Amerikanerna namnger numera sina hangarfartyg efter forna presidenter, exempelvis Gerald R. Ford, Ronald Reagan och George W. Bush. Det kan innebära att vi i sinom tid kommer att få se Donald J. Trump sjösättas, vilket då blir ett ironiskt vittnesmål om vår knasiga samtid.
Hade kineserna gjort sammalunda, hade vi kanske sett hangarfartygen Mao Zedong (毛泽东), Deng Xiaoping (邓小平) och Sun Yixian (Yatsen, 孙逸仙), men det är en ganska begränsad mängd som i slutändan kanske inte räcker till. Därför får provinserna tjäna som modellnamn, med Liaoning (辽宁) som första och Shandong (山东) som andra.
Det tredje hangarfartyget har namn efter Fujian (福建), som ligger närmast utbrytarprovinsen Taiwan (台湾). Det är nog ingen tillfällighet, eftersom Kina behöver en sådan enhet för att hantera rebellerna och plocka hem ön.
Fujian sjösattes 2022, och har efter några års utvärdering alldeles nyligen tagits i bruk. Om ytterligare något år beräknas det vara fullt operationellt, och fartyget kan då härbärgera ett femtiotal flygplan för strid i Sydkinesiska sjön med omnejd.
Samtliga Kinas tre hangarfartyg är konventionellt drivna, i kontrast till USA:s flotta med elva atomdrivna skepp. En kärnreaktor som motor ger betydligt längre räckvidd, då en «tank» räcker i några års tid. En sådan räckvidd behövs om man har globala ambitioner att förflytta stridskrafter varhelst de behövs i världen, vilket råkar vara den amerikanska målsättningen.
Kinas ambitioner är mer regionala, och man har ingen avsikt att försöka ersätta eller detronisera USA som världens hegemon. Befrielsearméns flotta syftar istället till regional kontroll i förhållande till Japan, Indien, Filippinerna med flera makter. Icke desto mindre kommer Kinas fjärde hangarfartyg att drivas med kärnenergi, vilket ger en större projektionsyta (Australien ska passa sig!).
Överhuvudtaget har Kinas militära förmåga vässats betänkligt de senaste tio åren, med fördubblad kärnvapenarsenal, hypersoniska missiler, ett flertal flygplan i femte generationen och en prototyp i den sjätte, tre hangarfartyg samt uppbyggnad av världens nu största flotta, i vart fall räknat i numerär. Fregatter, jagare och ubåtar behövs som komplement för att försvara och vidga hangarfartygens operationer.
USA har med sina elva hangarfartyg ett större totalt tonnage, men står sig slätt i övrigt. Dess flotta är utspridd över hela världen, medan Kinas är koncentrerad till det egna territoriet. Till yttermera visso har Kina en nära trehundra gånger större kapacitet att bygga skepp, vilket skulle bli avgörande i en utdragen konflikt i Sydkinesiska sjön.
Blir det strid om Taiwan lär USA därför få se sig besegrat och utsparkat ur regionen, då man varken har uthållighet eller teknisk fördel. Amerikanska hangarfartyg kommer att sänkas med skurar av hypersoniska robotar, mot vilka man inte har något försvar, samtidigt som man ännu inte förfogar över egna hypersoniska pjäser.
På samma sätt kommer amerikanska baser att tas ut med robotar av olika slag, så till den grad att den amerikanska kapaciteten decimeras kraftigt. Det är här hemmaplan ger fördel i Kinas favör, då man har all sin kraft koncentrerad samt ypperlig förmåga till snabb nyproduktion.
Med Taiwan faller första ökedjan, och Kina får därmed en kraftigt vidgad projektionsyta och fri väg mot Filippinerhavet och Atlanten. USA:s dominans bryts, och man får dra sig tillbaka till sitt maritima imperium med Guam i andra ökedjan och Hawaii i tredje. Det är egentligen allt Kina syftar till med sin militära utbyggnad, att freda sig mot den västliga imperialism som ännu är förhandenvarande efter ett par sekler.
