Kategorier
Kultur Språk Vetenskap

Götar och jutar, gutar och goter

Östgöten Karl Sverkersson lär ska ha varit den första regent som (1161) kallade sig svea ok göta konung, även om tidigare monarker i praktiken styrde över samma områden. Den frivilliga unionen mellan svear och götar kompletterades sedermera med gutarna på Gotland, som var en oberoende politisk enhet på grund av isolerande geografi.

Å andra sidan titulerade sig den danske monarken Knut VI vid samma tid (1168) konge til Danmarks og de venders, senare kompletterat med og gothers. Med goter avsågs här gutar på Gotland, som erövrades av Valdemar Atterdag 1361. Sverige tog Gotland 1645, men den danska regenttiteln bestod fram till 1944.

Med vender menas här slaviska folkstammar i öster, som både Danmark och Sverige gjorde anspråk på. Gustav Vasa kopierade sedermera sin danske kollegas ordspråk med avseende på vender, men undlät att nämna goter. Varför då? Därför att gutarna visserligen var självständiga, men sågs som en del av samma kultursfär och ytterst samma folk som götarna – de kunde inte lika gärna ha uppstått av sig själva, utan utvandrade från Götaland, den i geografin närmaste regionen.

Urnordiskan som talades i Skandinavien förgrenades under vikingatiden i tre fornnordiska dialekter, varvid det som sedermera skulle bli danska och svenska bildade fornöstnordiska under inverkan av plattyskan. Den gotländska forngutniskan bevarade å andra sidan under sin isolation mer ursprungliga drag i urnordiskan.

Palatalisering i fornöstnordiskan och fornvästnordiskan ger ett mjukt g för götar efter vokalskifte, medan den ursprungliga hårda varianten kvarstår i gutniskan för gutar. Från den urindoeuropeiska stammen *ǵʰewd- (att hälla) härleds det urgermanska *geutaną med samma betydelse. Goter, gutar och götar men även jutar är vidare härledningar, vilket föranleder frågan om alla dessa är samma folk.

Goterna är numera utdöda, men de har den bästa skriftliga dokumentationen bland germanska stammar på grund av sin expansion under folkvandringstiden, då de gjorde slut på Rom. Ostrogoten Iordanes hävdar i De origine actibusque Getarum (Getica, 551) att goterna är utvandrare från Scandza (Skandinavien) till Gothiscandza, som motsvarar nuvarande norra Polen. Iordanes vidhöll därvid säkerligen en mytologisk skildring, men det finns ingen anledning att betvivla sanningshalten i den. Det fanns då inga svenska eller andra intressen som kunde påverka historieskrivningen i en sådan riktning.

Gotiskan är ett östgermanskt språk, till skillnad från svenska, danska och gutniska, som är nordgermanska. Men urgermanskan var i stort gemensam då goterna utvandrade, och det är ingen tillfällighet att den mer konservativa gutniskan på Gotland bevarade drag som återfinns i gotiskan. Goterna stammar emellertid inte från Gotland, utan från Götaland, och de tog en självständig språklig och kulturell riktning från -500.

Jutar är en hårdare nöt att knäcka, för mellan jutar och götar finns daner på de spridda öarna i Danmark. Men det större Jylland har ändå en klar geografisk yta mot Götaland, och avståndet är inte större än till Gotland. Ett snarlikt namn behöver inte innebära och innebär vanligen inte något släktskap, men i beaktande av geografi och språk stärks misstankarna. De germanska stammarna har sitt kärnområde i den region som omfattar Danmark och södra Sverige, och både Götaland och Jylland är en del av denna kärna, från -750. Goter och saxare är bland de första avknoppningarna, franker, burgunder och vandaler några senare.

Betraktar man DNA-studier föreligger en stark koncentration av Y-DNA-haplogruppen I-M253 i just detta kärnområde, med runt 50 % i Västra Götaland och 30 % i övriga Skandinavien och delar av Finland. Med det menas inte att Götaland är civilisationens ursprung, utan blott att det finns en stark genetisk gemenskap mellan de grupper som här avhandlas.

Ursprunget till I-M253 står annars i Danmark vid -2500, som ett resultat av indoeuropeisk expansion från Pontiska stäppen. Just denna omständighet, att koncentrationen av mutationen är högre i Västra Götaland, utanför ursprungsområdet, talar för att jutar och götar är besläktade.

Även svear, daner och norrmän har förstås samma genetiska komposition, varför det blir mer diffust. Men I-M253 är alltså bara en särskilt beständig markör, den berättar inte om övriga egenskaper. Götar och svear är snarlika folk, men de är inte ett och samma, särskilt inte för tusen år sedan. En mer förfinad analys av götar, jutar och gutar – och någon gotisk lämning – skulle kunna bringa vidare klarhet i den eventuella släktskapen.