Kategori: Afrika

Kategorier
Afrika Asien Europa Kina Politik Ryssland Teknik USA

Nytt klimatfiasko

Det blev en ny cop-out för «klimatet», denna gång då intressenter från världens alla hörn samlades i Belém för att diskutera frågan för trettionde gången. Fast det är å andra sidan så det brukar se ut. Det bar sig inte heller bättre än att en konferenslokal fattade eld, vilket så att säga fick symbolisera hela evenemanget.

I förstone kunde man ju tänka sig att man borde göra som ledare för stormakterna, det vill säga låta underhuggare utmejsla detaljerna under mindre glamorösa former, bara för att därefter träffas och skriva under avtal då allt redan är färdigförhandlat.

Man kunde också tänka sig att klimatvurmare skulle inse nyttan av att konferera per distans via skärm istället för att pytsa ut koldioxid på tiotusentals flyg- och taxiresor alldeles i onödan. Men man lever naturligtvis inte som man lär.

Samtidigt är tanken med klimattoppmötet förfelat redan från början, då man aldrig kan jämka samman världens alla länder i ett dylikt projekt utan att det blir minsta gemensamma nämnaren som blir utslagsgivande. I praktiken blir eventuella avtal därför extremt urvattnade, då de måste antas med acklamation.

Man skyller på att oljeländerna drar i bromsen, men vad har de egentligen för alternativ? Det är oljan man bygger sin välfärd och framtid på, och när den småningom sinar måste man ha nått ett fullt utvecklat stadium och transformerat till andra näringar. Det hindrar inte att ökenländerna samtidigt kan bli gigantiska reservoirer för solenergi.

Samma slags motiv föreligger för Brics och det globala syd i övrigt, som anser sig ha rätt att smutsa ned i samma utsträckning som tidigare Västvärlden för att nå någorlunda paritet i utvecklingen. Ty när allt kommer omkring är det USA och Europa som står för den absoluta lejonparten av de kumulativa utsläppen sedan industrialismens början.

Kumulativa utsläpp: USA och Europa har den största skulden, och ska därför betala mest för att bistå övriga världen med grön teknik.

Kina är på god väg att komma ikapp, men anser sig behöva all energi man kan få ut av kolkraften för att bygga den gröna infrastrukturen. Beijing har korrekt insett att tillgången på energi står i direkt proportion till utvecklingsgraden, medan Bryssel och en rad europeiska länder med Tyskland och Sverige i spetsen istället har avvecklat sin rena känkraft… man måste ta sig för pannan över denna jubelidioti.

Länder som Ryssland kan till och med se en fördel i klimatförändringarna, då fortsatt uppvärmning skulle tina upp Sibirien och frigöra enorma arealer odlingsbar mark. Både Ryssland och Kina har för övrigt intresse av att farvattnen kring den arktiska rutten mellan Asien och Europa blir isfri, eftersom det bantar transportsträckan med en femtedel.

Fram till sekelskiftet kommer Afrika att växa med tre miljarder människor, vilket i princip motsvarar hela ökningen i en i övrigt demografiskt mättad värld. Denna i stort underutvecklade kontinent kommer samtidigt att göra ungefär samma resa som Kina och andra länder i Asien, nämligen att transformeras till industrialiserade tillväxtländer med enorma behov av betong, stål och infrastruktur.

Man behöver inte ha särskilt livlig fantasi för att inse vad det kommer att medföra i form av fortsatta och accelererade utsläpp, och att vi därmed högtidligen kan kyssa både 1.5-graders- och 3-gradersmålet adjö med marginal. Det spelar då helt enkelt ingen som helst roll vad duktiga Sverige och Europa gör för att yttermera späka sig själva.

Den största klimatboven av dem alla, USA, fanns samtidigt inte närvarande vid toppmötet, och har inte riktigt ambition eller stabila förutsättningar att bidra konstruktivt till klimatindustrins mål. De som håller i taktpinnen är således inte de superduktiga tjejerna i Europa, utan de slappa killarna i USA, Kina och Ryssland.

Världen i övrigt ska ikapp USA och Europa innan det kan bli tal om minskade utsläpp.

«Klimatkrisen» är därmed officiellt död, och i dess ställe har klimatrealismen sakta börjat etablera sig. Den realismen håller för sant att klimatförändringarna bara kan angripas med teknisk utveckling och ekonomisk tillväxt, på det att de regioner som främst kan komma att drabbas får resurser att hantera effekterna.

Den tekniska utvecklingen innefattar även att innovera fram alternativ till de fossila och nukleära energikällor som är stadda i sinande, och här har Kina tagit en helt överlägsen ledning genom satsning på grön teknik, fusionsenergi, materialteknik och andra forskningsgrenar. Medan Sverige istället grävde ned sig i ekofascismens rödgröna kärr, med «tankeförbud» och andra mekanismer för att förhindra sådan utveckling.

Kategorier
Afrika Asien Europa Indien Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Intressesfärernas comeback

Uppdelningen av världen i intressesfärer är oacceptabla, menade någon sosse för några år sedan. Det är också traditionellt svensk politik, i vart fall före anslutningen till det amerikanska vasallskapet genom Nato, eftersom konceptet som sådant gröper ur det nationella självbestämmandet, då småstater som Sverige måste ta hänsyn till stormakter.

Det är också det argumentet som anförs vad beträffar Ukraïna, att det är en «demokrati» (i själva verket valautokrati, i vart fall så länge man hade val) som har «valt» (förmåtts) att orientera sig mot Väst, och att det därför inte ankommer på Ryssland att betrakta landet som en del av sin intressesfär. Men argumentet är tämligen ihåligt, eftersom Västs idoga försvar av Ukraïna är ett uttryck för att landet istället borde tillhöra Västs intressesfär.

Ty en sådan finns, och har alltid funnits, i vart fall sedan Rom etablerade ett imperium i större delen av Europa, Nordafrika och Mellanöstern. När Rom föll 1453 krympte den östliga delen av intressesfären, men i gengäld medförde den åtföljande upptäcktstiden att den västliga expanderade kraftigt. Sedermera koloniserades hela Amerika och Afrika samt stora delar av Asien, varvid hela världen kom att bli en europeisk «intressesfär».

Efter världskriget avkoloniserades världen i stort, och de europeiska länderna blev plötsligt och hastigt skenheliga förespråkare av en rättvis världsordning under mänskliga rättigheter baserade på europeisk kristendom och annan kultur. Bara det att världsordningen alltjämt kontrollerades av västliga institutioner, samtidigt som de koloniala strukturerna och kontrollen över forna lydstater upprätthölls med andra metoder, som bistånd under utpressning med mera.

Vi ser hur denna koloniala ådra alltjämt kommer till uttryck i hur Väst lägger sig i Kinas inre angelägenheter med synpunkter kring Taiwan, Hongkong och Xinjiang, och i hur det illegala sanktionsvapnet används för att domptera andra länder. Väst har utsett sig självt till polis, åklagare, domare och bödel i en och samma roll.

Diverse domstolsväsenden i den Haag är ett uttryck för detta, i det att de nästan uteslutande nyttjas för att klämma åt förmenta skurkar i Afrika och andra svagare aktörer, medan samma slags institutioner aldrig skulle komma i fråga för exempelvis USA, med dess digra lista av brott mot mänskligheten, iscensatta statskupper och så vidare.

Inte heller Bryssel skulle komma på tanken att använda sanktionsvapnet mot sin husse USA, exempelvis när man iscensätter statskupper på sin egen bakgård i Latinamerika. Donald Trump har fri lejd i att likvidera förmodade knarkkurirer på öppet hav, det behövs ingen rättsprocess eller annat trams som stipuleras i deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Skulle han invadera Venezuela och avsätta Maduro, skulle det inte rendera annat än en axelryckning från Bryssels sida.

Ty Bryssel har inget att sätta emot det betydligt starkare USA, vilket är ett uttryck för att det är den starkes rätt som gäller, alltid har gällt och alltid kommer att gälla. Under efterkrigstiden har vi invaggats i en illusion om att en annan världsordning är möjlig, under pax americana, med ett USA som garant för den «regelbaserade världsordningen». Bara det att hegemonen USA själv konstant har brutit mot sina egna regler, vilket därmed har omöjliggjort ordningen. USA har varit den ende starke mannen.

Varken Ryssland eller Kina, eller för den delen större delen av det globala syd, kan godta en ordning i vilken man är underställd västlig överhöghet och amerikansk dominans, och agerar därför för en multipolär ordning i vilken stater äger inflytande i proportion till den egna storleken. En balanserad världsordning.

USA legitimerar faktiskt numera den uppfattningen genom att göra anspråk på såväl Kanada som Grönland likväl som att lika vårdslöst som alltid angripa diverse bananrepubliker i Latinamerika när det passar. Det är power politics av traditionellt snitt, och om stormakterna USA, Kina och Ryssland är överens om denna ordning kan EU protestera bäst man vill.

Det har varit så här sedan civilisationen uppstod, en ständig kamp om territorium, resurser och inflytande. Gränserna upprätthålls genom såväl språk, skriftsystem och religion som fysiska barriärer, och om man ska erövra land måste man låta konvertera massorna i den nya kulturen.

På så sätt kristnades Norden, och på så vis överger Ukraïna sin ortodoxa hållning för att istället ansluta till västerländsk tideräkning med mera. Afrika söder om Sahara använder latinska alfabetet som en konsekvens av kolonialism, medan övre halvan och Mellanöstern nyttjar det arabiska. Var kristendom respektive islam har störst fotfäste får du räkna ut själv.

Buddism och konfucianism håller stånd i den dharmiska världen, där islam och kristendom har haft begränsad framgång, så även västlig kolonialism. Traditionella stormakter som Indien och Kina kommer aldrig att ge upp sina regionala anspråk eller krav om inflytande, i vad vi numera benämner intressesfärer.

För Kinas del utgör den intressesfären Sydkinesiska sjön och länderna däromkring, traditionellt även Korea och Japan. Det är så att säga inte ett «kommunistiskt» påfund, utan en urgammal hållning. Den så kallade tiopunktslinjen fastslogs av det «goda» och «verkliga» Kina som numera huserar på Taiwan, och upprätthålls alltjämt av den illegitima regimen i Taibei, även om man vanligen talar tyst om det i västliga kanaler. Samma «riktiga» Kina betraktar förstås Tibet (och till och med Mongoliet) som kinesiskt territorium.

USA vill kontrollera den västliga hemisfären, Ryssland den slaviska kultursfären (inklusive Ukraïna) och Centralasien, Indien den dharmiska världen samt Kina den traditionellt sinitiska sfären med omnejd, inklusive Sydkinesiska havet. Europa vill i sin tur försöka vidga sin union till Moldavien, Georgien och andra länder, samtidigt som man försöker behålla kontrollen över Afrika.

Det senare går så där, eftersom Kina i afrikanska länder erbjuder business utan moraliska pekpinnar. På samma sätt har Kina numera gjort insteg i Sydamerika, på USA:s egen bakgård, inte minst i Brics-landet Brasilien samt i Panama och Venezuela. Man investerar häftigt i Mexiko, samtidigt som man ser mellan fingrarna angående export av kemiska beståndsdelar som används för produktion av fentanyl med destination USA.

Förutom att ge igen för opiumkrigen under 1800-talet utmanar man den globala hegemonen USA med dess egna metoder, genom att snoka i dess intressesfär på samma sätt som USA har haft en fot i Kinas sfär i hundrafemtio år och alltjämt stryker längs dess kuster. Man ger igen för gammal ost när man nu har kraften.

Kina kan emellertid avvara dessa hävstänger, i utbyte mot att USA drar sig tillbaka från Sydkinesiska sjön och lämnar Taiwan åt sitt öde. Trump tycks överväga den möjligheten, inte minst för att söka stöd för att ta kontroll över Grönland. På samma sätt kan Trump tänka sig att dra ett streck vid nuvarande frontlinje i Ukraïna, för att få med sig Ryssland på samma tåg.

Därmed respekterar stormakterna varandras intressesfärer, och freden bevaras. En polycentrisk världsordning danas. I annat fall leder dessa allt intensivare skärmytslingar till större konfliktytor, ytterst i det tredje världskriget. Oceanien är i krig med Eurasien: Oceanien har alltid legat i krig med Eurasien.

Intressesfärer.
Kategorier
Afrika Europa Kina Kultur Politik Ryssland Teknik USA

Obegriplig amerikansk administration

Trumpregimen har en mask med två sidor i vit och svart nyans, sinsemellen oförenliga. Den vita består av inrikespolitiska reformer som är – eller kan visas vara – av nöden för att vässa en nation stadd i kontinuerligt förfall, medan den svarta utgörs av märkliga utrikespolitiska manövrar som få eller rent av ingen begriper, allra minst undertecknad.

På hemmaplan har Musks kabinett under kort tid gjort upp med vänsterliberal woke i den djupa vänsterliberala staten genom att kasta ut obstinata blåhåriga sociala rättvisekrigare som inte tillför verksamheten något, samtidigt som det vänsterliberala wokespråket har eliminerats från byråkratin för att slimma verksamheten. Den färgblinda meritokratin återupprättas när socialistiska kvoteringslagar skrotas.

I samma anda har de vänsterliberala universiteten angripits, eftersom de är den fyrbåk från vilket det skadliga wokistiska tankegodset emanerar. Man går till roten med att rensa ut akademiskt fluff som inte bidrar till att stärka nationens produktions- eller annan verklig förmåga. Avvecklingen av USAid och statliga propagandamedier följer samma princip.

Yttrandefriheten har stärkts genom att techbolagen uppmanats avskaffa den vänsterliberala censuren, och till yttermera visso har Trumps lag adresserat Europas än större oförmåga i ämnet. Vicepresident Vance har fällt några väl valda ord kring europeisk yttrandefrihet, svador som Europa verkligen behöver höra, samtidigt som man tycks vilja kräva införande av europeisk yttrandefrihet i utbyte mot att häva handelstullar.

Andra processer som har igångsatts gäller Musks effektiviseringsdepartement i syfte att slänga ut ineffektiv överväxt i administrationen, samt en ansats av att göra upp med den amerikanska ohälsan, till följd av inte minst subventioner i jordbruket som premierar ultraprocessad skräpmat framför verklig mat.

Den svarta sidan av masken så. Här är det allom bekant att amerikansk merkantilism med omfattande handelstullar nog inte är möjlig att bedriva i en tid då globalisering har åstadkommit stort ömsesidigt beroende nationer emellan, utan utgör en mekanism för att göra alla till förlorare.

Möjligen är det så att Trump alltjämt har ambitionen att «ta hem» förlorade industrijobb, men man kan i korten skymta andra drivkrafter, som att devalvera dollarn för att stärka konkurrenskraften samt att gå till frontalangrepp mot ärkerivalen Kina. Det senaste angående det sistnämnda gäller en ambition att försöka få omvärlden att isolera Kina i utbyte mot lättade handelstullar.

Som sagt, fullständigt obegripligt, då Kina är största handelspartner för mer än hälften av världens länder, med sjuttio procents övervikt i relation till USA. Fullständigt obegripligt, då Kina är världens produktionsnav med logistiska kedjor som skulle ta decennier att ersätta. Fullständigt obegripligt, då Kina har mängder av ekonomiska vapen att ta till om man blir trängd. Det kan alltså inte hända.

USA till världen: välj mellan oss och Kina!

Än mer obegripligt blir det i ljuset av att USA drar sig tillbaka från Afrika, den kontinent som Kina (och Ryssland) gör allt för att knyta till sig på grund av dess rikliga tillgångar på mineraler och annat. Trump tycks hellre vilja satsa på Ukraïna och Grönland, med osäkra tillgångar. Men det är bara att gratulera Afrika, som vinner mer på kinesisk frihandel än under västlig kolonialism, men framförallt är det Kina som kammar hem vinsten.

Obegripligt är också att Trump drar in sin propagandaarm i form av Voice of America, Radio free Asia med flera. Visserligen bra för världen, men knappast för USA. Det är en form av mjuk makt med stor effektivitet, som man nu avhänder sig istället för att göra om budskapet till något mer passande för regimen. Samma sak gäller egentligen USAid, som inte har så mycket att göra med att bistå världen som att kontrollera den. Gissa vilka länder som ersätter?

Den labila politiken trycker förvisso ned dollarn, men har även den effekten att utförsäljningen av amerikanska värdepapper ökar, varvid räntan drivs upp och den amerikanska statsskulden blir mer påfrestande. Dollarn förlorar då inte bara nominellt värde, utan även kraft som världens reservvaluta, den mekanism som gör att USA kan trycka pengar på andras bekostnad och ha ohemula fördelar gentemot omvärlden. Trump har själv hävdat att USA blir en nation i mängden om man förlorar dollarn som reservvaluta, men ändå tycks han vilja driva på en sådan utveckling. Obegripligt, som sagt.

Om Biden behöll och vidgade Trumps tullar mot Kina, reciprokerar Trump nu genom att vidga den exportkontroll Biden införde avseende avancerade chips. Nvidias H20 togs fram just för att erbjuda Kina en neddummad version, men även det grafikkortet beläggs nu med exportkontroll under licens. Nvidias aktiekurs störtdök.

Kanske hade det varit rationellt i ett tidigare skede, men det sker samtidigt som Huawei inleder massproduktion av 910C, ett AI-chips med betydligt bättre kapacitet, motsvarande Nvidia H100. Den enda förloraren i sammanhanget blir därmed Nvidia, och på sikt förstås alla amerikanska tillverkare av halvledarteknik, då Kina snabbt avancerar och manövrerar förbi exportkontrollen.

Trump har förvisso korrekt analyserat att man inte kan angripa Kina och Ryssland på en och samma gång, varför han nu försöker neutralisera fnurran på tråden i Ukraïna och tämja Putin. Men det är redan försent, och Moskva lär inte gå i fällan, utan kommer att vidmakthålla ganska täta band till Beijing, väl medveten om att Väst inte går att lita på. Dessutom går den «transatlantiska länken» åt helvete, vilket inte lär hjälpa USA i sin ambition.

Förvisso är Ryssland öppet för en stabil relation med Väst, under villkor om ömsesidiga säkerhetsgarantier och slopade sanktioner, men man kommer för den skull inte att «välja sida» och gå emot Kina. En sådan «omvänd Kissinger» skulle bara vara möjlig om det funnes en stor spricka mellan Ryssland och Kina, som det fanns under 1970-talet.

Om Trump vill «besegra» Kina är den enda egentliga möjligheten väpnad konflikt, och kanske är tanken att provocera fram en sådan via Taiwan. Logiken är att alla förlorar i ett sådant scenario, men att Kina förlorar mest och att USA därmed «vinner» i relativ mening.

Allt annat lika är det omvända scenariot att alla vinner om USA lägger ned sin aggression mot Kina, tar sig i kragen och satsar på att vässa den egna nationens konkurrenskraft istället för att obstruera andra. Problemet ur ett trumpskt synsätt är att Kina då kommer att fortsätta vinna relativt mer, och att USA därmed «förlorar», vilket för honom är oacceptabelt. Därför störtar vi mot avgrunden.

USA vill vinna matchen genom att sparka Kina på smalbenet, dra Kina i håret och peta Kina i ögonen.
Kategorier
Afrika Asien Europa Kina Kultur Politik Ryssland USA

Landgrabbande

En delegation högste representanter från USA lär ska anlända till Grönland i veckan, vilket retar upp såväl det lokala styret som den danska regeringen i København. Man betraktar det som inblandning av främmande makt i interna angelägenheter, allra helst som Trumps regim har uttalat att han gärna vill annektera ön.

Det minner en del om motsvarande problematik på ön Taiwan, den bångstyriga kinesiska provinsen som Västvärlden gärna vill koppla loss från Kina i syfte att splittra, ty även där har amerikanska figurer av allt för hög dignitet avlagt visit och lagt sig i angelägenheter som helt enkelt inte angår dem. Men det är kanske bara bra att Europa får smaka på lite av samma medicin?

Och om USA införlivar Grönland i det amerikanska imperiet och gör Kanada till delstat samtidigt som Ryssland befäster sina landvinningar i Ukraïna – och Kina kanske gör slag i saken att hela den kinesiska nation med invasion av Taiwan – varför skulle då inte även vi i Sverige och Europa passa på att ta för oss i dessa tider av landgrabbande?

Vid närmare eftertanke har Sverige successivt tvingats till reträtt från sina hävdvunna territorier, först med förlust av Finland och Livland till Ryssland och senare även skilsmässa från Norge. Det kunde vara hög tid att återupprätta det svenska väldet från fornstora dagar, och det kan principiellt inte vara mer galet än stormakternas uppdelning i intressesfärer?

Vid närmare eftertanke är Finland och än mindre baltstaterna länder i egentlig mening, utan tillfälliga statsbildningar utan historisk kontinuitet. Finnarna tuktades och civiliserades av Sverige för närmare tusen år sedan och framåt i kamp med Novgorod, på samma sätt som ester och letter i dåvarande Livland. Det var då inga nationer av det slag vi känner, utan spridda gemenskaper utan centralmakt. Länder blev dessa entiteter först under 1900-talet, då det ryska imperiet respektive Sovjetunionen kollapsade.

Vi skulle därför kunna göra en deal med Putin om att återta forna svensk kolonialmark i utbyte mot att erkänna Kremls annektering av ukraïnska oblast, eller rent av hela Ukraïna. Möjligen skulle Estland och Lettland likväl som Finland kunna ha vissa invändningar, men de skulle nog kunna övertygas om fördelen med en stor nordisk union under svensk överhöghet, eftersom det skulle ge bättre säkerhet.

En modern motsvarighet till Kalmarunionen skulle då danas, med Stockholm som centrum. Nationerna – inklusive Norge och Danmark och kanske Island – kvarstår på samma sätt som i Storbritannien, men en större helhet bildas i personalunion länderna emellan, en nordisk stormakt om man så vill.

Ryssland skulle även behöva avträda Karelen för att den historiska kontinuiteten ska kunna upprätthållas, men för Moskvas vidkommande skulle en sådan ordning innebära stabilitet i utbyte mot att man får kontroll över Ukraïna. Gränsen mellan Sverige och Ryssland skulle då åter gå vid Leningrad och Novgorod.

Europeiska unionen skulle kvarstå intakt, samtidigt som Irland upptas i den brittiska personalunionen och Storbritannien återansöker om inträde i Europeiska unionen. Men EU skulle även kunna återuppta ambitionerna i Afrika med lämpliga avtal, i konkurrens med Kina. Afrika, Sydamerika och Mellanöstern blir därmed ett slags produktionsfilialer till den utvecklade världen, i syfte att leverera råvaror och enklare tillverkningsprodukter.

Kina skulle i sin tur införliva Mongoliet, Bhutan och Nepal i sitt imperium, dysfunktionella halvländer som har bättre förutsättningar att utvecklas som en del av ett imperium. Indien får därvidlag avträda Ladakh och Sydtibet («Arunachal Pradesh»), hävdvunna tibetanska territorier, men kan i gengäld inkorporera Sri Lanka och Bangladesh i det indiska imperiet. Pakistan får däremot nöja sig med att tillhöra buffertgruppen av övriga sju *-stan, ett slags centralasiatiskt vakuum av efterblivna stater mellan stormakter.

Om detta låter alldeles förskräckligt, färfärligt och så vidare, bör man betänka att det är historiens normala pulsering mellan konsolidering och revolution, och vi är nu uppenbarligen i en fas av konsolidering. Splittring och balkanisering hör till en svunnen tid.

Karta för vår tid.
Kategorier
Afrika Politik Vetenskap

Sahara grönas

Stora delar av Sahara fick under sommarperioden 400–600 % mer regn än normalt, vilket åstadkom en del översvämningar, men även resulterade i att öknen grönades och blötlades. Den torra sanden har potential att per omgående härbärgera liv när förusättningar finns.

I själva verket finns gott om snäckskal, fiskfossil och andra rester från forna våtperioder i Sahara, och de tenderar att komma med periodiska skiftningar som milankovićcykler. Senast var för bara fem tusen år sedan, och dessförinnan för ungefär sjuttio tusen år sedan, en period som sammanföll med Homo sapiens utvandring ur Afrika – klimatförändringar drev exodus till Eurasien.

Innevarande gröning kan även den härledas till klimatförändringar, men denna gång av antropogent slag. Det är vi själva som ger liv åt öknen genom våra utsläpp av växthusgaser, och processen sker därför alldeles för tidigt. Det är ekvivalent med att vi är på väg ut ur istiden för gott.

Man kunde tro att detta skulle tas emot som goda nyheter, men alarmisterna och dystopikerna tenderar att hellre se mörker, då det fläckvis uppstår torka på andra håll, samt som en konsekvens blir översvämningar. I själva verket är det välkänt att varmare klimat även är fuktigare, och att klimatet är som torrast och öknarna som flest under perioder av nedisning.

Issmältningen kring Arktis och Grönland resulterar alltså inte nödvändigtvis bara i stigande havsnivåer, utan även i riklig nederbörd, som bland annat sugs upp av enorma ökenområden som Sahara och Sahel. En fuktigare planet ger därför mer grönska och människan rikligare skördar.

En våtare planet ger även färre skogsbränder, vilken är den trend vi observerar, trots alarmistisk skogsbrandsporr i medier. Gröningen av Sahara har på samma sätt observerats under femton års tid vid det här laget, men har på senare tid alltså intensifierats – öknen blommar oerhört fort när skiftet väl sker.

Före och efter regnet. Sjöar bildas och växtligheten sätter fart i Sahara.