Kategorier
Afrika Europa Kina Politik Teknik USA Vetenskap

Cop-out 28?

Mycket väsen för ingenting. Så kan man kanske sammanfatta den gångna veckans klimathysteri i de gängse medierna med anledning av klimattoppmötet COP28-CMP18-CMA5 i Dubai, med sedvanligt överdrivet fokus i svensk statstelevision. Men avtalet är ändå en ganska nykter kompromiss.

Efter hela tjugoåtta sejourer, med början i Berlin 1995, tycks man här för allra första gången ha fått in ordet «fossila bränslen» i sluttexten, vilket får de hängivna aktivisterna att jubla. Nu är oljans dagar räknade, menar man, men oljeländerna tycks inte hålla med, och det är inte heller vad avtalet säger.

I denna «första globala inventering», som protokollet kallas, enas parterna om (punkt 28) behovet av djup, snabb och ihållande reduktion av utsläpp av växthusgaser i enlighet med 1.5 °C-målet samt förordar att parterna bidrar till ett antal globala ansträngningar i nationellt utformade program.

En sådan punkt (28d) berättar alltså om utfasning av fossila bränslen i energisystem (det finns andra tillämpningar, som produktion av stål, betong och konstgödsel) i syfte att uppnå nettonollbalans 2050, men på ett rättvist, ordnat och jämlikt vis. Det är egentligen ingen skillnad från tidigare målsättning, och innebär att den rika industrialiserade världen med dess historiska utsläppsskuld måste fortsätta att gå före, medan fattiga tillväxtnationer som Indien ges möjlighet att reprisera den industriella revolutionen ännu ett varv, i likhet med Kina.

Kumulativa andelar av utsläppen.

Även Kina räknas som ett utvecklingsland i denna diskurs, vilket är med sanningen överensstämmande i så måtto att det fattiga inlandet i västerled inte tillnärmelsevis har nått samma utvecklingsgrad som den rika östkusten. Av denna anledning kan Kina alltjämt smälla upp två nya kolkraftverk i veckan, motsvarande sex gånger så många som resten av världen sammantaget.

Men Kina har samtidigt åtagit sig att reducera utsläppen, med beräknad topp 2030 och utsläppsneutralitet 2060. Kina är vidare den aktör som har överlägset störst produktion av förnybar energi via sol, vind och vatten, vilket bara är ett annat uttryck för att världens fabrik har ett omåttligt behov av energi.

Kina är momentant världens största utsläppare, men står i termer av ackumulerat utsläpp bara för en tiondel av det globala bidraget sedan industrialiseringens början, att jämföra med USA:s en femtedel. Kina har samtidigt fyra gånger så stor befolkning som USA, varför man i ackumulerat utsläpp per capita blott står för ungefär en åttondel av det amerikanska bidraget.

Rättviseaspekten i usläppsfrågan: kolonialmakter har sedan industrialismens början berikat sig genom höga utsläpp per capita.

Det innebär inte att Kina har fri lejd att bli en lika stor klimatbov som USA, men det sätter rättviseaspekten i klimatavtalet i perspektiv. När folkrika stater som Indien och Indonesien följer i Kinas spår, för att inte tala om Afrika som kontinent, kommer reduktion av utsläpp i övriga världen att ätas upp med råge av utsläpp i sådana tillväxtregioner.

En elementär konsekvens av detta är att utsläppen inte kommer att mattas än på länge, och än mindre minska, och att 1.5 °C-målet därför är en chimär som sedan länge mest figurerar som något slags dekorativ rest från tidigare ambitioner. Uppvärmningen kommer inte heller att göra halt vid 2 °C eller 3 °C, utan kursen är för närvarande lagd mot 4–5 °C.

1.5 °C-målet enligt Paris-avtalet förutsätter en utsläppstopp 2025. Vi ser inte en sådan formeras.

En mer realistisk ambition är därför ett delta om 2–3 °C, och man kan i avtalstexten faktiskt finna stöd för en sådan. Punkt 28a berättar om att tredubbla den förnybara kapaciteten och dubbla energieffektiviteten till 2030. Punkt 28e nämner accelererat nyttjande av låg- eller nollemitterande energislag som kärnenergi samt tekniker som koldioxidavskiljning och -lagring.

Tonvikten ligger således på teknisk utveckling, samtidigt som man ger grönt ljus för att nyttja fossila källor under en längre övergångsperiod för att säkra energistabiliteten. Det är ungefär den ståndpunkt som numera hävdas av den svenska regeringen, och är alltså den internationellt dominerande, till skillnad från den mer radikala falangens krav om mer drastiska och omstörtande åtgärder.

Texten berör inte befolkningskomponenten i klimatfrågan, exempelvis att Afrika kommer att stå för ett tillskott av tre miljarder människor fram till sekelskiftet, samtidigt som kontinenten industrialiserar under nyttjande av kolkraft. Man får anta att det är inbakat i kalkylen, och att det åligger Kina och Västvärlden att bistå i att elektrifiera Afrika med förnybara källor – Sahara och Sahel väntar alltjämt på enorma solfarmer.

Avtalet berör inte heller sådana futtiga frågor som ett mindre klientel av gröna och vänsterliberala extremister i Västvärlden tenderar att bekymra sig om, exempelvis köttkonsumtion, utan lyfter blicken till en högre nivå omfattande livsmedelssäkerhet och adekvat näring i arbetet med att reducera utsläpp i sektorn.

Dokumentet lär därför knappast uppskattas av Klimat-Greta, Bjerström och de mer extrema falanger dessa representerar, men framstår för majoriteten av världens länder och medborgare som en god kompromiss och ett betydligt mer realistiskt utspel än de hysteriska utfall som numera dagligdags kommer från FN-chefen och andra instanser och figurer.

Kategorier
Afrika Asien Ekonomi Europa Kina Kultur Politik Ryssland USA

Kina bygger, Väst river

Sidenvägens ekonomiska bälte och tjugoförsta århundradets maritima sidenväg, eller kortare ett bälte, en väg (一带一路, yi dai yi lu), fyller tio år, och på förekommen anledning samlas världsledare från 130 länder i Beijing för ett forum i frågan, bland andra Putin, Orbán och Xi.

Bältesprojektet och nya sidenvägen är alltså Kinas enorma infrastruktursatsning i syfte att underlätta handel landvägen över Eurasien och den traditionella sjövägen söder om kontinenten, med förgreningar i Afrika och Sydamerika. Men det är även en del av Kinas utrikespolitik, i syfte att utöva diplomati genom ömsesidiga ekonomiska och kulturella förbindelser.

En analogi utgörs av den amerikanska Marshallplanen efter världskriget, i syfte att hjälpa Västeuropa bygga upp och integrera längs amerikanska värderingar, snarare än att lockas till den socialistiska rivalen i Sovjetunionen. På så sätt kunde man utöka den gemensamma handeln, till bådas båtnad.

Zhongnanhai har emellertid ingen ambition att exportera ideologi, utan har istället för avsikt att bidra med ömsesidiga ekonomiska bindningar, samtidigt som den infrastruktur man bygger stabiliserar länder och genererar tillväxt, enkannerligen i Centralasien och Afrika. Kina bidrar därmed till att bygga bort spänningar och konflikter.

Deltagande länder, 154 stycken till antalet, utgör i stort sett hela världen minus Västvärlden, som i vanlig ordning vill gå sin egen väg. Men man har ändå fått med några europeiska länder, som Grekland, Ungern, Polen, Italien, Estland, Tjeckien, Kroatien, Slovakien och Slovenien.

Här har både Washington och Bryssel sett det som ett säkerhetsproblem att Kina bygger vägar till stora lån eller tar majoritetsandelar i hamnar, samtidigt som den mer spetsiga propagandan muttrar om «skuldfällediplomati» i fattiga afrikanska länder, paranoja som inte går att substantiera med mer handfasta bevis.

EU och USA har även sent omsider insett den kinesiska framgången, och därför försökt lansera flera egna motsvarigheter, men det är hittills mest mest tomma ord och liten verkstad. Framförallt har man ingen framgång i att övertyga Afrika om att man har ärliga ambitioner, utan ses som de postkoloniala hycklare man är, medan Kina i egenskap av forna utvecklingsland tidigt odlade relationer med afrikanska länder.

Ett annat problem är att Väst är nedtyngt av krig, en konflikt som slukar enorma resurser samtidigt som ekonomin går i stå på grund av energikris och sanktioner som mest drabbar avsändaren. Det hjälper inte heller att Mellanöstern åter är på väg att explodera i en ny konflikt, vilket framförallt upptar USA:s fokus, men samtidigt kan bidra till att förstärka den redan omfattande flyktingströmmen till Europa samt inte minst väcka liv i det slumrande terrorspöket.

Väst har inte sökt fred med Ryssland, utan istället på eget bevåg framkallat konflikt genom expansion av den egna militärpakten. På samma sätt har man inte sökt bidra till en permanent fred i Mellanöstern, utan har konsekvent tagit Israels parti och – till skillnad från övriga världen – vägrat erkänna Palestina.

Nya sidenvägen.

USA har här här en lång historia av att söka regimskiften av olika slag i regionen, allt sedan statskuppen i Iran 1953 fram till dagens skuggkrig i Syrien och Jemen, men man har aldrig lyckats med vad man har företagit sig, utan istället grundlagt än mer konflikt, inte minst den terror som har spridit sig som en löpeld när stabila autokratiska system har omintetgjorts.

Kinas strategi är istället diplomati, och uppenbart är att man har framgång där USA och EU har gått bet i decennier. Det är så för att Beijing ses som en neutral part som inte har koloniala ambitioner och inte skiftar vänner över en natt.

Men en annan faktor är givetvis Kinas betydande ekonomiska inflytande, och ingen inbillar sig att Zhongnanhai här ägnar sig åt socialt arbete, utan man har naturligtvis egen vinning som ultimativt mål – ekonomiskt, diplomatiskt, kulturellt och politiskt – men det hindrar inte på något sätt att båda parter gynnas. Handel är inte ett nollsummespel, utan ett sätt att expandera kakan.

Medan bomberna smäller i Ukraïna och på Gaza, och Väst fortsätter att rasera, riva och förstöra, fortsätter Beijing att bygga pax sinica genom infrastruktur, frihandel och omfattande diplomatiska ansträngningar, och det tycks mig vara det vinnande konceptet i längden.

Kategorier
Afrika Politik Vetenskap

Pesten från Afrika

Ursvensk är bara civilisationen, medan barbariet har kommit utifrån, från migrationskris och andra invasiva arter till coronapandemi och nu svinpest från mörkaste Afrika. Det rör sig om en närmast garanterad fatalitet för djur som drabbas, med allt vad det kan innebära om smittan får fäste bland tamdjur.

Om återkommande utbrott av fågelinfluensa har bidragit till att fördubbla priset på ägg, så kan svinpest alltså orsaka samma utveckling för kassler, bacon och andra produkter av fläsk, varvid inflationen trissas upp ytterligare, samtidigt som köttindustrin plågas hårt. Men allra mest får konsumenterna lida, när det redan svindyra blir grisigt värre, inte minst genom försorg av nassarna inom den korrupta livsmedelsoligarkin.

Hur har smittan då kommit hit? Klimatet, säger Bjärström och klimatindustrin i vänstermedier, medan mer objektiva kriterier kan spåras till politiska reformer av olika slag. Vildsvin var i det närmaste en utrotad art i Sverige för några decennier sedan, med blott några hundra individer, medan man i dag kan räkna hundratusentals svin som bökar i skogarna.

Men mer relevant bökar djuren i tätortens sopstationer, vars mänskliga avskräde utgör den primära smittkällan. Viruset kan nämligen ligga latent under flera år i köttprodukter, även kylda och konserverade sådana, varför resterna blir nya vektorer i smittkedjan. Detta som ett resultat av global logistik, varvid smittohärden Afrika inte blir en isolerad ö.

Så vad göra? Myndigheterna drar i med tvärniten, och redan efter ett enstaka fall spärrar man av stora skogsområden för att mota Svin-Olle i grind – tänk om statsknäppidummologen Tegnell hade haft samma inställning! Man kallar även jägare att bränna av kadaver som påträffas, för att eliminera vidare spridning.

Man skulle här kunna tänka sig att även skjuta av så många svin som möjligt, för att på så sätt reducera smittkällorna. Dessvärre kan man inte sälja sådant kött, utan det måste brännas, eftersom viruset alltså överlever processen i köttkvarnen och småningom blir grogrund för nya utbrott via rester vid soptippar och andra former av avfall.

Alternativt kan man strunta i vildsvinen och koncentrera sig på att isolera såväl tamgrisar som höns i väl avskurna sektorer, i en mer modern hantering som i stort eliminerar större smittspridning. Det är en kostsam investering, men den lär löna sig i längden, då man slipper oplanerade och abrupta avbrott. Industrin har lösningen i egen hand.

Kategorier
Afrika Indien Kina Politik Ryssland USA

Guldtackeländerna i B11

Akronymen löd ursprungligen BRIC efter initialerna hos de ingående ländernas engelska namn, Brasilien, Ryssland, Indien och Kina, men den var samtidigt i bruk innan man formaliserade ett samarbete snabbväxande ekonomier emellan. Klubben utökades sedermera med Sydafrika, varvid akronymen förlängdes till BRICS.

Men på samma sätt som vi inte kan ha förkortningar som 2SHBTQAIP+ i allt fler besynnerliga bokstavskombinationer, utan – i vart fall här – nöjer oss med att kalla det för Q respektive Q-rörelsen, måste även BRICS få ett «hållbart» namn i takt med att nya medlemmar tillkommer.

Redan till nyår mer än fördubblar diskussionsklubben sin medlemsskara, med Argentina, Egypten, Etiopien, Iran, Saudiarabien och Förenade arabemiraten. Ett tänkbart anagram är då ICE ABUSERS, men det finns säkert betydligt fiffigare och elakare varianter.

Det är även så att engelska bara är officiellt språk i ett par av länderna i fråga, varför termen är mindre lämplig bara av det skälet. I Kina kallas föreningen 金砖Jinzhuan国家guojia, eller «guldtackeländerna», där 砖 (zhuan, bricka) anspelar på engelskans «brick».

Noga räknat lägger man till ett ordningsnummer för varje ny instans, varvid den ursprungliga formeringen kallades 金砖Jinzhuansiguo (de fyra guldtackeländerna) och den innevarande 金砖Jinzhuanwuguo (de fem guldtackeländerna), helt i analogi med Group of five (G5) och vidare i G6, G7, G8, G20 &c.

Efter utökning 2024 blir det då 金砖Jinzhuan十一shiyiguo (de elva guldtackeländerna), vilket skulle kunna formaliseras internationellt med någon bokstav plus elva i siffror. Här är G redan upptaget, varför man måste finna en annan bokstav. Kanske D11, för «developing», även om inte alla medlemmar är utvecklingsländer. Alternativt B11 eller Brics-11, för att bevara den ursprungliga termen.

Brics-11 eller B11.

Nå, frågan är då vad organisationen kan tänkas komma att betyda för det globala geopolitiska spelet. B11 är alltså ingen allians, utan i likhet med G20 ett diskussionsforum, men samtidigt även en gemensam plattform för ekonomisk utveckling. Bland annat har man gemensam utvecklingsbank och valutareserv, med planer på gemensam valuta och andra finansiella mekanismer.

Syftet är inte så mycket att konkurrera med västliga institutioner, utan att utgöra ett alternativ, samt inte minst neutralisera det formidabla missbruk som USA och Bryssel tillämpar genom «economic coercion» i form av sanktioner, uteslutning ur Swift med flera tilltag.

Givet att B11 förfogar över enorma finansiella tillgångar och materiella resurser samt även representerar närmare hälften av världens befolkning, ger man de västliga kolonialmakterna visst huvudbry, eftersom bombliberalism, invasion och andra metoder här inte är tillämpliga så som fordom när man ville tukta en argbigga till uppstickare.

Inte minst att man har knutit till sig merparten av världens oljeländer, samt i handeln etablerat kinesisk renminbi som ny petrovaluta, lär ge svåra våndor i västvärlden. Man kan här notera att forna ärkefienderna Iran och Saudiarabien tidigare i år beslöt upprätta diplomatiska förbindelser efter kinesisk medling – man kan nu förstå det större syftet med detta.

Överhuvudtaget är B11 en mekanism för att även länder med viss konfliktyta ska kunna samarbeta, exempelvis Kina och Indien, och man tar således fasta på gemensamma behov och förutsättningar. Man har även det uttalade målet att inte lägga sig i vare sig de egna medlemmarnas bestyr eller andras – ickeinblandningsprincipen.

I så måtto kan B11 betraktas som en benägen organisation i syfte att upprätthålla vänskapliga och fredliga förbindelser under föresatsen att arbeta för det gemensamma goda. Man kan också se det som en typiskt kinesisk och daoistisk företeelse, nämligen som en kropp av vatten som rundar alla hinder i dess väg, en den mjuka vägens kraft.

Kategorier
Afrika Europa Kultur Politik Vetenskap

Förste svensken inte afrikan

Härförleden lanserade en populär strömningstjänst en «dokumentär» om Kleopátra (inte *Kleópatra) med den sensationella tesen att den egyptiska drottningen i själva verket var subsaharisk afrikan snarare än den otvetydigt makedoniska person som avbildas på ett otal samtida byster och målningar. Det är en form av historieförfalskning som resulterade i det sämsta betyget någonsin för en teveserie.

Den skattefinansierade och tungt vänsterlutande statstelevisionen ämnar nu upprepa bedriften i fråga genom att gestalta de första svenskarna som afrikaner och även araber. Det är för all del inte första gången man lanserar en sådan tes, men frågan är varför. Det tycks i grunden vara ett utslag av kulturmarxism snarare än rön förankrade i vetenskap.

Statstelevisionen förstår helt enkelt inte hur evolution fungerar, och man tycks här tro att den afrikanska fenotypen bevaras i stort sett oförändrad från -70 ka till -15 ka, bara för att plötsligt övergå till nuvarande eurasiska fenotyper efter att det nutida Sverige koloniseras. Så är förstås inte fallet, utan vi har här en stegvis morfologisk förändring som redan efter tio tusen år resulterade i nya fenotyper skilda från den afrikanska.

Visserligen är vi alla afrikaner i den meningen att människan stammar från Afrika sedan 300 000 år tillbaka, men de skaror som utvandrade från -70 ka till Eurasien har genomgått vidare evolution samt även beblandats med neandertal, varvid nyare människotyper har uppstått. Mekanismerna i fråga är i övrigt genetiska flaskhalsar, grundareffekt samt inte minst genetisk isolering under långa tider av flykt undan den senaste nedisningens karga klimat.

I korta drag har vi en utvandring av afrikaner vid -70 ka, till såväl Levanten som den arabiska halvön över Bab al-Mandab (ett isolat som småningom resulterade i araber, som inte har med den europeiska utvecklingen att göra). Även tidigare utvandringar har förekommit, men de har inte blivit bestående, eftersom neandertal har behärskat Eurasien under lång tid. Neandertal – Homo neanderthalensis – är för övrigt vår kusin, med en gemensam anfader i Homo antecessor.

Men Homo sapiens fick ändå fäste i Levanten vid -70 ka, och kunde sprida sig längs en sydlig rutt till Asien. Europa fick vänta till -45 ka på grund av geologiska och klimatiska hinder, samt inte minst neandertals värn.

Efter 25 000 års vistelse i Levanten hade man redan genomgått substantiella förändringar till följd av ny miljö och andra mekanismer, inte minst hybridisering med neandertal – mestadels genom sexuellt våld. Koloniseringen av Europa från -45 ka skedde under samma villkor, men ställde än högre krav på anpassning till ett synnerligen kargt klimat.

Och än kargare skulle det bli med en nedisning som nådde glacialt maximum för 20 000 år sedan, under vilken tid ett flertal distinkta populationer utkristalliserades, bland andra västeuropeisk samlare-jägare (WHG) och en östlig motsvarighet (EHG). Detta var synnerligen homogena populationer på grund av isolering under lång tid, och utmärkande drag var bland annat ljusare hy än kusinerna från Levanten samt större kropp och skalle (värmeledning premierades).

Skandinavien koloniserades av båda dessa populationer, och resulterade i en typ av skandinavisk samlare-jägare (SHG) vars främsta värv utgjordes av rennäring och traditionell jakt. De hade inte blå ögon, eftersom det är ett senare drag utvecklat i södra Europa från -12 ka.

Däremot hade de mörkare hy än dagens skandinaver, men alltså inte tillnärmelsevis lika mörk som subsahariska afrikaner. Man hade inte heller samma ansiktsformer som afrikaner, utan hade sedan länge antagit mer modernt europeiska drag, om än inte identiska med nutidens – men inte långt ifrån, och den senare indoeuropeiska (EHG, ANE) kolonisationen från -4 ka skulle småningom befästa ordningen.

Anledningen till att man ändå bevarade en mörkare hy beror på att man hade en sund kosthållning i form av animalisk föda till följd av jakt, och av samma anledning bevarar eskimåer och andra sibiriska grupper en mörkare ton. Men med kolonisationen av jordbrukare från Anatolien (EEF) sker en förändring i kosthållningen, vilket leder till bristsjukdomar och därmed genetisk selektion – upptag av vitamin D från solen premieras, vilket ger ljusare hy, en egenskap som dessutom samvarierar med blå ögonpigmentering, som därmed småningom kommer att prägla de bleka nordborna.

Bilden av blåögda afrikaner som kommer direkt från den afrikanska kontinenten till ett töande Sverige är alltså historieförfalskning på allra lägsta nivå. Det afrikanska arvet bestod under magdalenien (-15 ka) enbart av det mest basala, och en ny människotyp hade sedan länge utkristallierats från den aurignaciska kulturen -43 ka och framåt, den Cro magnon som lät gestalta abstrakt tänkande och symbolik i konst och musik och som lade grunden till den senare europeiska civilisationen, den beteendemässigt moderna människan.

Nej, renjägarna under magdalenienkulturen såg inte ut så här… detta är skattefinansierad historieförfalskning och kulturmarxism.