Problemet med kinesiska exilförfattare är att de höjs till skyarna av västerländska medier, som ser dessa skribenter som samvetsbrickor i ett politiskt spel där man kan markera mot «regimen». Uppmärksamheten exilförfattare inledningsvis får stiger dem åt huvudet, och de tror därför att de är kandidater till Nobelpriset i litteratur (som förvisso ofta har getts till dissidenter), kanske för att Gao Xingjian (高兴建) tidigare rönts en sådan missriktad ära.
Men i själva verket är dessa författare i regel av mycket medioker karaktär, ty i annat fall hade de aldrig behövt fly fältet och bli uppmärksamhetshoror i Väst: att slå sig fram som författare i den mördande konkurrensen i Kina är sannerligen inte lätt, och en del väljer därför genvägen som falungongturister.
Tag till exempel Liao Yiwu (廖亦武), tyskkinesen som är topp tunnor rasande på Akademien i allmänhet och Göran Malmqvist i synnerhet för det helt korrekta beslutet att ge Mo Yan (莫言) litteraturpriset 2012 – han tyckte att han själv var mer lämplig som priskandidat.
Tydligen ämnar Liao skicka bilder av nakna män till Malmqvist med fru som hämnd, synbarligen ytterligt oinformerad om svensk och europeisk kultur på området: sådant kan orsaka moralpanik i Kina, medan man här knappast bryr sig (med undantag för statsfeminister, som prompt lägger sådant i mappen för näthat).
Nåja, det livar ju upp kulturen med dessa enfaldiga pajkastningar – det är som att se Ranelid göra bort sig i teve, fast det här är andra figurer som medverkar. Även Malmqvist har ju tidigare stått med narrmössan på sig när han käftat med den kinesiske poeten Li Li (李笠).