Om man får tro den aktivistiska statstelevisionen sker numera all undervisning i Tibet på mandarin, och man presenterar påståendet som «fakta». Det är dock «fake news», och sanningen är istället att primär undervisning sker överväldigande på tibetanska, men att inslaget av mandarin därefter ökar successivt.
Diskussionen är inte ny, men dröjer sig nu om motsvarande situation i Inre Mongoliet, där man på samma sätt ökar inslaget av mandarin i skolan, på det att elever ska kunna hävda sig bättre på den kinesiska arbetsmarknaden. Det är förvisso också ett sätt att undertrycka separatism, inte så mycket i Inre Mongoliet, men väl i Tibet och Xinjiang, där våldsamheter har förekommit.
Det är samma språkpolicy som gäller i Sverige, men här brukar man inte framställa saken som att det är ett utslag av «Stefan Löfvéns politik som syftar till mer nationalism och ideologi i det svenska samhället». Kina har tidigare haft en extremt liberal språkpolitik, men när den har resulterat i separatistiskt våld och uppkomst av parallella samhällen med utbredd fattigdom, har man sett sig nödgad att söka inlemma alla i samma grundgemenskap. Det är en form av fattigdomsbekämpning.
I Sverige finns för all del en rad fina dokument som sägs ge samer och andra minoriteter rätt till undervisning på det egna modersmålet, men i den mer smutsiga praktiken får över hälften av samer ingen sådan undervisning alls, medan resten vanligen får nöja sig med ett par timmar «hemspråksundervisning». Det kunde nog vara läge att städa framför egen dörr innan man angriper Kina med flummiga doktrinära argument som inte har något med sanningen att göra.
Samma sak gäller alla de fina amerikanska «människorättsorganisationer» som slår ned på allt kinesiskt utan att först kika hemmavid. Indianer får alltså ingen undervisning på sitt eget utrotningshotade språk, samtidigt som mer än en tredjedel hoppar av skolan och fattigdomen i «reservaten» är utbredd. Det är en sådan hopplös tillvaro Kina vill eliminera, eftersom det är en grogrund för extremism.
Att man i skolan huvudsakligen undervisas på ett nationellt enhetsspråk är inte att undertrycka en kultur, utan att ge individer möjlighet att bättre hävda sig i samhället och därmed även kunna utöva sin egen kultur utan ekonomiska och andra hinder. Att kunna fler språk stärker det egna, och mongolerna måste som alla andra vidmakthålla sin kultur parallellt med majoritetskulturen – det är det fundamentala villkor minoriteter måste verka i, i såväl Kina som Sverige och övriga världen.