Tyskland skrider vidare mot vänsterliberal diktatur genom att ytterligare befästa Alternative für Deutschland (AfD) som «högerextremistiskt», en klassificering som gör det möjligt att i bästa DDR-anda övervaka och avlyssna partiet och dess medlemmar, samt även öppnar för att helt sonika förbjuda partiet. Tyskarna har mycket riktigt fascismen i blodet, men här är det förstås etablissemanget som står för fascismen.
Ty att förbjuda oppositionen genom att på suddiga grunder hävda att den är «antidemokratisk» är just antidemokratiskt, särskilt när det gäller Tysklands numera största parti. Det visade sig ju att CDU/CSU mest spelade teater inför valet genom att framföra migrationskritiska åsikter, bara för att kort därefter omedelbart ändra ståndpunkt igen, vilket fick opinionen att åter lyfta för AfD.
AfD kan överhuvudtaget inte beskrivas som «högerextremistiskt» eller «antidemokratiskt», utan är i grunden ett libertarianskt parti med nationalkonservativa drag. Man ser mycket riktigt stora problem med den massinvandring som Tyskland likt Sverige har anställt, och har därför som mål att åtgärda detta problem med de medel som är politiskt möjliga. Det ligger fullt inom demokratins ramar, och det finns ingen definition av demokrati som innefattar mångkulturalism som grund.
Merz’ vänsterliberala etablissemang förstår inte att den repression man anställer förr eller senare får diametralt motsatt konsekvens. Tyskarna uppskattar inte att man förses med munkavle och att man allt mer inskränker de få fragment av yttrandefrihet som finns, med resultat att man bejakar AfD istället för att ta avstånd från dem, så som den tyska fasciststaten vill.
Om man fråntar folket dess möjlighet att med demokratiska medel finna en ny politisk riktning, återstår bara revolution som metod. Tyskland har dessvärre gedigna erfarenheter av sådan, och en ekonomi stadd i recession i kombination med politisk repression är därvidlag en toxisk cocktail. Man lär sig aldrig!
Liknande tendenser finns naturligtvis även i Sverige och en rad andra europeiska länder, där inte minst den vänsterliberala kommerspressen och statsmedier konsekvent agerar för att kastrera och oskadliggöra «högernationalistiska» partier, det vill säga den högst pejorativa term man medvetet nyttjar i syfte att befläcka och stigmatisera dylika partier.
Men än värre är förstås den medvetna lawfare som nyttjas av den djupa statens organ i samma syfte, som när Bundesamt für Verfassungsschutz tillåts stämpla partier som AfD, eller för den delen Säpo i Sverige bedriva motsvarande verksamhet på lägre nivå. När röda åklagare missbrukar sin makt för att oskadliggöra politiker som Trump eller Le Pen medelst åtal passerar man demokratins gränser och befinner sig istället i diktaturens grumliga och illaluktande vatten.
Trumps märkliga tillkortakommanden i en rad frågor till trots har den amerikanska administrationen fattat rätt beslut i att avknoppa offentliga medel för de institutioner som motverkar landet och regeringen, och man borde i förekommande fall göra samma sak i Sverige och andra europeiska länder när möjligheten ges.
För Sveriges vidkommande innebär det att avsluta bidragsregimen för i huvudsak vänsterliberala mediekonglomerat samt att avveckla statsmedierna, som konsekvent intar en vänsteraktivistisk prägel och därmed stör demokratins naturliga verkan. I den mån radio och television ska bedrivas av det offentliga, ska sådana media ha absolut neutral hållning samt i övrigt inte interferera med kommersiella intressen. Partipolitiska intressen får stå på egna ben.
Men för Tyskland finns nog ingen räddning, utan det måste till någon sorts revolution för att kullkasta ett system som nu slår knut på sig självt och raskt nedmonterar den demokrati man säger sig vilja försvara. Antingen det, eller att AfD når politisk majoritet i kammaren innan man förbjuds att verka som oppositionsparti, ett tämligen osannolikt scenario.
