Tre underrättelsetjänster släpper samtidigt trenne årsrapporter med i stort sett gemensamt innehåll, under tesen att de största «hoten» mot Sverige och «vårt sätt att leva» (inlånad amerikanism) emanerar från Ryssland, Iran och Kina samt «högerextremism». Gemensamt är också att man fortsätter piska upp en fullständigt paranoid bild av att Sverige är hårt utsatt för hot från alla håll och kanter.
Det ligger förvisso i dessa organisationers intresse att äska mer medel och på annat sätt göra sig själva märkvärdiga, men larmandet i falsett får ses som tämligen bisarrt, och så även de underliga «slutsatserna». Vad är det man egentligen vill uppnå med denna beklämmande och i stort sett falska retorik?
Ryssland är förstås ett potentiellt militärt «hot», nämligen beroende på hur vi själva agerar. Att sjuttiofem år efter bildandet av kalla krigs-pakten Nato i all hast och utan demokratisk deliberation plötsligt ansluta till organisationen i fråga medför att vi gör oss själva till måltavla i ett större geopolitiskt spel, samtidigt som vi rubbar den förhandenvarande säkerhetsordningen under den neutralitet som har tjänat nationen väl.
Det hjälpte nog inte heller att bistå Washington i att spränga Nord stream, utan gav enbart upphov till ryska incitament till motsvarande hybridkrigföring, som att störa GPS-trafiken eller sabotera infrastrukturellt kablage av olika slag. Som man bäddar får man ligga.
Under mer normala omständigheter är Ryssland knappast ett «hot» mot nationen i vedertagen mening, men det är klart att man bedriver underrättelseverksamhet i syfte att anskaffa teknisk och politiskt känslig information. Det har man alltid gjort, och det är således inget nytt. Nyheten är snarare att Sverige i detta läge väljer att binda sig hårdare till USA, och att man därmed ger upp sitt relativa oberoende och gör sig till geopolitisk pjäs.
Mer anmärkningsvärt är att man målar upp Kina som ett «hot», dessutom tillsammans med Iran. Det låter som ett beställningsverk från Pentagon, men har inte så mycket med svensk verklighet att göra. Givet argumentationen måste man även fråga sig vad det är för foliehattar som arbetar vid dessa organisationer.
Exempelvis hänvisar man alltjämt till den felaktiga föreställningen att alla kinesiska medborgare oavsett hemvist har skyldighet att bistå underrättelsetjänsten med information. Man förstår helt enkelt inte lagtexten i fråga, utan har förmodligen fått och rakt av svalt idén från någon amerikansk smedja.
Man hävdar vidare att KKP kartlägger och försöker påverka svensk åsikts- och opinionsbildning, men jag tror nog inte att Must kan kvalificera den utsagan med annat än ett lösryckt exempel med någon lokaltidning som får svar på tal av ambassaden i någon fråga. Man kokar soppa på en spik, och i verkligheten lägger sig Kina inte i andra länders inre angelägenheter – Sverige bör ta lärdom.
Humor på hög nivå blir det när man hävdar att Kina har intresse av svensk flygindustri, exempelvis i fråga om Jas-39 Gripen. Man menar att svensk teknik kan nyttjas för militära ändamål. Men å ena sidan har Sverige inte så mycken teknik som Kina inte redan besitter eller har vidareutvecklat, och å den andra förfogar Kina över betydligt mer avancerade plan än de föråldrade svenska.
Överhuvudtaget umgås man med den högfärdiga tanken att Kina skulle vara intresserat av svensk «spetskompetens» från «näringsliv och lärosäten», medan verkligheten har att Kina är världens ledande teknikmakt och sedan länge har sprungit förbi Sverige i de flesta fält.
Oroande är också synen på enskilda studenter och doktorander som Partiets benägna «celler», beredda att suga åt sig kunskap som sedermera kan nyttjas för «militära ändamål» (Kina har inte varit i krig sedan 1979) enligt den ovan nämnda «underrättelselagen», ett slags etnisk profilering som minner om den amerikanska rasismen gentemot kinesiska akademiker.
Man menar att Kina agerar allt mer «offensivt för att nå sina mål», men vem som är offensiv är nog föremål för diskussion. Man kan notera att Sverige på Washingtons order har infört marknadsförbud gentemot Huawei med flera kinesiska aktörer, men ändå tycks man bli förvånad över att Beijing svarar med (lindrigare) reciproka åtgärder mot Ericsson.
Man menar att Kina använder «ekonomiska medel» («economic coercion» med en inlånad amerikansk term) för att driva igenom sina egna mål, när man blott svarar på de «ekonomiska medel» som Sverige nyttjar mot Kina under fiktiv täckmantel av «säkerhetshot». Skulle Zhongnanhai lägga sig platt när Sverige och andra västländer på helt godtyckligt manér kringgår den «regelbaserade ordningen» och drar undan mattan för kinesiska konkurrenter?
Säpo avslöjar emellertid, förmodligen oavsiktligt, de egentliga bevekelsegrunderna när man hävdar att vi måste göra allt vi kan för att förhindra att främmande makt stärker sin egen förmåga på bekostnad av Sverige och andra länder, det vill säga att förhindra Kina och andra att såväl komma ikapp som att gå förbi, vilket väsentligen är den amerikanska inneslutningsstrategin – det är bra att det nu offentliggörs att Sverige är en bricka i detta geopolitiska spel snarare än att Kina skulle utgöra ett egentligt hot.
På en punkt träffar man emellertid rätt på spiken, nämligen i fråga om «hotaktörers» spionage gentemot diasporor i Sverige. Det gäller såväl Kina som Iran, men även Türkiet och en förskräcklig mängd andra länder. Det är dock inget hot mot Sverige per se, utan på sin höjd mot enskilda dissidenter.
Även här får man se det som en form av ömsesidig inblandning i respektive lands angelägenheter, då Sverige ger en fristad till separatister, terrorister och mer renodlade dissidenter, som man inte är sen att nyttja i propaganda riktad mot Kina och dess intressen, exempelvis avseende Xinjiang, Tibet och Hongkong.
Det är klart att om det verkligen är Sveriges «intresse» att stycka upp Kina och frigöra Taiwan, Xinjiang, Tibet och Hongkong samt destabilisera nationen i övrigt, så är Kina förstås ett «hot» mot Sverige i så måtto att man avser bekämpa denna ambition, men i någon annan mening är Kina inget egentligt säkerhetshot mot Sverige.
Tomtarna på Säpo, Must och FRA bör ta sina litiumtabletter, äta ordentligt samt sova om nätterna istället för att jaga upp sig med amerikanskt sockervatten och löjliga konspirationshypoteser, samt även konsultera en ordbok för att se vad «hot» egentligen betyder. Denotationen är inte relevant reaktion på annans aktion, så som man här tycks föreställa sig.
De egentliga hoten mot Sverige då? Framförallt islamistisk terrorism och invandrarrelaterad gängbrottslighet. Cyberattacker mot en tämligen illa skött digital infrastruktur. Den djupa staten, inklusive FRA, Must och Säpo. Mediekoncentrationen. Men det vill man av uppenbara skäl inte tala om, utan riktar hellre blicken mot fiktiva mål i fjärran.
