Den döende dandyn på tuben, Henrik Jönsson, attackeras av ingen mindre än Maggan Andersson (S), med en absurd retorik om vem som «finansierar» hans «hatpropaganda» mot den politiska vänstern. Men för en gångs skull tog etablissemanget inte rygg, utan försvarade tvärtom den enskilde medborgarens krympande friheter gentemot den fascistiska elit som allt oftare söker kväsa dessa.
Vi har Russell Brand i färskt minne, som ett exempel på hur politiker i EU och enskilda europeiska länder söker kontrollera narrativet och påverka plattformar att undandra pengaströmmar och tittarsiffror för en skara debattörer vars sylvassa kritik helt enkelt inte tolereras i Bryssel, London eller för den delen Stockholm.
Bara häromdagen uttryckte en EU-parlamentariker och forna belgisk premiärminister att det är demokratins död att ge en plattform åt obekväma åsikter som inte delas av eliten i Bryssel, och att journalister som inte håller sig på mattan bör sanktioneras.
Metoden för att eliminera meningsmotståndare är samtidigt klassisk, nämligen att stänka ned personen i kikarsiktet med någon skandal av sexuell art, fordom gärna av homoerotisk karaktär men i dessa woketider mer åt våldtäktens håll. Julian Assanges öde är härvidlag betecknande.
Den metoden kan emellertid inte tillämpas mot den kyskt framtonande Jönsson, som inte heller hör till den högljudda och tvivelaktiga skaran av konspirationshypotetiker som regelbundet deplattformeras på sociala medier av olika slag, tillsammans med den forne US-presidenten. Alltså får man angripa inkomstkällan, det vill säga antyda att det här nog rör sig om något slags fuffens.
Det är i vart fall inte A-lotterierna som finansierar Jönssons verksamhet, och inte heller staten via allehanda bidrag till «civilsamhället» i tillämpliga delar (grenar av AFA, Näthatsgranskaren, vänstermedier som ETC med flera). Kommersmedier berättar om en tidigare lukrativ karriär som entreprenör, medan Jönsson själv blygsamt tycks sänka sig till rollen som swishhornalist.
Maggan Andersson är uppenbart fostrad i statsteves anda, eftersom hon inte förstår modern medieteknik. Den som verkar på Youtube kan dra in rejält med kosing, givet att underlaget finns, och de mindre strömmar som Jönsson inhöstar skulle gott och väl räcka för att bekosta hans «studio» och hemmagjorda inspelningar, om han skulle välja att «monetisera» innehållet – jag känner dock inte kanalen närmare.
Det är extremt obehagligt med politiker som angriper den fria åsiktsbildningen, och det är ett uttryck för att man knappast håller yttrandefriheten högt. Det visste vi i Maggans fall sedan tidigare, men dessvärre delas hennes attityd av en majoritet av politikerklassen i hela EU.
På förekommen anledning vill jag bara avsluta med att redovisa min egen finanisering av denna blogg. Det är som alla har förstått en produkt understödd av kinesiska kommunistpartiet, medelst ett «positive content payment card» till vilket kopplade konto pengaströmmen går. Fem mao är kanske inte så mycket (73 öre), men givet den oerhörda läsarskaran formligen badar jag i pengar. Så det så.
