Stora delar av Sahara fick under sommarperioden 400–600 % mer regn än normalt, vilket åstadkom en del översvämningar, men även resulterade i att öknen grönades och blötlades. Den torra sanden har potential att per omgående härbärgera liv när förusättningar finns.
I själva verket finns gott om snäckskal, fiskfossil och andra rester från forna våtperioder i Sahara, och de tenderar att komma med periodiska skiftningar som milankovićcykler. Senast var för bara fem tusen år sedan, och dessförinnan för ungefär sjuttio tusen år sedan, en period som sammanföll med Homo sapiens utvandring ur Afrika – klimatförändringar drev exodus till Eurasien.
Innevarande gröning kan även den härledas till klimatförändringar, men denna gång av antropogent slag. Det är vi själva som ger liv åt öknen genom våra utsläpp av växthusgaser, och processen sker därför alldeles för tidigt. Det är ekvivalent med att vi är på väg ut ur istiden för gott.
Man kunde tro att detta skulle tas emot som goda nyheter, men alarmisterna och dystopikerna tenderar att hellre se mörker, då det fläckvis uppstår torka på andra håll, samt som en konsekvens blir översvämningar. I själva verket är det välkänt att varmare klimat även är fuktigare, och att klimatet är som torrast och öknarna som flest under perioder av nedisning.
Issmältningen kring Arktis och Grönland resulterar alltså inte nödvändigtvis bara i stigande havsnivåer, utan även i riklig nederbörd, som bland annat sugs upp av enorma ökenområden som Sahara och Sahel. En fuktigare planet ger därför mer grönska och människan rikligare skördar.
En våtare planet ger även färre skogsbränder, vilken är den trend vi observerar, trots alarmistisk skogsbrandsporr i medier. Gröningen av Sahara har på samma sätt observerats under femton års tid vid det här laget, men har på senare tid alltså intensifierats – öknen blommar oerhört fort när skiftet väl sker.
Före och efter regnet. Sjöar bildas och växtligheten sätter fart i Sahara.
Om den «regelbaserade världsordningen» talar man lika ofta som man struntar i den, särskilt då den «exceptionella» staten USA och för all del även den likaledes «exceptionella» staten Israel. International law? I better call my lawyer., som Dubya Bush uttryckte saken.
Sådana ständiga övertramp gör världsordningen meningslös, och i slutändan är det därför den starkes rätt som avgör. Världsordningen i sig är för övrigt danad av segrarmakterna under andra världskriget, och bara av den anledningen allt mer obsolet.
Bland de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd finns därför Storbritannien och Frankrike, två före detta kolonialmakter som numera är helt vanliga nationer utan särskilt inflytande i världen. En rättvis världsordning kan inte motiveras med fortsatt deltagande av London och Paris i denna position, med vetorätt att blockera viktiga beslut.
Istället för dessa länder bör givetvis EU ta plats i säkerhetsrådet som kollektiv representant för Europa, då det är en stabil union som företräder närmare en halv miljard människor. På samma sätt måste en plats vikas för Afrikanska unionen, som företräder 1.25 miljarder människor i stark demografisk och ekonomisk tillväxt.
FN måste reformeras.
Kina och Indien bidrar med ytterligare 1.4 miljarder människor vardera, medan USA och Ryssland kvarstår som starka militärmakter med stor landyta samt ytterligare en halv miljard människor. Därmed är fem av åtta miljarder människor representerade.
Mer knepigt är hur Sydamerika ska representeras, eller för den delen Sydöstasien. Brasilien och Indonesien är största länder i respektive region, men är kanske inte representativa i sig. Exempelvis Indonesien är muslimskt, medan övriga Sydöstasien i stort är buddistiskt eller kristet. Brasilien är en portugisisk kultur i en spansktalande del av världen, och det vore märkligt om den utbredda spansktalande befolkningen inte vore representerad.
Bättre vore då att viga en plats i säkerhetsrådet åt Sydöstasiatiska nationers förbund (Asean), som representerar 600 miljoner människor. Unasur, eller Sydamerikanska nationernas union, kan på samma sätt representera Sydamerika i rådet, omfattande 400 miljoner människor.
Därmed täcks sex av åtta miljarder människor med åtta medlemmar, men vi vill helst ha ett udda antal för att kunna åstadkomma avgörande utslag inom den permanenta skaran. Japan eller möjligen en association mellan Japan och Korea kunde då bli den nionde medlemmen, som balans till Kina i regionen och som en representant för en stark ekonomisk och kulturell makt.
Vetorätten måste naturligtvis avskaffas, varvid enbart kvalificerad majoritet om tre femtedelar gäller. Skaran av tio växlande medlemmar kvarstår, och hela rådet består därmed av nitton medlemmar. Det vore en balanserad och rättvis ordning.
Men det har aldrig hänt i världshistorien att en hegemon frivilligt har avhänt sig makten, och därför måste det nog till ett nytt världskrig innan vi får en sådan rättvis och verkligt regelbaserad världsordning. I detta världskrig måste således USA besegras innan en sådan ordning formellt kan danas. Till dess gäller alltjämt den starkes rätt.
EU, USA, Ryssland, Kina, Japan, Indien, AU, Asean och Unasur är nya permanenta medlemmar i ett reformerat säkerhetsråd.
Inte mindre än femtio regeringschefer från den afrikanska kontinenten samlas i Beijing i dagarna tre för överläggningar med Xi Jinpings ministär. Det är hela Afrika, förutom Eswatini, mikrostaten som är köpt av Taibei att erkänna ön Taiwan, och det visar än en gång att det är Kina som har kommandot.
Medan Bryssel och de europeiska nationerna har grävt ned sig i skyttegravarna och rustar för långvarig konflikt med Ryssland, bygger Kina nya broar i både bildlig och bokstavlig bemärkelse. Man bygger Afrikas fysiska infrastruktur, men knyter även till sig afrikanska länder i politisk mening – det kan komma väl till pass i omröstningar i FN och andra internationella frågor.
Och Medan Bryssel och Washington pratar än hit och än dit om att återerövra Afrika, är det Kina som får saker att hända i verkligheten. Det beror dels på att man har en så mycket enklare modell med business only, utan ohemula villkor om demokrati, mänskliga rättigheter, *2SHBTQIAP++, facklighet och andra «värden» som är så viktiga för Väst att sprida i sin MR-jesuitiska ansats.
Dels beror det på att Afrika känner de forna koloniala erövrarna från Europa, och inte alls litar på dem. Man förstår visserligen att Kina inte har för avsikt att bedriva socialhjälp eller bistånd, och inte gör detta främst för Afrika, utan för sig själva – det är hela tanken med business. Men man förstår också att den modellen har tjänat Kina väl, och man vill emulera den bäst man kan.
Kina, som också naggades i kanten av de västliga kolonisatörerna och imperierna, har genomlevt ett «förnedringens århundrade», under vilket man gick från världens ledande nation till världens fattigaste, under umbäranden som kolonisation, revolution, ockupation, inbördeskrig och slutligen inhemskt terrorvälde. Afrikanska nationer kan känna igen sig i den karakteristiken, och man har därför gemensamma beröringspunkter även i detta avseende.
Men framförallt har Kina gjort den omvända resan på bara ett halvt sekel, från den absoluta botten till att återigen befinna sig i toppen i allt fler avseenden och parametrar. Det momentet kan man nu förflytta till Afrika, samtidigt som man får del av kontinentens råvaror, som behövs i modern teknik av olika slag. Det är ett rättvist utbyte, och Kina döljer inte den ambitionen.
I längden kommer Afrika därför att transformeras från efterblivna klanvälden under ständig krigföring till modern civilisation. Man kan inte börja med demokratin och de esoteriska värdena, utan man måste först bygga grunden, infrastrukturen och institutionerna, och det är vad som sker nu under den kinesiska modellen. Om ett halvsekel eller mer kan man börja fundera på att finslipa styrelseskicket.
Det är vad pappskallarna i Bryssel aldrig har fattat. Men så är den europeiska kontinenten också stadd i fritt fall, och man har misslyckats med att bygga motsvarande broar till världen. Washington är å andra sidan mer inställd på att riva broar och förstöra så gott man kan för att upprätthålla hegemoni – det amerikanska kriget är alltid allestädes närvarande.
Faktum är att USA även gärna river sönder Europa genom skuggkriget i Ukraïna, och vi ser effekterna inte bara i inflation, energikris och recession, utan nu även i den tyska industridöden. Anrika Volkswagen varslar om kraftiga neddragningar, för att man inte kan konkurrera med Kina. Småningom försvinner hela det tyska bilundret, då man inte kan konkurrera under drakonisk reglering och stratosfäriska energipriser. Så dör Europa, medan Kina återtar sin forna ställning i världen.
Mycket väsen för ingenting. Så kan man kanske sammanfatta den gångna veckans klimathysteri i de gängse medierna med anledning av klimattoppmötet COP28-CMP18-CMA5 i Dubai, med sedvanligt överdrivet fokus i svensk statstelevision. Men avtalet är ändå en ganska nykter kompromiss.
Efter hela tjugoåtta sejourer, med början i Berlin 1995, tycks man här för allra första gången ha fått in ordet «fossila bränslen» i sluttexten, vilket får de hängivna aktivisterna att jubla. Nu är oljans dagar räknade, menar man, men oljeländerna tycks inte hålla med, och det är inte heller vad avtalet säger.
I denna «första globala inventering», som protokollet kallas, enas parterna om (punkt 28) behovet av djup, snabb och ihållande reduktion av utsläpp av växthusgaser i enlighet med 1.5 °C-målet samt förordar att parterna bidrar till ett antal globala ansträngningar i nationellt utformade program.
En sådan punkt (28d) berättar alltså om utfasning av fossila bränslen i energisystem (det finns andra tillämpningar, som produktion av stål, betong och konstgödsel) i syfte att uppnå nettonollbalans 2050, men på ett rättvist, ordnat och jämlikt vis. Det är egentligen ingen skillnad från tidigare målsättning, och innebär att den rika industrialiserade världen med dess historiska utsläppsskuld måste fortsätta att gå före, medan fattiga tillväxtnationer som Indien ges möjlighet att reprisera den industriella revolutionen ännu ett varv, i likhet med Kina.
Kumulativa andelar av utsläppen.
Även Kina räknas som ett utvecklingsland i denna diskurs, vilket är med sanningen överensstämmande i så måtto att det fattiga inlandet i västerled inte tillnärmelsevis har nått samma utvecklingsgrad som den rika östkusten. Av denna anledning kan Kina alltjämt smälla upp två nya kolkraftverk i veckan, motsvarande sex gånger så många som resten av världen sammantaget.
Men Kina har samtidigt åtagit sig att reducera utsläppen, med beräknad topp 2030 och utsläppsneutralitet 2060. Kina är vidare den aktör som har överlägset störst produktion av förnybar energi via sol, vind och vatten, vilket bara är ett annat uttryck för att världens fabrik har ett omåttligt behov av energi.
Kina är momentant världens största utsläppare, men står i termer av ackumulerat utsläpp bara för en tiondel av det globala bidraget sedan industrialiseringens början, att jämföra med USA:s en femtedel. Kina har samtidigt fyra gånger så stor befolkning som USA, varför man i ackumulerat utsläpp per capita blott står för ungefär en åttondel av det amerikanska bidraget.
Rättviseaspekten i usläppsfrågan: kolonialmakter har sedan industrialismens början berikat sig genom höga utsläpp per capita.
Det innebär inte att Kina har fri lejd att bli en lika stor klimatbov som USA, men det sätter rättviseaspekten i klimatavtalet i perspektiv. När folkrika stater som Indien och Indonesien följer i Kinas spår, för att inte tala om Afrika som kontinent, kommer reduktion av utsläpp i övriga världen att ätas upp med råge av utsläpp i sådana tillväxtregioner.
En elementär konsekvens av detta är att utsläppen inte kommer att mattas än på länge, och än mindre minska, och att 1.5 °C-målet därför är en chimär som sedan länge mest figurerar som något slags dekorativ rest från tidigare ambitioner. Uppvärmningen kommer inte heller att göra halt vid 2 °C eller 3 °C, utan kursen är för närvarande lagd mot 4–5 °C.
1.5 °C-målet enligt Paris-avtalet förutsätter en utsläppstopp 2025. Vi ser inte en sådan formeras.
En mer realistisk ambition är därför ett delta om 2–3 °C, och man kan i avtalstexten faktiskt finna stöd för en sådan. Punkt 28a berättar om att tredubbla den förnybara kapaciteten och dubbla energieffektiviteten till 2030. Punkt 28e nämner accelererat nyttjande av låg- eller nollemitterande energislag som kärnenergi samt tekniker som koldioxidavskiljning och -lagring.
Tonvikten ligger således på teknisk utveckling, samtidigt som man ger grönt ljus för att nyttja fossila källor under en längre övergångsperiod för att säkra energistabiliteten. Det är ungefär den ståndpunkt som numera hävdas av den svenska regeringen, och är alltså den internationellt dominerande, till skillnad från den mer radikala falangens krav om mer drastiska och omstörtande åtgärder.
Texten berör inte befolkningskomponenten i klimatfrågan, exempelvis att Afrika kommer att stå för ett tillskott av tre miljarder människor fram till sekelskiftet, samtidigt som kontinenten industrialiserar under nyttjande av kolkraft. Man får anta att det är inbakat i kalkylen, och att det åligger Kina och Västvärlden att bistå i att elektrifiera Afrika med förnybara källor – Sahara och Sahel väntar alltjämt på enorma solfarmer.
Avtalet berör inte heller sådana futtiga frågor som ett mindre klientel av gröna och vänsterliberala extremister i Västvärlden tenderar att bekymra sig om, exempelvis köttkonsumtion, utan lyfter blicken till en högre nivå omfattande livsmedelssäkerhet och adekvat näring i arbetet med att reducera utsläpp i sektorn.
Dokumentet lär därför knappast uppskattas av Klimat-Greta, Bjerström och de mer extrema falanger dessa representerar, men framstår för majoriteten av världens länder och medborgare som en god kompromiss och ett betydligt mer realistiskt utspel än de hysteriska utfall som numera dagligdags kommer från FN-chefen och andra instanser och figurer.
Sidenvägens ekonomiska bälte och tjugoförsta århundradets maritima sidenväg, eller kortare ett bälte, en väg (一带一路, yi dai yi lu), fyller tio år, och på förekommen anledning samlas världsledare från 130 länder i Beijing för ett forum i frågan, bland andra Putin, Orbán och Xi.
Bältesprojektet och nya sidenvägen är alltså Kinas enorma infrastruktursatsning i syfte att underlätta handel landvägen över Eurasien och den traditionella sjövägen söder om kontinenten, med förgreningar i Afrika och Sydamerika. Men det är även en del av Kinas utrikespolitik, i syfte att utöva diplomati genom ömsesidiga ekonomiska och kulturella förbindelser.
En analogi utgörs av den amerikanska Marshallplanen efter världskriget, i syfte att hjälpa Västeuropa bygga upp och integrera längs amerikanska värderingar, snarare än att lockas till den socialistiska rivalen i Sovjetunionen. På så sätt kunde man utöka den gemensamma handeln, till bådas båtnad.
Zhongnanhai har emellertid ingen ambition att exportera ideologi, utan har istället för avsikt att bidra med ömsesidiga ekonomiska bindningar, samtidigt som den infrastruktur man bygger stabiliserar länder och genererar tillväxt, enkannerligen i Centralasien och Afrika. Kina bidrar därmed till att bygga bort spänningar och konflikter.
Deltagande länder, 154 stycken till antalet, utgör i stort sett hela världen minus Västvärlden, som i vanlig ordning vill gå sin egen väg. Men man har ändå fått med några europeiska länder, som Grekland, Ungern, Polen, Italien, Estland, Tjeckien, Kroatien, Slovakien och Slovenien.
Här har både Washington och Bryssel sett det som ett säkerhetsproblem att Kina bygger vägar till stora lån eller tar majoritetsandelar i hamnar, samtidigt som den mer spetsiga propagandan muttrar om «skuldfällediplomati» i fattiga afrikanska länder, paranoja som inte går att substantiera med mer handfasta bevis.
EU och USA har även sent omsider insett den kinesiska framgången, och därför försökt lansera flera egna motsvarigheter, men det är hittills mest mest tomma ord och liten verkstad. Framförallt har man ingen framgång i att övertyga Afrika om att man har ärliga ambitioner, utan ses som de postkoloniala hycklare man är, medan Kina i egenskap av forna utvecklingsland tidigt odlade relationer med afrikanska länder.
Ett annat problem är att Väst är nedtyngt av krig, en konflikt som slukar enorma resurser samtidigt som ekonomin går i stå på grund av energikris och sanktioner som mest drabbar avsändaren. Det hjälper inte heller att Mellanöstern åter är på väg att explodera i en ny konflikt, vilket framförallt upptar USA:s fokus, men samtidigt kan bidra till att förstärka den redan omfattande flyktingströmmen till Europa samt inte minst väcka liv i det slumrande terrorspöket.
Väst har inte sökt fred med Ryssland, utan istället på eget bevåg framkallat konflikt genom expansion av den egna militärpakten. På samma sätt har man inte sökt bidra till en permanent fred i Mellanöstern, utan har konsekvent tagit Israels parti och – till skillnad från övriga världen – vägrat erkänna Palestina.
Nya sidenvägen.
USA har här här en lång historia av att söka regimskiften av olika slag i regionen, allt sedan statskuppen i Iran 1953 fram till dagens skuggkrig i Syrien och Jemen, men man har aldrig lyckats med vad man har företagit sig, utan istället grundlagt än mer konflikt, inte minst den terror som har spridit sig som en löpeld när stabila autokratiska system har omintetgjorts.
Kinas strategi är istället diplomati, och uppenbart är att man har framgång där USA och EU har gått bet i decennier. Det är så för att Beijing ses som en neutral part som inte har koloniala ambitioner och inte skiftar vänner över en natt.
Men en annan faktor är givetvis Kinas betydande ekonomiska inflytande, och ingen inbillar sig att Zhongnanhai här ägnar sig åt socialt arbete, utan man har naturligtvis egen vinning som ultimativt mål – ekonomiskt, diplomatiskt, kulturellt och politiskt – men det hindrar inte på något sätt att båda parter gynnas. Handel är inte ett nollsummespel, utan ett sätt att expandera kakan.
Medan bomberna smäller i Ukraïna och på Gaza, och Väst fortsätter att rasera, riva och förstöra, fortsätter Beijing att bygga pax sinica genom infrastruktur, frihandel och omfattande diplomatiska ansträngningar, och det tycks mig vara det vinnande konceptet i längden.
