Uppenbart för alla är att Gim Jeongeuns svavelosande retorik och primadonnafasoner mest syftar till att elda och indoktrinera de egna massorna samt att på teatraliskt vis be om stöd från omvärlden. Ty en självtillräcklig och så överlägsen stormakt som Nordkorea kan självfallet inte förödmjuka sig genom att visa minsta svaghet, utan syftar istället till att försöka förhandla fram bistånd och mildrade sanktioner genom diverse ohemula hot; det är med den logiken man måste förstå denna underliga regim.
Visserligen sitter Gim på en eller en handfull kinapuffar, pjäser med hiroshimastarka laddningar, som om de mot all förmodan skulle träffa målet och fungera som avsett kan få förödande verkan. Men de kan rimligen inte användas annat än som en sista desperat självmordshandling, eftersom det givna svaret på en sådan attack kommer att framtvinga den sämsta upplösningen i den tragikomiska pjäsen på Koreahalvön, nämligen Pyeongyangs totala utplåning.
Ändå måste man tillstå att Gim Jeongeun vet hur man levererar en show, ty han har ideligen västmediernas öra. Det går knappt en dag utan att kvällspressen rapporterar om Gims senaste upptåg, hans makalösa manicker eller hans frus hälsostatus. Visserligen kan man se att det fnissas en del bakom den illa dolda journalistiska masken, men Gim uppnår därmed också en del av sitt syfte, att ha en närvaro i världen som i övrigt inte motsvarar meriterna – svenskarna lär numera veta mer om Nordkorea än om grannlandet i söder.
Frågan är också vad Gim avser uppnå på lite längre sikt, för det är uppenbarligen en person med huvudet på skaft, som vet hur han ska spela rollen som komplett galen familjediktator samtidigt som han är väl förtrogen med hur Väst fungerar. Han borde rimligen veta att den inslagna vägen inte leder någonstans, och kanske har han ännu att bevisa för sitt kabinett att han lever upp till förväntningarna innan han eventuellt kan göra något mer av denna värld för att förbättra Nordkoreas situation.
