Moderatregimen har inte fått mycket uträttat, och får nog räknas till de sämsta av svenska ministärer någonsin. Låg tillväxt, hög arbetslöshet, inflation, oförmåga att hantera kriminaliteten, fortsatt hög invandringstakt, fortsatt haveri i elproduktionen och så vidare präglar dess arbete, och det är mer eller mindre givet att valet vinns av Anderssonskan.
Men i elfte timmen lyser den grådaskiga och regntunga himlen fullkomligen upp av den goda nyheten att Sverige sent omsider omfattas av förenklade visumregler med Kina. Det är i sig gott, men den vidare innebörden är att regeringen därmed har ansträngt sig att tina upp de djupfrysta relationerna med Beijing.
Under flera år har regim efter regim tuffat till sig mot Zhongnanhai, i den barockt naiva tron att man skulle ha framgång genom att trilskas och tjura som en femåring i trotsåldern. Istället har man drabbats av kalla handen och mer röd tejp i relationen, vilket inte minst drabbar näringslivet, men förstås även vanliga medborgare.
I fonden har legat debaclet med den «store poeten» Gui Minhai, en kolportör som från sin bas i Hongkong illegalt smugglade snusklitteratur till fastlandet och idkade förtal mot Xi Jinping i sina kioskromaner enkom för snöd vinnings skull. Diktaren i förment nobelprisklass hade dessförinnan på meritlistan en smitning från ett villkorligt straff i Ningbo, efter att därstädes rattfull ha bragt en ung kvinna om livet.
Dessa omständigheter talas det inte alls om i storkukstabloiderna, där man fortfarande betraktar «Minhai» (man är du med Gui) som en hjälte med stort mod, men vars persona från början till slut präglas av fuffens, bedrägeri och utnyttjande. Exempelvis fick han svenskt medborgarskap i egenskap av «dissident», men han var aldrig en del av 1989-rörelsen, utan utnyttjade händelsen till egen fördel då han befann sig i Sverige som forskarstudent.
Från kinesiskt håll kan man givetvis inte tolerera att skräniga svenskar på så lösa boliner helt underkänner dessa premisser och i stort avfärdar hela Kinas rättsväsende. I själva verket lär de tjuriga svenska protesterna ha resulterat i att Gui fick ett betydligt hårdare straff, nämligen för att statuera exempel.
Vad Maria Malmer Stenergard (M) har sagt i sina diskussioner med Wang Yi (王毅) är inte känt för utomstående, men man kan läsa mellan raderna att hon pliktskyldigast har tagit upp saken men i övrigt låtit förstå att Sverige är berett att gå vidare. I annat fall skulle inte dessa positiva signaler från Beijing komma.
Det är i så fall en fjäder i hatten för Malmer Stenergard och regeringen, och ett bevis på framgångsrikt diplomatiskt arbete. Det betyder att man sent omsider och långt om länge har insett att lilla Sverige inte har råd eller resurser att bråka med Kina, utan tvärtom beror av goda relationer med landet, särskilt i ljuset av Trumps handelskrig och Europas fortsatta kräftgång.
Denna pragmatiska hållning kan vidare faktiskt innebära att Gui släpps i förtid, och då har man demonstrerat att tyst diplomati är så oerhört mycket mer effektivt än skränig aktivism under förljugna former under slaskpressens ledning och med benäget bistånd av hökaktiga politiker. Man har kanske nu lärt sig hur man ska umgås civiliserat med Kina, och det kan bara vara positivt.
Jag lyfter på hatten, bockar och bugar mig.