Är den statskontrollerade regimtelevisionen vänstervriden, frågade man sig i ett byråprogram på SVT. Efter sedvanlig hänvisning till diverse studier i ämnet samt rundfrågning i riksdagshuset och det egna tevehuset, kom man föga förvånande fram till slutsatsen att så inte är fallet, utan att man «ligger i mitten» och uppfyller alla kriterier kring opartiskhet och så vidare.
Men de som studerar saken jämför sådant som tidsfördelning bland politiska deltagare i debatter och intervjuer, och det är självklart inte där skon klämmer. Det påtalades för övrigt i programmet av skarpa vänstercookien Åsa Linderborg och sverigedemokraten Linus Bylund, där den senare fick agera alibi i brist på bättre.
Det finns istället en tydlig bias till vänster i urvalet av såväl nyheter och debattämnen som program i största allmänhet. Exempelvis har statstelevisionen hårt fokus på «klimatet», en programpunkt som alltid och utan undantag utgör ett givet delämne i de stora partiledardebatterna och därmed implicit ger viss fördel för det rödgröna laget.
Den överdrivna klimatagendan delar man med utpräglade vänstermedier som The Guardian och den brittiska statstelevisionen BBC (Big Bad China), och man har även samma vänsterliberala fokus på *2SHBTQIAP++ och woke i största allmänhet. Det är så att säga ingen tillfällighet att vänsterväljare (och kvinnor) uppskattar och har förtroende för statsteve i högre grad än högerväljare (och män), eftersom ämnena och diskursen är anpassade därefter.
I intervjuer, exempelvis i «30 minuter», får Jimmie Åkesson undantagslöst spendera tre fjärdedelar av programtiden med att diskutera partiets förflutna, dess vitbok och allsköns andra frågor, innan han eventuellt får en sakpolitisk fråga. Samma behandling erfar inte Anderssonskan.
I nyhetsförmedlingen använder man begrepp som «högernationalist» och andra pejorativa benämningar på ett utstuderat vis, med en frekvens som är flera tusen gånger högre än för motsvarande begrepp på vänstersidan. Det kan rimligen inte avspegla varje enskild journalists arbete, utan är något som sitter i tevehusets Palme-doftande väggar.
Linderborg och Politikbyråns panel observerade även att journalister är opportunister, att man anpassar sig efter tidsandan. Som exempel nämndes statsteves nuvarande omfattande rapportering kring gängkriminalitet med invandring som bärande element, en skarp kontrast till hur rapporteringen tedde sig för tio år sedan, då man tvärtom försvarade invandringen in absurdum och bedrev en veritabel hetsjakt på Sverigedemokraterna.
Här får man således svaret på varför (S)(V)T är både vänstervriden och regimtrogen med den nuvarande högerministären på en och samma gång. I egenskap av regimtelevision anpassar man sig alltid till makten och etablissemanget för att linjera med dess hållning i viktigare politiska frågor, samtidigt som man behåller «redaktionell frihet» med extremt vänsterstuk i andra.
Folket behöver emellertid ingetdera fenomenet, och statsteve kan därför avvaras. Det finns ingen särskild anledning för staten att bedriva propagandamedier, eftersom utbudet av andra medier är synnerligen stort. Allmogen ska inte heller behöva bekosta vänsterjournalisters lekstuga, utan «public service» bör då hellre betalas med abonnemang av dem det berör, de få som tittar på smörjan.
