Barnafödandet fortsätter att minska, och fruktsamhetstalet understiger nu 1.5 barn per kvinna. För bibevarad befolkningsnivå, minus migrationseffekter, krävs 2.1 barn per kvinna. Det är inte unikt för Sverige, utan en trend som präglar större delen av Europa och världen.
Särskilt har Kina anslutit till grannländerna Japan och Sydkorea i demografisk kollaps, vilket innebär befolkningsminskning och därmed även avstannande ekonomisk utveckling, eftersom tillväxt i ekonomi fordrar tillväxt i befolkning, i vart fall enligt klassiska mått. Exempelvis Japans ekonomi har stått still i över trettio år sedan man gick i amerikanernas fälla, och bara häromdagen tappade man ytterligare en placering i BNP-ligan.
Å andra sidan kan befolkningen inte växa i all evighet med mindre än att jordens resurser dräneras allt mer, med omfattande artdöd som konsekvens, jämte klimateffekter, virusutbrott med mera. Tanken att vi måste dra ned på kvalitet i form av köttätande och flygresor för att ge plats åt ytterligare tre miljarder afrikaner fram till sekelskiftet är helt befängd, och det kan vara dags att börja angripa befolkningskomponenten i klimatfrågan och andra spörsmål.
Eftersom tillväxten nu har nått vägs ände, är det även hög tid att se över de pensions- och andra system som bygger på sådan tillväxt i en ständig lånekarusell. Var och en måste betala sig själv över sin livstid, och systemen måste bli mer anpassningsbara efter rådande omständigheter. Invandring som metod att kortsiktigt lösa demografiska problem är uppenbarligen inte en framkomlig väg på sikt, vilket vi numera är smärtsamt medvetna om.
Frågan är förvisso inte ny, men då som nu kan det vara värt att kontemplera vad en lösning skulle kunna bestå i. Laissez-faire i denna fråga innebär i princip att den svenska stammen småningom dör ut, eftersom högre nativitet bland invandrad befolkning i längden ger befolkningsersättning.
Välkända faktorer är högre utbildning och emancipation, som tenderar att ge ett helt annat fokus på kvalitet än i traditionellt leverne. När kvinnorna ska utbilda sig och göra karriär får barnafödandet vänta, samtidigt som kravet på en partner växer bortom all rimlighet i jakten på det «perfekta» livet. Kvinnor fortsätter att ragga uppåt i kedjan, även när de själva återfinns i toppen.
Man kunde tro att ekonomi inte har med saken att göra, då nativiteten är som högst i fattiga afrikanska länder. Men i själva verket är det en helt central faktor, och det som är av vikt är inte så mycket storleken på den befintliga välfärden som riktningen i ekonomin. När människor upplever att framtiden har mindre att erbjuda undviker man riskprojekt som familjebildning, då det fordrar ekonomiska och andra uppoffringar under tjugo års tid.
Hög arbetslöshet och volatil arbetsmarknad, med hot från AI och en rad andra företeelser, borgar inte för optimism. Under rekordåren kunde man ringa ett samtal och påbörja en anställning dagen därpå, medan arbetsmarknaden numera präglas av så mycket teater och komplexa procedurer i syfte att vaska fram den «perfekta» kandidaten att människor dras med en ständig osäkerhet, som knappast gynnar familjebildning.
Man kunde tro att vi har blivit allt rikare med tiden, men det är enkelt att förvissa sig om motsatsen genom att skissa en kurva över kostnad för bostad i förhållande till inkomst. En familj behöver en rimlig bostadsyta, och ju högre kostnaden blir desto mindre blir incitamentet att anskaffa barn – sossarna löste en gång i tiden detta dilemma med miljonprogrammet och en rad sociala reformer, och motsvarande politiska agerande kan i dag skönjas i Polen, Ungern, Frankrike och en rad andra länder.
Å andra sidan är för mycket statligt engagemang inte önskvärt, särskilt inte när det rör ideologi. Sossarnas folkhem präglades av emancipationstanken, medan man i dag har mer omfattande indoktrinering i transagendan och allsköns andra frågor kring woke och identitetspolitik. Vem vill egentligen att staten ska stå för de egna barnens uppfostran?
Staten binder även ris för egen rygg när man ständigt piskar upp falska hotbilder kring krig och klimataalarmism, omfattande begrepp som «barnskam» och andra underligheter. Vem vill sätta barn till världen om vi ändå ska brinna upp i krig eller klimatarmageddon? Bättre då att «offra» sig själv för «klimatet», tycks mången ung svensk kvinna resonera.
Inte heller lär det hjälpa med allt mer omfattande kriminalitet i samhället, en företeelse man helt enkelt inte tycks ha förmåga att få bukt med, eftersom man bara duttar lite i det befintliga systemet i stället för att ta i med hårdhandskarna och röka ut buset en gång för alla.
Politiken är för närvarande där den inte ska vara, det vill säga i folks huvuden och sovrum, men inte där den ska vara, det vill säga i arbete med att ideligen förbättra och underhålla förutsättningar för människors materiella livsvillkor, omfattande bostäder, arbetsmarknad och prisbild på basvaror. Ändrar man denna ordning har man i vart fall lagt några bitar rätt i det demografiska pusslet.
