Som sagt, en ny världsordning formeras inför våra ögon efter att US-presidenten Trump tillrätt, och det går så fort att det blir svårt att hänga med i svängarna. Primadonnorna i Europa blev häromdagen utskällda efter noter av vicepresident Vance för att upprätthålla «brandväggar» mot oppositionen, tysta kritiska röster och allmänt avlägsna sig demokratiska kärnvärden och därmed även USA.
Än mer satte man nog punschen i halsen när försvarsminister Hegseth slog fast att det inte är realistiskt tro att Ukraïna kan återfå sina forna gränser, eller för den delen bli medlem i Nato. Européerna menar därmed att USA kastar Ukraïna under bussen och bedriver ren eftergiftspolitik gentemot Putin när man redan innan förhandlingar har påbörjats ger Putin segern.
Men dråpslaget kom nog under gårdagen, då speciella sändebudet för Ukraïna och Ryssland, Keith Kellogg, under en paneldebatt hävdade att Europa inte kommer att sitta vid förhandlingsbordet då freden underhandlas. Faktum är att inte heller Ukraïna får plats vid den första rundan i Saudiarabien, då USA och Ryssland ämnar dra upp de huvudsakliga riktlinjerna.
Europa förnedras därmed storligen då man reduceras till en NPC, som visserligen kan konsulteras vid behov och sedermera få en polisiär roll att upprätthålla freden i Ukraïna. Ryssland kammar hem segern, medan européerna står snopna och gråtande med byxorna nere, redo att åter få smisk av Onkel Sam.
Där har du slutresultatet av alla de miljarder som har pumpats in i Ukraïna, till ingen som helst nytta, annat än att ha bidragit till omfattande materiell förstörelse, slakt av människor och allmänt lidande. Uffe och Pålle har fått leka statsmän och geostrateger under en tid, men kan nu återgå till att bevista prideparader och utföra andra för dem lämpliga göromål av samma karaktär, efter att yttermera ha förskingrat medborgarnas skattemedel.
Frågan man ställer sig på sina håll är varför Trump agerar så här, men hans rational är känd sedan tidigare. Han vill ha tillbaka en tidigare ordning där Ryssland är klient till Väst snarare än fiende, nämligen för att ett fientligt Ryssland drivs mot Kina och därmed bildar en pakt som inte går att betvinga. För Trump och USA är det Kina som är huvudmotståndare, inte Ryssland.
Trump anser således att det var ett stort misstag av USA att infiltrera Kiev och mer eller mindre iscensätta en statskupp för att försöka genomföra «färgrevolution» i landet, eftersom det genast fick Moskva att agera preventivt genom att inta Krim och engagera sig i Donbass. Det är den ordningen han nu avser åtgärda, med konsekvens att Ryssland avgår med segern.
Bekräftar denna analys gör det faktum att Elon Musk under Doge i princip har lagt ned National endowment for democracy (NED), en kongressfinansierad organisation med syfte att åstadkomma regimskifte i och på annat sätt infiltrera andra länder. NEDs signatur finns bland annat i Xinjiang, Hongkong och Tibet.
Trump drar den korrekta slutsatsen att sådan infiltration har små förutsättningar att nå framgång, och arbetssättet passar inte in i hans isolationistiska program. Han föredrar öppen konfrontation, vilket han har visat med eftertryck under sina första rasande veckor i ämbetet, först genom att ta Kanadas Trudeleau och Mexikos Sheinbaum i örat, sedan genom att göra anspråk på Grönland och hota hela världen med tullar.
För att kunna konfrontera Kina behöver han dock först neutralisera Ryssland, nämligen genom att slänga ett lämpligt köttben till byrackan i Moskva och fånga in den rabaiata vovven i fållan. Trump drar ett streck i debatten och tvingar fram ett avslut i konflikten, välkomnar Ryssland in i G8 samt uppmanar Europa att anamma denna nya ordning.
Observera att detta är den omvända ordningen till hur USA vann det första kalla kriget mot Sovjetunionen, nämligen genom att tina upp relationerna med Kina och engagera Beijing i världshandeln. Nu vill USA ha Ryssland vid sin sida när man försöker innesluta eller i vart fall motverka Kina på motsvarande vis. Analysen har alltid varit att det inte är möjligt att bekämpa både Ryssland och Kina på en och samma gång, men det är ändå den ordning som har rått under Biden.
Detta är i vart fall strategin, men huruvida den har förutsättning att lyckas återstår att se. Förhandlingarna får ge klarhet i hur Trump ämnar spela det vidare spelet, exempelvis om han vill sätta press på Ryssland att avlägsna sig från Kina i utbyte mot en plats i värmen i Väst.
Om Trump hade tänkt sig att få med Europa i den ambitionen lär han dock få tänka om, dels för att Europa är djupt och ömsesidigt beroende av Kina i handel, och dels för att USA med sin aggressivitet just högg av den «transatlantiska länken» för gott. Den bestående insikten för Europas vidkommande är – eller borde vara – att vi står ensamma, och att vi måste agera därefter.
Återstår också att se om ryssarna går i fällan än en gång. Spelet är som sagt vidöppet, och Putin är trots den propagandistiska medieretoriken ingen idiot. Kortsiktiga vinster kan kanske locka, men långsiktigt är det troligare att Kina avgår med segern. Det är Öst som har vind i seglen när Västs stjärna dalar, och till det måste Kreml förhålla sig.