En populär hypotes – eller «teori» med vulgärspråk – är att «auktoritära regimer» nyttjar sport i syfte att «tvätta rent» sitt förment skamfilade rykte och «avleda uppmärksamhet» från «brott mot mänskliga rättigheter» och andra företeelser. Inte minst svensk statstelevision omhuldar denna tes, och det är ett tema som återkommer varenda gång ett mästerskap går av stapeln utanför en «liberal demokrati».
Nog för att idrotten politiseras, men det sker knappast i regi av de «auktoritära regimerna», utan just av vänsterliberala demokratimissionärer och andra aktörer i genren, som svensk statstelevision. Regimerna i fråga kunde nämligen knappast bry sig mindre om den kritik som en handfull radikala västerländska stater uttrycker, exempelvis avseende *2SHBTQIAP++ eller fackliga rättigheter för migrantarbetare med mera.
Det är så för att det i de «regimer» det berör inte finns någon inre opinion för rättigheter kring sådant som homosexualitet (som för övrigt inte har med mänskliga rättigheter att göra), utan det är snarare så att det i kulturen råder närmast total enighet i dylika spörsmål. Därför finns inte heller någon ambition att «avleda uppmärksamheten» för en inhemsk publik, samtidigt som man mest rycker på axlarna åt västländernas synpunkter.
Hypotesen är således befängd, och ett rimligare motiv till att Saudiarabien bildar fotbollsliga eller att Qatar söker mästerskap är att man attraheras av sporten i sig och den kommers den omges av, det vill säga samma bevekelsegrunder som finns för sport utövad i Sverige och andra länder. Det liknar mest en rasistisk stereotyp att saudier och andra inte skulle ha samma slags genuina intresse som vi av en global sport som fotboll.
Naturligtvis vill man gärna ha glans kring sitt eget land, men det skiljer sig inte heller från andra länders engagemang i sport, kultur och dylika frågor. Man bygger praktfull arkitektur för att glänsa, och man arrangerar pampiga mästerskap för att ge flärd. Men det sker för sakens egen skull och för att ge den egna befolkningen skådespel, inte för att avleda från något, annat än vardaglig tristress.
Särskilt gäller att ökennationer som Saudiarabien och Qatar har att bygga en existens för framtiden, då man inte längre har oljan som grund för välståndet. Då måste man istället förlita sig på turism, kultur, sport och andra mjuka grenar, verksamheter som tar tid och resurser att bygga upp.
Det har alltså mer att göra med ekonomi än med vänsterliberal flumpolitik, och alldeles särskilt gäller det för de stenrika oljeprinsar som ser ligafotboll som en attraktiv investering i rent privat kapacitet. Inte heller det skiljer sig från hur västerländska magnater agerar, och såväl fotboll som annan idrott är sedan länge hårt besudlad av kapitalismens rovdrift – gilla läget.
Och allt fler gillar läget, särskilt individuella idrottare som är hjärtligt trötta på att av statsteve och andra vänsterliberala politiska aktörer bli ofrivilligt utsedda till demokratijihadister och rättighetsmissionärer. Man konstaterar med rätta att man inte har något som helst «ansvar» att föra ett visst ideologiskt banér i sin verksamhet, och väljer helt riktigt att berika sig själv i en professionell karriär.
