Ozempic-knarkande fettot Ann-Charlotte Marteus vid Expressens ledarsida beklagar att USA har fått en «foliehatt» till hälsominister, men menar samtidigt att amerikanerna «förtjänar» detta. Nämligen för att halva folket är lika vrickat, med vilket förstås menas republikaner och anhängare till Trump.
Men folkpartistiska Marteus sitter med sin livslånga prenumeration på diverse medikamenter, och kommer småningom att tynga vården (och skattebetalarna) rejält när hennes metabola syndrom slår in fullt, med högt blodtryck, fullt utvecklad diabetes, begynnande hjärt- och kärlsjukdom, förstadium till cancer och naturligtvis en smygande demens.
Marteus är urtypen för det läkemedelsindustriella komplexets kundkrets, ett öde hon dessvärre delar med inte bara halva amerikanska folket, utan en kraftig majoritet av det. Gissa vad? Robert F. Kennedy den yngre vill ändra på det, genom att angripa rotorsakerna till den amerikanska metabola ohälsan. Varför är det ett problem?
Det är det givetvis inte, utan snarare en välsignelse. Plötsligt kommer (ännu en) outsider som inte är köpt av läkemedelsindustrin, redo att med motorsågen i hand kapa de band som präglar politiken, matindustrin och läkemedelskomplexet. RFK står till skillnad från sina föregångare beredd att angripa ultraprocessade substanser och den utbredda korruptionen.
Läkare är han förvisso inte, och nog har han uttalat en och annan tossig sak, men i den fråga han verkligen brinner för har han faktiskt full koll. Han har full backning av sakkunniga i gebitet för sin ambition, oaktat att dessa inte omfattar den majoritet som alltjämt omhuldar ett äldre och helt föråldrat paradigm, nämligen det som är själva orsaken till den utbredda amerikanska ohälsan.
Eller ser det ut som att USA har läget under kontroll när över hälften inte bara är överviktiga utan även lider av fetma? När medellivslängden sjunker? När man delar ut ultraprocessad mat i skolan, enligt rekommendation från myndigheter? När man erbjuder socialbidragstagare samma slags ultraprocess framför riktig mat?
Marteus’ tes att det är fel på hälften av amerikanerna eller fler kan inte vara giltig. De är på samma sätt som hon offer för ett system som premierar skräpkost och desinformation kring diet, och det finns ingenting individen kan göra när informationen är luddig och inkorrekt. Man kan då inte dra rätt slutsatser, man har då ingen möjlighet att korrigera sig själv.
Det är således ett systemfel, och det är politikens uppgift att slå sönder sådana, att riva upp gamla strukturer och lägga nya, att ersätta äldre paradigm med nya. RFK:s ambition är att angripa ultraprocessen, sockret och oljan, att slå ett slag för hel och naturlig mat, två enkla åtgärder som betyder mer för den amerikanska folkhälsan än något annat.
Och eftersom USA på gott och ont har för vana att exportera sina reformer, är det goda nyheter för Sverige och övriga världen, vars myndigheter kommer att apa efter tids nog, enkannerligen när man börjar se resultaten. För Marteus finns dock inget hopp, eftersom hon är så övertygad om att svaret sitter i medikamenter – för henne kvarstår beroendet av semaglutid, statiner och allsköns andra piller. Så som det anstår en verklig foliehatt.
