Stora delar av Sahara fick under sommarperioden 400–600 % mer regn än normalt, vilket åstadkom en del översvämningar, men även resulterade i att öknen grönades och blötlades. Den torra sanden har potential att per omgående härbärgera liv när förusättningar finns.
I själva verket finns gott om snäckskal, fiskfossil och andra rester från forna våtperioder i Sahara, och de tenderar att komma med periodiska skiftningar som milankovićcykler. Senast var för bara fem tusen år sedan, och dessförinnan för ungefär sjuttio tusen år sedan, en period som sammanföll med Homo sapiens utvandring ur Afrika – klimatförändringar drev exodus till Eurasien.
Innevarande gröning kan även den härledas till klimatförändringar, men denna gång av antropogent slag. Det är vi själva som ger liv åt öknen genom våra utsläpp av växthusgaser, och processen sker därför alldeles för tidigt. Det är ekvivalent med att vi är på väg ut ur istiden för gott.
Man kunde tro att detta skulle tas emot som goda nyheter, men alarmisterna och dystopikerna tenderar att hellre se mörker, då det fläckvis uppstår torka på andra håll, samt som en konsekvens blir översvämningar. I själva verket är det välkänt att varmare klimat även är fuktigare, och att klimatet är som torrast och öknarna som flest under perioder av nedisning.
Issmältningen kring Arktis och Grönland resulterar alltså inte nödvändigtvis bara i stigande havsnivåer, utan även i riklig nederbörd, som bland annat sugs upp av enorma ökenområden som Sahara och Sahel. En fuktigare planet ger därför mer grönska och människan rikligare skördar.
En våtare planet ger även färre skogsbränder, vilken är den trend vi observerar, trots alarmistisk skogsbrandsporr i medier. Gröningen av Sahara har på samma sätt observerats under femton års tid vid det här laget, men har på senare tid alltså intensifierats – öknen blommar oerhört fort när skiftet väl sker.
