Storkukstabloiden Expressen och dess kroniska lögnare till kultur- och ledarskribenter drar åter en lans till den «store poeten» Gui Minhais försvar, men det är inte hedervärt då man återigen ljuger om de faktiska omständigheterna och istället smutskastar Kina. Den strategin för inte fallet Gui en millimeter närmare en positiv upplösning, och narrativet passar inte heller in särskilt bra i en värld som har förändrats påtagligt sedan Gui kastades in i sinkabirum, en värld där Kina är den stabila och pålitliga faktorn.
På förekommen anledning måste därför de egentliga bevekelsegrunderna och de objektiva omständigheterna i fallet klarläggas, på det att allmänheten kan få en korrekt syn på såväl Gui som Kina och på dessa premisser landa i en rimlig slutsats.
Gui Minhai, kinesisk medborgare som på oklara grunder erhöll svenskt medborgarskap, arbetade under en tid i sin födelsestad Ningbo, Zhejiang, trots att han sade sig tillhöra «dissidentrörelsen». Där körde han en kväll i berusat tillstånd ihjäl en ung kvinnlig studerande («trafikbrottet» i svenska medier), men i det rättsliga efterspelet kom han undan med villkorlig dom och ett futtigt skadestånd som han dessutom prutade ned.
Gui avvek sedermera från sitt villkorliga straff, och tog sin flykt till Tyskland. Därmed hamnade Gui i blickfånget för rättsvårdande myndigheter, då den tidigare villkorliga domen med automatik omvandlades till fängelsedom. Det fungerar likadant i Sverige, om någon undrar.
Småningom blev Gui «förläggare» i Hongkong tillsammans med några kumpaner, men han nöjde sig inte med att publicera i Hongkong under dess friheter, utan hade för avsikt att olagligen sprida förtalslitteratur till fastlandet. För detta hamnade Gui yttermera i fokus för rättsvårdande myndigheter, som småningom grep honom i Thailand.
Under rättsprocessen i Ningbo, Zhejiang, försattes Gui åter på fri fot, men än en gång under restriktioner om att inte lämna staden. Två svenska «diplomater» ville då ledsaga Gui till den svenska ambassaden i Zhaoyang, Beijing, formellt under föresatsen att låta en läkare undersöka honom för ALS.
Tanken att världens främsta experter kring ALS finns i Kina verkar inte ha föresvävat dessa «diplomater», inte heller att ta med läkaren till Ningbo, nämligen för att syftet var ett helt annat – att ta Gui till svensk mark i hopp om att kunna få honom «hemskickad», det vill säga ett flagrant ingrepp i den kinesiska rättsprocessen, och ett synnerligen klumpigt sådant av oskickliga svenska «diplomater», något vi själva naturligtvis inte hade tolererat.
Beijing hade därför att statuera exempel genom att utdöma ett ganska hårt straff, androm till varnagel. Där är vi nu, och synbarligen verkar man på sina håll ännu inte ha förstått att saken är avgjord och att världen går vidare, även om den svenska regeringen faktiskt verkar ha nyktrat till.
Vad man måste förstå i detta fall är att Gui Minhai inte står fri från vare sig kinesisk eller annan rättskipning, och att ett svenskt eller europeiskt medborgarskap inte är någon talisman som skyddar mot brottslighet begånget i annat land; att de faktiska omständigheterna kring Guis brott är klara och bevittnade; och att Sverige inte har någon som helst rätt att lägga sig i annat lands rättsprocess, alldeles oavsett vad man anser om denna.
Gui är inte heller någon författare av rang, utan en skvallerlitteratör och opportunist. Det finns inget särskilt viktigt i att försvara hans illgärningar, utan det riskerar bara att ytterligare skada vårt förhållande till främmande makt. Han får stå för de livsval han har träffat vid olika tillfällen, och de konsekvenser dessa har medfört.
