala under renässansen, då Östrom föll och muhammedanerna skar av handelsvägarna till Öst, fick dock smak för kolonisation, och från den tiden – det viktiga årtalet 1453 – tog Väst åter ledningen över Öst. Med global kolonisation och slaveri lade man under sig världen och utvecklade den förnämsta konst, vetenskap och teknik, vilket ytterligare accelererade förloppet.
Samtidigt gick Qing in i en medeltidsliknande förpuppning, vilket småningom ledde till kollaps när västmakterna knackade på dörren. Vi ser alltjämt resterna av detta när Väst krampaktigt försöker utöva inflytande i det Hongkong man stal från Qing.
Men den huvudsakliga vågen har vänt, och Kina har återuppstått ur askan av kollaps, japansk ockupation, inbördeskrig och politiskt kaos. Tillsammans med motsvarande utveckling i andra östasiatiska tigerekonomier är det Öst som för närvarande har moment.
Väst har å andra sidan avkoloniserat och förbrukat allt krut från tidigare kolonisation och slaveri, och man måste nu spela under mer jämlika villkor. I det Afrika man koloniserade återstår i stort bara underutvecklade diktaturer, och ansträngningarna med bistånd under demokratimission har inte lett någon vart.
Öst har en annan plan, i vilken man idkar handel och skickar ingenjörer och företagare att bygga den afrikanska kontinenten, utan pekpinnar. Med diplomati och handel utvinner Kina råvaror och billig arbetskraft ur Afrika, medan ett förslappat Europa alltjämt är besatt av att sprida demokrati och mänskliga rättigheter, på samma sätt som man tidigare spred kristendom.
De koloniala ambitionerna kvarstår emellertid i Mellanöstern, eftersom Väst har gjort sig beroende av olja. All politik i Mellanöstern gror ur å ena sidan spelet om oljan, och å den andra den judiska statens existens, som en direkt förlängning av korstågen och kristen eskatologi.
Som tack för oredan dumpas migranter från regionen i Europa, som därmed försvagas socialt, kulturellt och ekonomiskt. Istället för att fokusera på konkurrensen med Öst tvingas ett djupt polariserat Europa hantera problem från medeltiden. Som om en befolkningsersättning kunde rädda Europa.
Amerika försöker å sin sida kasta grus i det kinesiska maskineriet med handelstullar, vilket i slutändan bara kan resultera i amerikansk förlust. Kina kanske åsamksas en viss skada när tillväxten sjunker under tio procent, men vem som är mest uthållig är ställt utom allt tvivel. Kinas massiva satsningar på inrikes infrastruktur och utbyggnaden av Nya sidenvägen är en garant för fortsatt kinesisk tillväxt.
Sett i detta schematiska perspektiv i tid och rum står det klart att Väst småningom kommer att stå på den förlorande sidan, att guldåldern från renässansens dagar nu är över, och att en ny världsordning är under uppsegling. Amerika har visserligen mycket kvar att ge, men ett tynande Europa försvagar Väst som helhet, och Östs dominans ligger i öppen dager.