Om kineser brukar sägas att de är bra på att kopiera och utföra, men saknar den kreativitet som utmärker oss i Väst. Vi behöver inte ägna dygnets alla timmar åt arbete och råplugg, utan kan tack vare att vi är så mycket smartare ägna en större del av tiden åt nöjen och tidsfördriv.
Kineserna sägs också ha stulit alla våra patent och uppfinningar, eftersom de inte anses ha förmåga att själva skapa sådana vidunderliga mackapärer som vi i Väst, i enlighet med tesen ovan. Alla kinesiska produkter är därför billiga kopior av västerländska förlagor, men förstås av sämre kvalitet.
Stölderna antas ske genom demontering av produkter samt förstås omfattande industrispionage, i vilket Partiet sänder ut celler till världens alla universitet i syfte att knycka teknik och forskning. Eftersom man inte kan veta vem som är vem, antar man helt sonika att alla kineser är potentiella celler, som kan aktiveras i vilket ögonblick som helst. Det gäller att vara vaksam på kinesen!
Emellertid finns i den besvärliga verkligheten ett helt annat förhållande, som inte är konsonant med narrativet ovan, nämligen att Kina är den ledande teknikmakten på allt fler av de mest relevanta områdena. Det är en självmotsägelse att den ledande aktören skulle ha behov av att stjäla andras uppfinningar.
Lika mycket kontradiktion är det att den ledande nationen skulle sakna kreativ förmåga, eller för den delen ha något behov av att kopiera andras patent. I själva verket är Kina numera det land som spottar ut allra flest patent i världen, omfattande 38 % av samtliga (2021), vilket är mer än dubbelt så mycket som den amerikanska eftersläntraren. Det är inte heller så kallade billiga papper, utan man leder även i kvalitetsindex.
Tidigare har ett australiskt institut konstaterat att Kina har ledningen i 37 av 44 kritiska teknologier, men i en utökad version av denna teknologispårare har man täten i 53 av 64 grenar, med USA som främsta utmanare i kvarvarande elva fält. I femton av dessa teknologier – främst av vikt för militär förmåga – bedöms risken vara stor att Kina bildar monopol, och medelhög i tjugo, bland andra omfattande nanoteknik, radiokommunikation, syntetisk biologi, materialteknik och batteriteknik.
Nidbilden av kineser – och tidigare japaner – ägde en gång viss riktighet, såtillvida att den som kommer från botten inte har så mycket annat val än att först ta till sig all den kunskap man saknar, i ett lärande tillstånd som inte ger utrymme för så mycket kreativitet. De flesta länder har genomgått sådana faser, exempelvis det USA som oblygt kopierade Storbritannien innan man blev mer protektionistisk med patentlagstiftning.
Alla länder bedriver även industrispionage, men den utmärkande mekanismen för Kina (och tidigare Japan, Sydkorea, Taiwan) har varit tekniköverföring i samriskföretag. Västerländska bolag som vill nyttja kinesisk arbetskraft och logistik får därmed betala genom att ge upp kunskap, vilket under decennier av västlig utlokalisering har gjort Kina till den högteknologiska makt man är i dag.
Den hybris som kännetecknar Väst är således inte till gagn för oss, och man kan inte vila på gamla lagrar. Vi är sannerligen inte mer kreativa än kineser, utan har helt tappat det försprång vi en gång hade, för att vi har blivit dästa och navelskådande. I vår postmoderna narcissism har vi vänt oss inåt i en märklig utveckling där vårt fokus numera ligger på sådant som inte alls gynnar oss i den globala konkurrensen.
Man kan för all del finna en rad sådana märkligheter även i Kina, av helt annat slag, men kinesen i allmänhet behöver inte lägga tankekraft på vilka «pronomen» vederbörande kan tänkas omfatta, och inte heller fruktar man verkligheten genom att kräva «trygga rum» eller annan woke som numera karakteriserar Väst. Man har inte heller samma överhängande fokus på klimat, migration och brottslighet av det politiskt polariserande slag som utmärker Väst, utan har full koncentration på ekonomi och teknisk utveckling.
Naturligtvis har många i Väst insett ovanstående, vilket är varför man på sina håll har slagit till med tvärniten. USA nyttjar sina få kvarvarande övertag, bland annat i halvledarteknik, för att försöka obstruera Kinas vidare utveckling genom exportkontroll, handelskrig, marknadsförbud med flera mekanismer, men Kina kommer att ta sig förbi sådana hinder på samma sätt som man har gjort i rymdteknik.
Om USA gör ett sista tappert försök att värna sin globala hegemoniska ställning, har EU en något mjukare linje av «riskminskning». Men även Bryssel umgås med tankar att sent omsider ta upp konkurrensen med Kina i en rad fält, inklusive halvledare, batteriteknik, solceller med flera områden som Europa för länge sedan tappade och inte har förmåga att ta igen.
Man vill även kontra Kinas Ett bälte, en väg genom motsvarande infrastrukturprojekt, men för närvarande är det mest ord och inga visor överhuvudtaget. Till yttermera visso vinner protektionismen mark även i Europa, med krav om att stöta bort kineserna från hamnar och infrastrukturprojekt, införa tullar på kinesiska elbilar, förbjuda Huawei med flera att verka i Europa och så vidare.
Vän av ordning undrar här om det verkligen är en god idé att fjärma sig från den aktör som har intagit tätpositionen och som av allt att döma kommer att dryga ut ledningen under kommande decennier. Vem som helst hade insett vansinnet i tanken att Europa skulle kunna utmana USA i fråga om halvledare eller IT, så varför tror man att man Kina är en enklare nöt att knäcka?
Just därför att man alltjämt dras med denna äldre attityd av Kina som en underlägsen byracka som man kan hunsa, spotta på och fräsa mot med sanktioner och annat sattyg, en förlegad kolonial föreställning av ett servilt Kina som har att rätta sig efter vår världsbild och våra «regler», en andra rangens nation som ska veta sin plats och inte kan tävla med oss i fråga om kvalitet eller matcha våra fina «värden». Klart att vi snabbt kan reversera fyrtio års avindustrialisering och återta kommandot!
Högmod går före fall, och med en sådan inställning kommer Europa fortsätta förlora mot både Kina och USA. Vi européer måste inse att världens centrum har förflyttats, och att vi inte riktigt har de muskler som krävs för att ta oss an vare sig Kina eller USA i en allomfattande drabbning. Vi måste släppa vår självgodhet och högfärd.
Vår nutida roll ligger därför i att utgöra en tredje pol mellan Beijing och Washington, att framhäva vår särart utan att förhäva oss, att bedriva frihandel och hedga mot de båda giganterna, samt utveckla teknik och konkurrera på de områden där realistisk möjlighet föreligger. Självklart måste vi diversifiera och inte göra oss ensidigt beroende, men vi måste samtidigt samarbeta med snarare än att fjärma oss från Kina, och vi måste ha omfattande utbyten utan att kräva någon form av överhöghet.
Utöver detta måste vi naturligtvis ta tag i våra interna problem, avsluta kriget, fixa fred med Ryssland, lösa migrationsdilemmat en gång för alla samt rikta alla krafter åt utveckling snarare än byråkrati och allt knäppare reformer.
