Secessionisterna i Hongkong undanröjdes effektivt med en nationell säkerhetslag utfärdad per dekret av Beijing, i full överensstämmelse med Hongkongs grundlag. Detta efter att Hongkong sedan 1997 misslyckats med att i det lokala parlamentet Legco själv klubba en sådan lag, ett krav enligt samma konstitution.
Därmed tilltäpptes ett flagrant säkerhetshål, som under många år hade utgjort en hävstång för Väst att orsaka rabalder i Hongkong och övriga Kina medelst NED-finansierade studenter av det mer lättpåverkade slaget, spolingar som inte har egen erfarenhet av det koloniala Hongkong men ändå drömmer sig tillbaka till en tid då 10 Downing Street utsåg kronkolonins ledare.
En rad av dessa bråkstakar är föremål för rättslig prövning, medan andra har sjappat utomlands. Samtidigt har anglosfären med Storbritannien, Australien och Kanada i spetsen erbjudit «hongkongare» med rätt slags papper eller kompetens att migrera till berörda länder, i ett sista försök att tillfoga regionen och Kina skada.
En mindre bråkdel av de flera miljoner som kvalificerar har mycket riktigt tagit chansen att etablera en ny tillvaro i Väst, men har i allmänhet efter en tid kommit till insikt om att gräset faktiskt inte är grönare på den andra sidan, utan tvärtom tämligen smutsbrunt. Villkoren är i realiteten tämligen usla, samtidigt som majoriteten är hänvisade till enklare restaurangjobb – man ville egentligen inte ha kompetensen.
Snabbt har «hongkongarna» – som under det anglosfära smickret trott sig vara något slags finare kineser – därför insett att de i engelsktalande länder och många andra västnationer reduceras till helt vanliga kineser, utlänningar som egentligen inte är särskilt välkomna, samt förstås föremål för sedvanlig rasism i likhet med övriga asiater.
Ett talande exempel härvidlag finner vi i folkmördarstaten Kanadas Richmond, där en lokal politisk strid om en allmän injektionsplats för narkomaner har delibererats. I staden finns en kinesisk diaspora, som givet erfarenheterna under västmakternas opiumkrig 1839–1860 (då man för övrigt stal Hongkong) har en viss aversion mot droger.
Denna mer konservativa attityd passar sig dock inte i den liberala diktaturen Kanada, vilket en man snart fick erfara. En vänsterliberal kvinna fick helt sonika spatt, och skällde ut den kinesiske mannen efter noter: This is not what Canada does. Canada fights for our citizens. You don’t belong here. Go back to Hong Kong!
Kanada och kanadensarna ser sig själva gärna som något slags världsmästare i mänskliga rättigheter och humanism, och försummar inte ett tillfälle att anklaga Kina och andra för allsköns påhittade övergrepp, i tron om att man själv har rest sig från ett tidigare barbariskt stadium till den ultimativa socialliberala *2SHBTQIAP++-utopin.
Men i verkligheten går ränderna aldrig ur, och Kanada och resten av anglosfären är och förblir det förljugna patrask man alltid har varit, ett genomrasistiskt folk med en herrementalitet uppodlad genom sekler av kolonisation, slaveri, folkmord, exploatering och andra flagranta brott mot mänskligheten.
«Hongkongarna» bör ta lärdom av dessa erfarenheter, och inse att de har mest att vinna på att utgöra en särskild enklav i Kina, och att västmakterna nog inte är de befrielsens vita riddare så som propagandan gärna vill ha det. «Hongkongarna» är i detta avseende lika instrumentala som tibetaner, uigurer, ukraïnare och andra folk som utnyttjas i geopolitiska syften, tills de har förbrukat sitt syfte.