Trudeleaus *2SHBTQIAP++-regim har återigen skitit i det blå skåpet, denna gång genom att bjuda in en ukraïnsk nazist till det kanadiska underhuset, i samband med att den ukraïnske ledaren Zelenskyj besökte Ottawa. Det är ett stort problem i att vara världsmästare i godhetssignalerande, samtidigt som man gång efter annan gör bort sig i internationella relationer.
Häromdagen pekade Trudeleau ut Narendra Modi som ansvarig för mordet på en sikhisk terrorist i Kanada, samme Modi som man söker befrynda sig med för att kontra Kina. Och Kina fjärmade man genom att hålla Huaweis finanschef Meng Wanzhou gisslan i tre år på amerikansk order, återigen utanför alla sedvanliga diplomatiska protokoll. Den kanadiske diktatorn saknar varje antydan till fingerspitzengefühl.
Men debaclet med den ukraïnske nazisten och den sikhiske terroristen sätter fingret på ett bredare problem, nämligen Västs ständiga schackrande och eviga alliansskiften. Under andra världskriget hette fienden Nazityskland, varvid kommunistiska Sovjetunionen blev Västs allierade, i vart fall tills kriget tog slut och vänskapen förbyttes i kallt krig och bitter fiendskap.
Men Ukraïna hade redan ett horn i sidan till Sovjetunionen, och i sovjetrepubliken bedrevs sedan länge en kamp för självständighet bland en klick nationalister. När Tyskland ockuperade västra Ukraïna blev det därför mer eller mindre naturligt att förena sig med de tyska ockupanterna för att uppnå detta mål.
Bland dessa nationalister fanns en viss Jaroslav Hunka, som tog värvning i ukraïnska Waffen-SS i syfte att bekämpa Sovjetunionen. För denna prestation fick han alltså stående ovationer i Kanadas parlament häromdagen, nämligen för att han ju slogs för ukraïnsk självständighet gentemot det Ryssland som är fiende för dagen.
Att han var nazist visste man inte om, eller hade glömt bort, eller hade överseende med, eftersom det nu råder andra konstellationer, allianser och förutsättningar. När det uppdagades reagerade diktator Trudeleau med den sedvanliga skuren av vänstertrams («desinformation», «propaganda» o.s.v.), men när saken sedermera korroborerades fick talmannen så vackert lämna sin post för att ha begått brott mot den heliga värdegrund.
Det är inte svårt att se nuvarande situation i Ukraïna som en direkt fortsättning på dessa förvecklingar. Landet har alltid varit delat i en västlig halva med dragning åt Väst, och en ryskkulturell östlig halva, som har tagit Moskvas parti. Väst har försökt utnyttja denna schism genom att bearbeta Ukraïna att ta steget in i den västliga sfären, inte minst Nato, vilket av Moskva har tolkats som ett hot mot gällande säkerhetsbalans och som ett brott mot de löften man erhöll efter Sovjetunionens upplösning.
Historien har lämnat vissa bestående avtryck, och bland nationalister i Ukraïna finns ett för Väst besvärande faktum att många sympatiserar med nazism och fascism, som ett arv från världskriget. Det är alltså inte enbart «propaganda» som uttrycks av Putin, utan det har verklighetsbakgrund – allt annat vore för övrigt fånigt. Och här har Trudeleaus wokeregim förstås gett Kreml en fin present i att upprätthålla diskursen.
Men Ukraïna har inte bara ett smutsigt fascistiskt förflutet, utan är sedan länge en halvdiktatur med stora mått av korruption. Ändå framställer man i propagandan landet som en «demokrati», eftersom man på något vis måste försvara det enorma ekonomiska och militära stödet till Kiev, även om pengarna skulle trilla in i fel fickor.
Världens friaste ekonomi – Hongkong – har man emellertid slutat kalla demokrati av helt andra skäl, nämligen en nyodlad fiendskap till Kina, vår tidigare allierade under kalla kriget. Det är så Väst håller på år in och år ut, och de enda bestående värden man kan förknippa med Väst är därför falskhet och opålitlighet.