Det forna brittiska imperiet står inför sin slutliga kollaps, efter att ha lämnat Europeiska unionen och imploderat under coronapandemin. Skottarna vill däremot vara en del av EU och har hanterat pandemin på ett helt annat sätt, varför man åter har luftat kraven om självständighet från Storbritannien.
Man får på näthinnan heroiska scener med William Wallace som härförare för den skotska frihetskampen, men i verkligheten föreligger ju en frivillig personalunion mellan England och Skottland sedan 1707. Storbritannien är trots sin utformning som en union mellan fyra länder en enhetsstat, och de ingående länderna räknas som mer eller mindre autonoma regioner.
Frågan om huruvida Skottland äger rätt att bryta sig ur unionen är därmed inte självklar, eftersom folkrätten dels stipulerar Storbritanniens suveränitet, och dels även medger nationellt självbestämmande för ett «folk». Den sistnämnda termen är odefinierad, men innebär inte en viss etnisk grupp, utan avser närmast människor under kolonisation och ockupation.
Skottarna är inte koloniserade, varför Storbritannien skulle kunna hävda suveränitetsprincipen. Emellertid föreligger en bred enighet om att skottarna faktiskt har rätt att gå sin egen väg, senast formulerat i Edinburghöverenskommelsen 2012, som gav klartecken för en folkomröstning 2014. En ny omröstning kan således ske under samma premisser inom ett par år.
Skottland är nu inte det enda exemplet på självständighetssträvan i Europa, utan det formligen vimlar av sådana rörelser. Men alla har inte samma legitimitet, utan är hopplösa företag i beaktande av folkrätten. Kataloniens och Baskiens strävan efter självständighet kan således inte realiseras med mindre än att den spanska staten medger utträde, eftersom suveränitetsprincipen här har företräde – Katalonien och Baskien är inte kolonier, ej heller ockuperade territorier, utan historiska erövringar.
Inte heller Sápmi är i politisk mening koloniserat, utan är en senare beteckning på ett område utsatt för naturlig expansion av ett flertal stater. Samma slags expansion kan ses i USA, där tidigare statslösa naturfolk har blivit offer för imperialistisk strävan. I folkrättslig mening föreligger därför ingen rätt till nationellt självbestämmande för vare sig samer eller indianer, som är upptagna som medborgare inom respektive länder.
Som kontrast kan man ta exemplet Hongkong, som är en forna brittisk kronkoloni, i vilken invånarna i regel inte var brittiska medborgare utan just koloniala undersåtar. Britterna erhöll Hongkong genom ojämlika fördrag som tvangs på Kina under förnedrande former, och kolonin kom 1898 att utvidgas femfaldigt med New territories genom arrendering under 99 års tid.
Vid arrendetidens slut 1997 hade ett pånyttfött Kina ingen anledning att förlänga det forcerade avtalet, utan gjorde klart att man avsåg återta sitt territorium. Britterna skulle i teorin kunna klänga sig kvar på den ursprungliga delen som hade förlänats «i evighet», men i praktiken var slaget förlorat och Storbritannien gav upp kolonin i ett avtal 1984.
Sedan Hongkong 1997 återbördades till Kina som en särskild administrativ region med höggradigt (men inte fullständigt) självstyre har ett flertal utvecklingar ägt rum. Hongkong har fått den demokrati man tidigare aldrig hade under brittiskt styre, och utser numera själv både parlament och regeringschef i allmänna om än imperfekta val. Invånarna tillhör numera även ett land, och är alltså kinesiska medborgare istället för statslösa koloniala undersåtar.
Men i den politiska retoriken hörs alltjämt koloniala ekon, och inte sällan betraktar man Hongkong som ett självständigt «land», eller i vart fall uttrycker en önskan om att det borde vara så. En lokal separatistisk rörelse har vuxit sig stark genom fortsatt brittisk och amerikansk intervention i ett försök att slå in en geopolitisk kil i Kina.
Storbritannien hade förstås kunnat ge samtliga invånare i kolonin brittiskt medborgarskap i ett tidigare skede, om man verkligen hade sörjt för sina undersåtar, men man nöjde sig med att från 1987 ge rätt att registrera sig som British nationals (overseas) – BN(O). Sammanlagt utfärdades 800 000 BN(O)-pass, men eftersom de flesta inte förnyade dem och statusen inte gick i arv till senare generationer, kvarstod sedermera bara drygt 100 000 sådana pass.
När Kina genom dekret införde en säkerhetslag i Hongkong 2020, ansåg britterna att avtalet från 1984 hade brutits, och erbjöd därför möjlighet att förnya samtliga tidigare BN(O)-pass samt ge innehavarna och dess omedelbara familjemedlemmar – potentiellt fem miljoner människor – möjlighet att emigrera till Storbritannien och sedermera söka medborgarskap efter sex års vistelse (varför inte med en gång?).
Här bränner det till rejält i folkrättslig mening, eftersom Storbritannien illegitimt lägger sig i Kinas suveränitet genom att erbjuda kinesiska medborgare brittiska handlingar. Även om Storbritannien skulle ha rätt – vilket man inte har – angående att Kina har brutit avtalet, ger det inte en motsvarande rätt att lägga sig i en suverän stats politik med sådana metoder.
Vid tiden kunde man se brittiska politiker, samt även en och annan kollega i EU, smaklöst skylta med plakat med texen «We stand with the people of Hong Kong», som om man talade om ett förtryckt folk snarare än privilegierade människor i en av världens friaste och rikaste regioner.
Det blir därför en smula komiskt när det forna imperiet nu upplöses i sina sista beståndsdelar och raskt antar status som en failed state, hårt ansatt av det brittiska viruset och dess fortsatta skörd av offer. We stand with the people of Scotland, och ser med viss skadeglädje britterna falla i egen grop.
Samtidigt har säkerhetslagen börjat ge avsedd effekt i Hongkong, och staden kan börja skönja en renässans under mer stabila former. Kvarvarande bråkstakar kan med fördel flytta till England och där bidra till ytterligare destabilisering, medan övriga invånare väljer en konstruktiv framtid i ett enat Kina på stark frammarsch. Kolonialismens sista yttringar är till ända.