Saudiarabien står som värd för världsmästerskapen i fotboll 2034, och det är bra. Sport förbrödrar och ger möjlighet till dialog och kulturella och andra utbyten mellan folk med olika politiska och andra system. Idrotten måste stå öppen för alla, att ta del av, att utöva och att arrangera.
Men i vanlig ordning finns en politiskt korrekt klick i Väst som söker kapa idrottsevenemang för sina egna smutsiga politiska syften. Man ser sig själv som «ägare» till dessa evenemang, och menar att de bara ska delas ut till de finaste av demokratier och därmed inte till diktaturer eller länder med ett tvivelaktigt förhållande till mänskliga rättigheter eller västliga värderingar.
Med detta menar man vanligen inte USA, med sina utländska fångläger, dödsstraff, tillämpning av tortyr och annat som alltid tolereras, utan bara länder utanför den västliga sfären. Man söker därmed utöva politisk påtryckning mot dessa länder, något man vanligen betackar sig för när det gäller den egna nationen. Som alltid finns en stor diskrepans mellan ord och handling när dessa hycklare uttalar sig.
Mänskliga rättigheter i all ära, men sådana är upp till vart och ett land att självt omfamna i den grad man förmår. MR-jesuiterna vill förstås gärna klassificera dessa rättigheter som «universella» och därmed missionera dem varhelst man kan, och däri ligger problemet. Mänskliga rättigheter blir i ett sådant paradigm inget annat än en sekulär religion som ska pådyvlas andra med makt, i strid med folkrätten.
Därtill har man en helt egen uppfattning om vad mänskliga rättigheter är, och man tror på fullt allvar att «rätten att älska vem man vill» är en sådan «universell» mänsklig rättighet. Det är det inte, vilket var och en kan försäkra sig om genom att faktiskt läsa deklarationen om de mänskliga rättigheterna.
Sant är förstås att EU har antagit en sådan «rättighet», men den blir för den skull knappast «universell». Vi kan bara ha en uppsättning mänskliga rättigheter, och om de ska ha universell giltighet måste de också antas universellt, det vill säga i Förenta nationerna. Bryssel kan inte pådyvla världen sin speciella uppfattning.
Bland de mänskliga rättigheter som faktiskt föreligger finns därtill olika tolkningar av vad de innebär. Det västliga rastret är därvidlag sällan det samma som i andra delar av världen, utan resulterar i en annan projektion. Oaktat att man alltså ser mellan fingrarna med rättigheterna när det gäller USA, som artikel fem (förbud mot tortyr), artikel sju (likhet inför lagen) med mera.
Objektivt kan man ändå klandra Saudiarabien för mycket, och det är knappast ett liberalt paradis på jorden. Men den kampen är främst saudiernas, medan vi övriga har att agera föredöme och i dialog framhålla vår åsikt. Exempelvis under idrottsliga och andra evenemang. Isolering och tvång leder sällan till framsteg.
Sport och politik ska alltså inte sammanblandas, men däremot kan idrotten ge kontaktytor för politiska uppfattningar. När västerlänningar anländer till ökenlandet kommer man inte bara med pengar, utan även med värderingar och åskådningar som man ger uttryck för, och som observeras av saudierna – och därmed ger upphov till intern debatt av olika slag. Det är det enda legitima sättet att påverka, och det är i praktiken överlägset det unkna tvång man söker tillämpa.
