Tydligen krigar man fortfarande där borta i Ukraïna, en konflikt som alltjämt inte angår oss men som ändå dränerar Europa genom bortfall av energi, patologisk upprustning samt politisk förvirring. Man ska inte heller förringa den ekonomiska effekten av det tionde som regelmässigt pytsas ut till den ukraïnska sidan, bara för att omedelbart destrueras vid frontlinjen.
Till yttermera visso tycks Donald Trump ha lagt en ny propå för fred, men den skiljer sig inte nämnvärt från tidigare varianter. Ryssland tillerkänns således hela Donbass (Lugansk och Donetsk), inklusive de kvarvarande fläckar man ännu inte kontrollerar, samt det mesta av Zaporozje och Cherson. Krim är sedan 2014 stadigt under rysk kontroll.
Den ukraïnska hären ska även bantas så att den inte utgör något hot mot Ryssland, samtidigt som utländsk trupp förbjuds på ukraïnsk mark. Sådan stationering av trupp hade varit liktydigt med en smyganslutning till Nato, vilket Bryssel säkert hade hoppats på, men som naturligtvis är fullständigt omöjligt – då har man inte förstått krigets grundorsak.
I gengäld erhåller den ukraïnska rumpstaten amerikanska säkerhetsgarantier, med vilket ska förstås att ett ryskt angrepp mot Ukraïna är ett angrepp mot USA, med stormaktskrig som automatisk följd. Det borde räcka för att trygga Ukraïna, på det att man kan börja återbygga sin sargade nation.
Ändå beskrivs fredsplanen som «absurd», men faktum är att det aldrig hade kunnat sluta på annat vis, eftersom Ryssland ledigt håller fronten. Zelenskyj är alltjämt utan kort, och sitter i själva verket med skitgubbe på hand.
Han bör därför nappa på erbjudandet, eftersom han helt enkelt aldrig kommer att få tillbaka de territorier som Ryssland har annekterat. Det är fullständig idioti att tro något annat, och att fortsätta med utnötningskriget vid fronten har ingen annan effekt än att yttermera likvidera unga män och kvinnor för ingenting.
Ryssland vinner, Natos expansion hejdas och Ukraïna blir en buffertstat. Det utfallet stod klart i ett tidigt skede, och man hade alltså kunnat undvika denna slakt av människoliv med diplomati. Faktum är att hela konflikten hade kunnat biläggas innan invasionen var ett faktum, om Bryssel och Washington inte hade manat Kiev till motstånd.
Den förhärskande uppfattningen är att Putin är den aggressiva parten, och att han snart kommer att ge sig på Nato-länder, ett sinnesrubbat narrativ som av någon anledning har fått fäste i allmogens medvetande. Den effektiva propagandan har slagit blå dunster i populasen, som har odlat ett märkligt känslomässigt förhållande till Ukraïna.
Men det som kommer att stå i historieböckerna vad det lider är den dystra sanningen, att Natos expansion är huvudorsaken till kriget, och att Väst har nyttjat Ukraïna och dess befolkning som bondeoffer i en ställföreträdande konflikt med Ryssland i syfte att yttermera vidga sitt livsrum, ett geopolitiskt spel som slog slint.