Klimatmöte vankas i Brasilien, men ingen person av rang är där. I bästa fall skickas någon delegation, i sämsta uteblir man helt och hållet, exempelvis gällande USA. Klimatbubblan har således brustit, och det är numera inte längre à la mode att skylta med domedagsretorik – till och med Bill Gates har ändrat ståndpunkt.
Samtidigt faller förtroendet för den svenska regimens klimatpolitik, enligt statskontrollerade regimmedier. Drygt sjuttio procent anser visserligen att det är viktigt att Sverige minskar utsläppen för att begränsa den globala uppvärmningen, men ungefär lika många har litet förtroende för att den ambitionen realiseras.
Orsakerna härtill är mångahanda. Dels har moderatregimen dragit in bonussystemet för försäljning av elbilar, vilket minskar incitamentet att investera i gröna fordon, och dels har man tillsammans med europeiska unionen medverkat till att hämma importen av billigare elbilar från Kina.
Man tycker alltså att det är viktigare att försöka rädda den döende europeiska bilindustrin genom merkantilistiska handelshinder än att satsa fullt ut på den «gröna omställningen». Det är emellertid inget nytt för vare sig Europa eller Sverige, utan dessvärre ett mönster som går igen.
Exempelvis pumpade svenska regimer in oändligt antal miljarder i varvsindustrin för att försöka hålla jämna steg med Japan och Sydkorea, och man gjorde samma sak i tekoindustrin. Den elektromekaniska industrin försökte man bevara på samma vis då den digitala revolutionen tog fart, och man kunde helt enkelt inte se vart världen var på väg.
Nu är det inte bara elbilar som är i fokus, utan i princip all grön teknik som emanerar från Kina. Det rör sig inte bara om handelshinder och bristande kompetens, utan om toxisk retorik från foliehattar av olika slag om att Kina skulle kunna kontrollera och ta över exempelvis vindsnurror, eller för den delen avlyssna Volvo-bilar och andra fordon, alltså helt sinnessjuka farhågor som inte har någon verklighetsanknytning och heller aldrig kommer att ha det.
Man har utsett Kina till «systemisk rival» i Europas fall och «fiende» i USA:s, men de åtgärder man tar till i form av protektionism och handelshinder kommer yttermera att stärka Kinas ledning i fråga om grön teknik, både vad avser forskning och utveckling, men framförallt produktion. I det tjugoförsta århundradet kan man inte tullstraffa sig ur en sämre konkurrensposition.
Samtidigt behåller Europa den ultratunga regleringen och dras fortsatt med så enormt höga elpriser att näringslivet inte har skuggan av en chans att hålla jämna steg med Kina. Mittens rike har korrekt noterat att energi står i proportion till utveckling och välstånd, och bygger därför ut kolkraften samtidigt som man investerar frenetiskt i sol-, vind-, vatten- och kärnenergi, i syfte att minska fossilberoendet successivt i ett senare skede.
Europa, framförallt Sverige och Tyskland, gjorde tvärtom och stängde helt sonika ned kärnkraften innan man hade stabila alternativ. Därmed lade man en effektiv bromskloss på det egna näringslivet och blottade dessutom en säkerhetspolitisk lucka, som Ryssland sedermera kom att utnyttja. Samtidigt försöker man «komma ifatt» i mogna industrier som Kina dominerar stort, som batteritillverkning och industrivitaminer (jordartsmetaller), istället för att ta täten i framtidens teknik.
För detta fullständiga haveri kan man naturligtvis inte ha förtroende, men det finns dessvärre ingenting som tyder på nyorientering eller uppvaknande. Det blir i vanlig ordning mest floskler och utredningar, medan Kina direkt sätter spaden i marken och bygger, bygger, bygger.
