Inledningen av tredje året av kriget i Ukraïna manifesteras i statsteve med direktsänd socialporr från Kiev, med skildringar av enskilda soldaters och flyktingars liv. Den ensidiga propagandan om den «fullskaliga» «storinvasionen» grundar sig i fablen om att det var där i Kiev som folket en gång reste sig i demokratisk anda mot en rysstrogen president, ett skeende som sedermera ledde till annektering av Krim och skärmytslingar i Donbass, och nu invasion.
Men det var nog inte främst «folket» som sökte «färgrevolution», och det finns omfattande belägg för Washingtons medverkan i och planläggning av statskuppen, folkupproret och den vidare politiska processen. Det rör sig om klassiskt nationsbygge i syfte att inkorporera ett land i den västliga sfären och vidga Natos tentakler, ett projekt som möjliggörs av den tudelning av Ukraïna som föreligger i språk och kultur.
Den klyftan är nu realiserad även i fysisk mening, sedan Moskva har etablerat kontroll över ryssdominerade oblast i Ukraïna, territorier som man har inkorporerat i federationen och som småningom kommer att erkännas som ryska av omvärlden. När allt damm har lagt sig.
Från politiskt håll svajar stödet allt mer, särskilt i USA, där republikanerna har fått nog av att ösa in pengar i ett svart hål som dränerar resurser utan att omsättas i territoriell förändring. Visserligen gynnar det amerikansk ekonomi i allmänhet och det militärindustriella komplexet i synnerhet att elden underhålls, men på längre sikt skadar det den amerikanska planen för inneslutning av Kina om man tvingas lägga krut på ett flertal bränder och konflikter världen över.
Om USA faller bort, följer EU med automatik, eftersom unionen är svag och orkeslös på egen hand. Samtidigt går det allt mer upp för medborgarna i Europas länder att Ukraïna inte har någon möjlighet att «vinna» kriget, det vill säga ta tillbaka förlorade territorier.
Analysen är enkel. Inte ens med det omfattande materiella och pekuniära stöd som västmakterna har erbjudit har man kunnat rubba fronten så mycket som en millimeter. Den omtalade «motoffensiven» blev ett komplett fiasko, och det är nu åter ryssarna som har initiativet.
Mot Ukraïna talar även demografin, med en mindre befolkning och koncentration kring medelåldern. De få unga som kan slåss vill av förståeliga skäl inte möta döden i unga år i ett meningslöst krig, och man får stöd av Zelenskyj. Alltså skickar man in allt fler fyrtio- och femtioåringar som kanonmat, tillsammans med frivilliga kvinnor, i den köttkvarn som inte kan resultera i annat än ond bråd död eller ett liv i invaliditet.
Européerna förstår ekvationen, och ser därför att den mest sannolika utgången är ett avtal mellan Ryssland och Ukraïna, givetvis främst på Moskvas villkor. I snitt tror bara var tionde europé på ukraïnsk seger, medan betydligt fler nu förstår att Ryssland står som slutlig vinnare.
Verkligheten har således kommit ikapp européerna, och realismen har börjat sjunka in. Med undantag för det alltid idealistiska och efterblivna Sverige, som tenderar att röra sig i fantasins gränsland i de allra flesta frågor. Svenskarna tror alltjämt på Kiev, vilket bara kan förstås som en medieeffekt.
För egen del har jag ingen tro alls, eller för den delen något investerat i kriget. Jag ser till realia, och kontemplerar båda sidors ståndpunkter, med konklusion att Ryssland har kammat hem spelet. Man har satt punkt för Natos vidare östexpansion och levererat en svidande nesa för Bryssel, även om det har kostat på.
Västs sanktioner biter emellertid inte på Moskva i den grad man hade hoppats på, utan skadar avsändaren mer än mottagaren. Ryssland har inte heller avindustrialiserat i samma omfattning som Europa och USA, och kan därför ledigt producera mer krigsmateriel för att underhålla ställningarna så länge som krävs, därtill med materiellt understöd från det globala Syd.
Under de förutsättningarna bör gemene man fråga sig vad syftet egentligen är med att fortsätta den meningslösa kampen, om den ändå inte kan resultera i vinst, utan bara innebär fler människors död på slagfältet. Frågan har ställts efter varje krig, men man tycks ha svårt att dra lärdom.
Det är nu inte von der Leyens söner som strimlas till slamsor i köttkvarnen längs fronten, ej heller svenska familjers, varför man kan hålla idealismens flagga högt utan att göra några egentliga uppoffringar. Ett fåtal svenskar har frivilligt sökt sig till detta armageddon, med typiskt resultat i död eller skada – ett mer hedervärt agerande än att ikläda sig en löjlig ukraïnsk flagga på kavajen.
Nu är dags att dra ett streck i konflikten och förmå Zelenskyj att underteckna pappren. Krim, Zaporozje, Lugansk, Donetsk och Cherson är förlorade till Ryssland, men om man inte passar sig kan Ukraïna implodera och helt och hållet falla i ryska händer. Man ska veta när man är besegrad, och Europa måste sörja för att freden inställer sig.