När dynastin Qing störtades 1911 utropades Republiken Kina i dess ställe. 5 000 års kejsardöme var därmed till ända, men vad innebar egentligen den nya republiken och vilken ideologi företrädde den? Något val hade inte hållits, varför man lät nationalistledaren Sun Yixian (Yat-sen på kantonesiska) tillfälligt bli president.
Denne överlämnade dock makten till arméledaren Yuan Shikai i väntan på att val skulle hållas i december 1912. Valet vanns överlägset av nationalisterna, vars medgrundare Jiao Songren skulle bli landets förste valde premiärminister. Jiao mördades emellertid i mars 1913 av underhuggare kontrakterade av Yuan Shikai.
Yuan Shikai hörde inte till revolutionärerna, utan hade gjort karriär under Qing. När revolutionen ägde rum fungerade han som medlare mellan det militärt starkare Qing och rebellerna, och han krävde presidentposten i utbyte mot att stödja revolutionen och förmå Qing att abdikera.
En maktkamp uppstod således mellan den nya republiken och företrädare för den gamla dynastin, och en andra revolt bröt ut 1913 i syfte att störta Yuan och hans regering. Eftersom Yuan kommenderade armén kunde han emellertid avvärja hotet, och han kunde konsolidera makten så till den grad att han 1915 utropade Kinesiska imperiet med sig själv som kejsare under namnet Hongxian.
Kejsardömet upplöstes efter mindre än tre månader, då provinserna gjorde uppror och det utländska stödet för Yuan falnade. Han avled dessutom kort därefter. Republiken återupprättades 1916, men den skulle bara kontrollera ett par provinser i söder, medan övriga Kina fraktionaliserades under fristående krigsherrar i provinserna.
Samtidigt pågick första världskriget i främst Europa, men det aggressiva japanska kejsardömet passade 1914 på att lägga beslag på tyska koloniala besittningar i provinsen Shandong. Japan lade 1915 även fram de 21 kraven på Kina, bland annat att godta japansk överhöghet i forna tyska områden.
Kina gick formellt in i kriget 1917 på ententens sida, och förklarade krig mot Tyskland och Österrike-Ungern. Syftet var att söka allierade mot ett hotfullt Japan, och att ta tillbaka koncessioner i Tianjin och andra tyska besittningar. Kina deltog inte i några stridigheter, men skickade arbetskraft till Frankrike.
Vid freden i Versailles 1919 lämnades dock de kinesiska önskemålen därhän, och västmakterna gav de forna tyska territorierna i Kina till Japan – man hade lovat både Japan och Kina samma sak i utbyte mot att förklara Tyskland krig, vilket självfallet uppfattades som ett svek.
Som en konsekvens uppstod Fjärde maj-rörelsen 1919, en patriotisk manifestation för nationell enhet. Man krävde bland annat att regeringen inte skulle underteckna Versaillesfördraget och förordade bojkott av japanska varor, men det var även en politisk manifestation som utmanade traditionella värderingar och förespråkade demokrati, frihet och kulturell modernisering. Kineserna sökte efter en ny nationell identitet.
Sveket från västländerna, samt det faktum att dessa sedan opiumkrigen från 1842 och framåt hade roffat åt sig koncessioner i Kina och på annat sätt tvingat på landet orättfärdiga fördrag, gjorde emellertid att de liberala demokratierna i väst inte sågs som attraktiva för Kinas vidkommande. Samtidigt hade man revolterat mot sin egen dynastiska monarki och dess kultur, och hade därför inget annat val än att låta sig inspireras av västerländska ideologier.
Ryska revolutionen 1917 var härvidlag en inspirationskälla, och den kommunism som Sovjetunionen företrädde lockade intellektuella, bland dem Mao Zedong. Även andra former av anarkism och socialism blev populära strömningar, inte minst i kulturen. Formellt bildades Kinas kommunistiska parti (Zhongguo gongchandang, 中国共产党) i Jiaxing utanför Shanghai den 23 juli 1921, men i den ideologiska doktrinen har man satt 1 juli som startdatum.
De styrande nationalisterna hade å andra sidan ingen egentlig ideologi, utan hade sedan 1905 verkat under olika beteckningar för att störta den dynastiska ordningen och utropa en demokratisk republik. Kinas nationalistiska parti (Zhongguo guomindang, 中国国民党, eller Kuomintang med äldre transkription, men alltid med uttalet gwåminndang), utropades formellt 10 oktober 1919.
Den fortsatta kinesiska politiken skulle enbart komma att handla om dessa två poler, som båda paradoxalt nog organiserades av ryska Komintern enligt leninistiska partistrukturer. Västländerna erkände nämligen inte Nationalistpartiet som legitim härskare över Kina under den rådande situationen med krigsherrar i provinserna, medan det å andra sidan var självklart för Sovjetunionen att understödja ett kommunistiskt systerparti och att verka för sovjetiska intressen.
Från början fanns ingen schism de båda partierna emellan, utan man samarbetade flitigt. Mao Zedong och andra kommunister gick även formellt med i Nationalistpartiet, och man bildade 1924 en enad front i syfte att röka ut krigsherrarna i provinserna. 1926 satte man ut i Norra expeditionen (北伐, beifa) för att med den gemensamma nationella revolutionsarmén ena landet. Man kom halvvägs, erövrade östra Kina och installerade 1928 en regering i Nanjing, vilket var tillräckligt för att vinna erkännande från stormakterna.
Dessförinnan hade partisamarbetet dock brutit ihop, och nationalistledaren Jiang Jieshi (Chiang Kai-shek med äldre dialektal transkription) rensade från 1927 ut kommunister ur de egna leden på bred front. Nationalisterna anställde även en massaker i Shanghai i april 1927, då flera tusen kommunister mördades. Dessa händelser och efterföljande kommunistiska uppror utgjorde startskottet för det kinesiska inbördeskriget 1927–1949.
Kinesiska röda armén (中国工农红军, Zhongguo gong-nong hongjun), senare Befrielsearmén, bildades som ett resultat, men kommunisterna var redan från början i kraftigt underläge, och drevs på flykt undan nationalisterna. Man kunde bilda en sovjet i Jiangxi, men blev småningom ivägdrivna på den Långa marschen från Jiangxi till Shaanxi i norr under 1934–1935. I partiets historia har händelsen senare fått en central plats.
Inbördeskrigets mångahanda skeenden komplicerades småningom av japansk aggression från 1931, då man invaderade Manchuriet och där 1932 installerade marionettstaten Manchuguo under det tidigare avsatta kejsarbarnet Puyis formella ledning. Genom denna absurda utveckling hade den manchuiska dynastin Qing återupplivats, och syftet var givetvis att skapa sympati för den japanska saken.
Japan behövde Manchuriet och dess resurser som bas för att ta sig an resten av Kina och Östasien i en imperialistisk ambition som tog sin början 1937 med regelrätt invasion av Kina. Inbördeskriget fick därför vänta, och man bildade en andra enad front för att ta sig an det japanska hotet.
Samarbetet fungerade dock bara hjälpligt, och Kina hade efter en lång nedgångsperiod med interna stridigheter inga resurser att bemöta invasionen. Japan ockuperade hela östkusten och kunde erövra stora delar av övriga Asien innan västmakter grep in i skeendet och slutligen kunde besegra Japan 1945.
Därefter vidtog inbördeskriget på nytt, med resultat att nationalisterna förlorade terräng, trots materiellt och logistiskt understöd av USA. Kommunisterna vann bondebefolkningens stöd och kunde med gerillakrigföring lägga beslag på den amerikanska materielen, och med den driva nationalisterna på flykt till Taiwan. Nationalisterna förlorade kriget för att härföraren Jiang Jieshi var en idiot som inte lyssnade på sina egna generaler eller de amerikanska rådgivarna.
Mao Zedong kunde därför den 1 oktober 1949 utropa Folkrepubliken Kina under Kommunistpartiets ledning, medan spillrorna av Republiken Kina fortsatte sin existens på Taiwan. Det var underförstått att man vid ett senare tillfälle skulle slutföra kriget och även ta Taiwan, men andra geopolitiska faktorer under kalla kriget har bevarat status quo in i våra dagar, med Republiken Kina som en numera välmående demokrati under suddigt amerikanskt beskydd.
☭ Kinas kommunistiska parti
Av denna kortfattade skiss över Kinas moderna historia framgår bevekelsegrunderna för Kinas kommunistiska parti, varför det bildades, varför det utgjorde en lockelse för en nation i sökande efter en ny identitet, varför det var svaret på det «förödmjukelsens århundrade» som hade störtat Kina till ruinens brant och varför det slutligen kunde ta makten efter mindre än trettio års existens.
Man kan av dessa skeenden även förstå partiets fortsatta ambitioner, bland annat att återta kvarvarande rebelliska provinser efter upplösningen av Qing och den första republiken, inte minst Tibet (1951). De utländska koncessionerna i Shanghai, Tianjin med flera städer upphörde visserligen under andra världskriget, men kvar fanns den brittiska kronkolonin Hongkong, som återbördades 1997, och den portugisiska besittningen Macao (Aomen), som Portugal frivilligt avstod 1999. Nu återstår bara Taiwan.
Det löper som en röd tråd i den kinesiska historien dessa ständiga pulser av splittring och enande, och det hade därvidlag inte spelat någon roll vem som gick segrande ur inbördeskriget; nationalisterna hade haft samma ambitioner, även om de geopolitiska konsekvenserna hade blivit annorlunda. Ett undantag är Mongoliet, som Folkrepubliken erkände som självständigt, av realpolitiska skäl att inte dras in i förvecklingar med Sovjetunionen.
Kina var vid den tiden ett land med en stor bondebefolkning, och man hade egentligen inte något industriellt proletariat av det slag som utgjorde grunden för den marxist-leninistiska analysen. Den maoism som präglade Kommunistpartiet under Mao Zedong var således en anpassad variant av kommunism.
Det var dock tveklöst kommunism, i det att man brutalt angrep godsägare och på andra sätt gjorde upp med en äldre «feodal» ordning. Man ägnade sig åt «klasskamp» och bedrev en kommandoekonomi som under vanvettiga reformer som Stora språnget orsakade svår svält, samtidigt som man slog ned på dissidenter och i stort utvecklade samma slags skräckvälde som i Sovjetunionen.
🐱 Kinas kattistiska parti
Folkrepublikens första decennier från 1949 fram till Maos död 1976 präglades således av instabilitet, slutenhet och vanvett, och även om man hade befriat landet från förnedrande kolonialism och ockupation, var man en utfattig och efterbliven bondenation som inte hängde med i utvecklingen. Det var inte detta man åsyftade med revolutionen 1911, Fjärde maj-rörelsen 1919 eller ens med Folkrepublikens grundande 1949 – Mao hade blivit en börda.
Visserligen hade man 1971 genom den amerikanska pingpongpolitiken och erkännandet i FN som hela Kinas legitima företrädare öppnat dörren på glänt inför en ny tid, men man var ännu mitt uppe i en förgörande kulturrevolution. Den upphörde först 1976, och ansvariga för missgreppen åtalades, bland dem Maos fru Jiang Qing.
I det maktvakuum som uppstod tog småningom Deng Xiaoping vid 1978, och han sjösatte genast ett antal reformer, inte minst gaige-kaifang (改革开放, reform och öppnande). Deng modellerade ett antal moderniseringar efter Singapores exempel, och välkomnade utländska investeringar i ett antal särskilda ekonomiska zoner. Från denna tid växer den kinesiska ekonomin med i medeltal nio procent per år, och det är Deng som är det moderna Kinas egentliga arkitekt.
Med Deng är förknippat ett ordspråk som han gärna förmedlade, och som har blivit känt som kattism: Svart katt eller vit katt, så länge den fångar möss är det en bra katt (不管黑猫白猫，捉到老鼠就是好猫, Buguan hei mao bai mao, zhuodao laoshu jiu shi hao mao).
Det är en form av pragmatism, att man är öppen för allt som kan gynna Kina, oavsett vad det kallas. Det är ett avsteg från den doktrinära ideologi man dittills hade bekänt sig till, även om man formellt kallar denna pragmatism för socialism med kinesiska kännetecken (中国特色社会主义, Zhongguo tese shehuizhuyi) för att inte fjärma sig från sitt ideologiska ursprung.
Kommunistpartiet kan nämligen inte slänga sitt ideologiska arv överbord, eftersom det är med det man motiverar diktaturen. Under Deng upphör Kommunistpartiet i praktiken att vara kommunistiskt, och kan snarare kallas Kinas kattistiska parti enligt innebörden av ordvitsen ovan, men man måste ändå behålla den äldre retoriken som ett slags meningslösa regalier.
📈 Kinas kapitalistiska parti
Tveklöst finns än i dag socialistiska drag i den kinesiska staten, bland annat med en stor andel statliga företag. Men det är en andel som stadigt minskar till förmån för privatiseringar, och det är en marknadsstruktur som inte går ihop med begreppet kommunism, det vill säga gemensamt ägande under proletariatets diktatur.
Sedan Kina blev medlem i världshandelsorganisation WTO 2001 har den utvecklingen bara accentuerats, och Kina kan sedan dess förstås som en auktoritär statskapitalistisk blandekonomi med omfattande inslag av marknadsekonomi.
Den styrande entiteten kan närmast betecknas som Kinas kapitalistiska parti, och med en Ginikoefficient runt 0.47 (Sverige 0.27) har man en ojämnare inkomstfördelning än något land i Europa – det är inte vad man normalt förknippar med kommunism. Men även om man producerar fler miljardärer än någon annan, har man också program för att få bukt med kvarvarande fattigdom, vilket är den socialistiska komponenten.
🧧 Kinas konfucianistiska parti
Sedan den omtumlande inledningen 1949 har Kina sedermera etablerat sig som världens största ekonomi, och intar numera tätpositionen i allt fler discipliner i fråga om teknik, vetenskap och annat. Egentligen har all den utvecklingen ägt rum sedan 1978, eller under drygt fyrtio års tid.
I ledningen sitter alltjämt Kinas kommunistiska parti, och det är ingenting som kommer att ändras i brådrasket. Ty inte någon gång i historien har Kina haft en så snabb och gynnsam utveckling, och trots att det finns mycket skit under ytan och en hel del sprickor i fasaden, kvarstår faktum att partiet åtnjuter stort förtroende bland folket, betydligt mer än vad som är fallet i demokratier.
Det finns ingen som helst strömning att iscensätta en revolution för att störta den nuvarande ordningen, och att under de omständigheterna ta på sig rollen som dissident är bland det mest meningslösa man kan göra. Samhällskontraktet i Kina medger inte en sådan roll, och så länge partiet och Xi Jinping har «himmelens mandat» – det vill säga folkets förtroende – kommer man att fortsätta regera obehindrat.
Tids nog uppstår en ny kris då partiets existens kommer att ifrågasättas, men den tiden är inte nu, och inte i den omedelbara framtiden. Man har tvärtom ganska nyligen kommit ur en sådan omstörtande tid av splittring och förnedring, och åtnjuter nu istället en ny guldålder under enighet. Sådana perioder brukar vara i ett par hundra år, om historien är någon vägledning.
I år fyller partiet hundra år, men det är förstås inte längre ett kommunistiskt parti. Det har transformerats fullständigt från sina marxist-leninistiska rötter, och kan väl i dag närmast betraktas som Kinas konfucianistiska parti i det att man ständigt betonar Kinas historiska kontinuitet och sätter upp konfuciusinstitut världen över.
Det är en vanlig men samtidig oerhört billig och helt meningslös retorik att fräsa kring «kommunistregimen» när man kritiserar Kina. Kommunism är i vår optik en smutsig ideologi som hör hemma på historiens soptipp, en bevisat usel ideologi som mest utgör en restpost i partifloran i flera länder.
Av det skälet är förstås inte Kina heller kommunistiskt, annat än till namnet och den formella utsmyckningen. Man missar målet helt om man inte vet vad man har att göra med och om man felaktigt karakteriserar en tänkt fiende.
Det riktiga sättet att förstå Kina är att se det som en politisk dynasti, en modern fortsättning på den dynastiska kejsareran men under en meritokratisk (om än inte demokratisk) ordning. På samma sätt som det inte spelar någon roll om katten är svart eller vit, spelar det heller ingen roll om partiet heter guomindang eller gongchandang så länge det kan regera för Kinas bästa.
Det är inte svårt att med historien som fond se att Kina har behövt en stark hand för att ena landet och inrätta en ny era. Det råkade bli Kommunistpartiet. Under en tidig demokratisk ordning hade man tvingats ge bort halva landet i någon sorts balkanisering som effektivt hade tagit död på Kina som vi känner det. Kina har behövt partiet, och partiet är alltjämt den kraft som kan driva utvecklingen vidare till en ny dynastisk guldålder.
Framtiden står skriven i stjärnorna, men jag vidhåller att Kina vid tillfälle kommer att utvecklas i en mer demokratisk riktning, nämligen när det gynnar landet i «kattistisk» mening.
Det blir inte nödvändigtvis demokrati exakt så som vi känner den, utan «demokrati med kinesiska kännetecken», något som specifikt passar Kina och inte underordnar den väldiga kulturnationen en västerländsk ordning – ty det sistnämnda är för kineserna helt otänkbart.
