Tidigare har regeringen skrivit en speciallag i syfte att stänga ute Huawei från utvecklingen av svenska 5G-nät, efter påtryckningar från Washington. USA säger sig inte kunna samarbeta i frågor kring signalspaning och annat om man inte kan lita på näten, det vill säga kontrollera dem själva, och det kan hända att kritiska komponenter till stridsflygplan och annat uteblir om Sverige inte tar rygg på USA i att mobba bort Huawei.
Retoriken då har varit att Huawei skulle kunna spionera på svenska intressen, det vill säga just det som USA har gjort sedan krigsslutet utan att EU och Sverige har kunnat komma med annat än retoriska protester. Senast i år avslöjades att amerikansk underrättelsetjänst har avlyssnat svenska politiker från Danmark, men saken rann förstås ut i sanden – den amerikanske ambassadören blev inte utsparkad, som hade varit fallet om det hade gällt Ryssland.
Det blir således inga konsekvenser om USA agerar sålunda, med omfattande industrispionage och motsvarande avlyssning av politiker. Man buggade Merkels telefon. Fy sade Merkel, sedan fortsatte man som vanligt.
Huawei har däremot aldrig påkommits med att vara involverad i sådana operationer, och man har aldrig funnit något att anmärka på i dess utrustning. Att man stöter bort Huawei har således ingenting med säkerhet att göra, utan beror på att USA har som strategi att ta sig an Kina med alla medel, som att strypa åtkomsten till chips och annan teknik, porta kinesiska företag, idka handelskrig med mera. Sverige är därvidlag inget annat än en amerikansk klientstat, en Washingtons nickedocka.
Men det stannar förstås inte vid Huawei, utan man avser begränsa det kinesiska inflytandet i så många grenar som möjligt, i samma anda, exempelvis avseende tåg. Senast gäller saken vindsnurror, eftersom Kina äger en viss andel av vindkraften i Sverige. Det är naturligt, eftersom Kina är världsledande inte bara i 5G-teknik, utan även i vindkraftsteknik.
Men man argumenterar från pissliberala mediers sida, och tydligen även i ett illa kvaddat Säpo, att vindkraft är «kritisk infrastruktur» och att Kina skulle kunna göra som Ryssland gör mot Ukraïna, det vill säga stänga av energileveranser i händelse av konflikt.
Återigen smetar man andras beteende på Kina, denna gång Rysslands, och man kan i själva verket inte räkna upp ett enda exempel på när Kina skulle ha förfarit sålunda. Det är nidbilder, hjärnspöken och paranoida tankefoster sm inte har något med verkligheten att göra.
Samtidigt kan man inte stänga av vindkraftverk på samma sätt som naturgasledningar. Det finns ingen anledning till att Sverige skulle hamna i konflikt med Kina, annat än om man fortsätter vara Washingtons marionett, men även under sådana omständigheter har Kina ingen möjlighet att svara genom att stänga av energileveranser. Man har heller ingen tradition av att göra så, och naturligtvis ingen praktisk möjlighet utan att skjuta sig själv i foten.
Energi likväl som annan infrastruktur handlar om att lägga äggen i ett flertal korgar, både avseende teknik och ägarstruktur. Att Kina utgör ett sådant ägg i en korg är således inget säkerhets- eller annat problem, utan tvärtom en försäkran om att man alltid har alternativ när något system fallerar.
Sveriges problem därvidlag är således inte att kinesiska företag äger några vindsnurror, utan att vi lägger ned fungerande kärnkraft och i onödan skapar en energikris. Problemet finns inte i Beijing, utan i Rosenbad, hos de extremister som går under benämningen Miljöpartiet.