Babblet om skjutningar och sprängningar fortsätter, men man kan i debatten nu skönja ett betydligt högre tonläge och en mer skärpt diskurs än fordom. Stassmisterns tal till nationen var inte helt oävet, utan tämligen hårt i ett historiskt perspektiv, men ändå måttfullt hållet, så som det anstår den högsta ledningen.
Men än ljuvare tongångar hördes från nationalistledaren Åkesson, som på senare tid har varit tämligen osynlig. Även om han instämmer i, är en del av och inte minst är den egentliga upphovsmannen till regeringens politik, vill han samtidigt gå längre, inte minst med en rad snabbspår för att kringgå den traditionella långbänken – just så som har argumenterats för här.
Här är stassrådet Strömmer alltjämt en alldeles för sävlig person, som inte har nyttjat de möjligheter som står till buds, exempelvis genom att möblera om i myndigheter, inte minst polisen. Han är en klassisk politiker av äldre snitt, en god ämbetsman som mer är en utväxt av systemet än en yttre kraft som vill förändra det. Mossa på väggen.
Snigelfarten till trots kommer en del lagstiftning nu på plats, medan annan får vänta ytterligare ett eller flera år. Man ska nog inte förvänta sig någon snabb lösning på detta problemkomplex, och inte heller någon avmattning i den nära framtiden. Inalles kan man räkna med en generation – ett kvarts sekel – innan mer bestående resultat nås, givet att politiken vidmakthålls och inte reverseras vid maktskiften.
Andra förutsättningar är att migrationen inte bara stryps utan reverseras, med omfattande mått av repatriering; att integrationen syftar till, så som Åkesson pläderar för, att majoritetskulturen ska vara gemensam och ha absolut företräde; att segregationen i utanförskapsghettona bryts genom tämligen radikala åtgärder, som arbetsträning, utbildning och andra metoder – för många ett svårsmält piller, men vi kan definitivt lära av hur Kina har hanterat sitt strukturellt identiska problem med utanförskap och radikalisering.
Polisen måste förstås reformeras i grunden, bland annat genom att byta ut hela ledningen, avskaffa poängsystemet samt rikta om fokus från brott mot staten till brott mot person och egendom. Vi kan inte ha snutar som besöker thaibodar, spanar på hotell eller hoppar hobbyhäst i förorten, och det är inte heller polisens uppgift att hantera identitetskort eller annan slags allmän administration.
Men även andra myndigheter måste göras om i grunden, varvid hela menageriet av inkvoterade pärmbärare måste avpolletteras. Särskilt Arbetsförmedlingen måste stöpas om radikalt, och återta sin forna roll av att faktiskt förmedla – anvisa – arbeten istället för att bli ett nav i den kommersiella jobbindustrin och en del av snurrig amerikansk HR-kultur.
Arbetet är centralt, och det måste vara trivialt enkelt att finna anställning om det sociala grundproblemet ska kunna lösas. Det måste bli slut med vuxendagis och allsköns annat utbud av rödgrön woke i denna bisarra miljö, och istället fullständigt fokus på riktiga arbeten. I annat fall kvarstår utanförskapet och därmed incitamentet för en kriminell karriär.
Staten måste vidare ta ansvar för knarket, eftersom den kommersiella hanteringen av narkotikan har lämnats till den gängkriminella miljön och därmed är den mekanism som driver våldet, skjutningarna och sprängningarna. Femtio års repressiv lagstiftning har uppenbarligen inte gett avsett resultat, utan är en delorsak till den nuvarande situationen. Det är dags att ta av skygglapparna och svälja det röda pillret.