Ministären Kristersson skänker ytterligare tretton miljarder till det svarta slukhålet i Ukraïna, varvid den sammanlagda militära stödsumman uppgår till fyrtiotre och en halv miljard kronor. Den långsiktiga ramen anges vara sjuttiofem miljarder under en treårsperiod 2024–2026, fördelat på tjugofem miljarder per år.
Dämed landar notan på långt över hundra miljarder kronor för äventyret i Ukraïna enbart för det militära stödet, men till detta kommer även humanitärt stöd och förstås en våldsam satsning på försvaret och integration i Nato, ytterst till följd av samma konflikt. Man kan här börja tala om ett tionde till Ukraïna, pengar som tas från medborgarna utan att omsättas i nyttig och uppbygglig verksamhet, utan som bidrar till Sveriges fortsatta förfall och därtill försätter oss i större risk än eljest.
Det hade varit en annan sak om man kunde förvänta sig framgång i att pressa tillbaka den ryska fronten, men det vi ser är det motsatta, samtidigt som inget alls tyder på att detta förhållande skulle ändras. Ryssland har det ultimativa övertaget i kraft av större manskap, varför det inte spelar någon roll hur mycket vapen som skickas till Kiev, eftersom det saknas erfaren personal att rätt hantera materielen.
Om Sverige, EU och Väst på allvar vill se en förändring av frontlinjen måste man själv sätta stövlar i backen, men det kan naturligtvis inte ske utan att det totala kriget bryter ut. Förhoppningsvis förstår man att det knappast är en lösning, utan rent vansinne, som än en gång kommer att skicka ned Europa i fördärv och ruiner.
Icke desto mindre yttras sådana tankar numera i debatten, bland andra av Frankrikes Macron, medan andra menar att vapen som skickas till Kiev bör kunna sättas in mot mål i Ryssland, under tanken att Ukraïna måste ha rätt att försvara sig. Från Moskvas horisont kan en sådan utveckling tolkas som att Väst mer aktivt griper in i striderna, och man skulle därför kunna svara reciprokt. Det är en oerhört farlig fas som nu blottläggs i konflikten.
Om kriget ändå inte vidgas, kommer status quo att bestå. Fronten kommer inte att flyttas österut, men möjligen får Ryssland fritt fram när de ukraïnska styrkorna blir så få att ytterligare motstånd blir meninglöst. Då faller Ukraïna, och allt stöd har i praktiken varit förgäves, eller snarare kontraproduktivt.
I de kort som spelas kan man emellertid se att saken egentligen inte gäller Ukraïna och dess «demokrati», utan förstås handlar om skir geopolitisk strategi. Kiev blir mest en ställföreträdande pjäs i ett skuggkrig mot Ryssland, varvid unga ukraïnska män offras i skyttegravarna för att nöta ned Moskva och för lång tid försvaga Kremls projektionsyta.
Sådan friktion gagnar främst USA, medan Europa i vanlig ordning tar stryk, inte minst ekonomiskt. Även Europa är i detta avseende mest en bricka i spelet, även om man själv nog tror att man är en central aktör.
Det fundamentala problemet med utnötningsstrategin är att Ryssland inte är isolerat, utan har full handel med världen utanför Väst, inte minst med Kina och Indien, och att sanktionerna inte biter. Olja, gas och andra naturtillgångar kommer att ge det flöde Moskva behöver för att hålla ställningarna indefinitivt, på vilket Europa då måste kontra.
Den som till äventyrs hade tänkt sig att Kina därför måste «straffas» eller «hanteras» i detta avseende har nog inte riktigt begripit styrkeförhållandena eller den grad i vilken Kina är integrerat i världshandeln och dess logisitiska flöde. Samtidigt är «strategin» att ständigt spotta Kina i ansiktet med tariffer, sanktioner och inblandning i dess interna angelägenheter nog inte rätt väg att gå om man vill ha Beijing med på tåget gentemot Ryssland – i Bryssel och Washington råder uppenbarligen härdsmälta i tankeverksamheten, och så även i Rosenbad.
Elaka tungor skulle säkert hävda att denna typ av resonemang är att gå Moskvas ärenden och sprida Rysslands «propaganda», men det är alltså inget annat än den realpolitiska analys som har legat fast under lång tid. Politiken drivs emellertid mer av känslor än de gränser verkligheten sätter, varför man alltjämt skyfflar miljarder att omsättas i den eviga ukraïnska branden, till ingen nytta.
Freden låter alltså vänta på sig när Kristersson och andra ministärer förbereder sig på flera års fortsatt utnötningskrig, med enda resultat att villkoren stadigt försämras för Zelenskyj. Förlorade territorier kan inte återtas, men man kan tappa än mer terräng när armén successivt och kontinuerligt tunnas ut.
