Medieoligarkerna är i vanlig ordning sist på bollen när man babblar om att en ny världsordning är förestående, för det har vi konstaterat här och annorstädes under väldigt lång tid. Det är bara det att det nu är uppenbart även för journalister och andra som har dröjt sig kvar i en vänsterliberal bubbla och närt ett hopp om att Bidens värld ska återuppstå – men den dör med honom.
Aldrig trodde man väl att USA skulle agera på detta buffliga vis, trots att landet är byggt på just kolonialism, erövring, negerslaveri och andra oförrätter. Efter andra världskriget gick Europa i jänkarnas fälla och lät sig luras av Marshall-planen och att tro på den «regelbaserade världsordningen» under ett rättvist USA som hegemon och världspolis.
Det ockuperade Europa lät sig inlemmas i det amerikanska vasallsystemet, under amerikanskt försvar i det kalla krig som drogs upp av Washington mot Sovjetunionen med satelliter. I gengäld dominerade USA institutionerna och ägde valutareserven, styrmedel som gav landet ekonomisk skjuts av ett slag som andra inte ens kunde drömma om.
Men systemet var aldrig särskilt rättvist, vilket länder som Vietnam, Kuba, Kina, Irak med många flera fick erfara när man angreps av USA på olika vis, antingen med vapenmakt eller med ekonomisk krigföring som sanktioner. Även Europa angreps, om än på ett mer försåtligt vis, exempelvis genom omfattande politiskt och industriellt spionage i de telenät som USA hade bakdörrar till. Det var inte bara i Latinamerika Pentagon anställde kupper, utan det skedde även i Italien och andra europeiska länder.
Europa kunde emellertid inte göra mycket mer än att godta faktum och spela med i elakt spel. Man förlät ständigt USA för dess brott mot mänskligheten, med motivet att man stred för «demokrati» och andra goda så kallade «värden», snarare än olja, mineraler och andra naturtillgångar. Samtidigt läxade Bryssel och europeiska huvudstäder upp sina forna koloniala undersåtar på löpande band för sina förmenta demokratiska brister, och det blev ett stående inslag vid statsbesök att leverera en salva moralkakor innan förhandlingar kunde ta vid. Så uppstod Europas ökända dubbelmoral.
Nu står Europa emellertid alldeles naket, med inte så mycket som ett fikonlöv att skyla sig med, till andras skadeglädje. USA visar sitt rätta ansikte, men eftersom EU inte har en egen IT-industri står vi där med heroinistens beroende till USA för vårt dagliga liv. Vi har inte heller ett kompetent försvar, och skulle inte längre kunna bistå Ukraina om USA vänder oss ryggen – kanske i sig bra, eftersom vår märkliga besatthet av Ukraina är en annan europeisk svaghet.
Inte heller har vi någon egen energiförsöjning att tala om, då vi i stora stycken har lagt ned vår baskraft i form av kärnenergi samt förlitat oss på Putins gas. Donald Trump har helt rätt i denna kritik, likväl som att Europa har satsat stenhårt på invandring, woke och «the green scam» samtidigt som man har fasat ut industrin.
Det märkliga i all denna uppståndelse är att vi fortsätter att självmant alienera Kina och mota bort landet från allt fler projekt i Europa, med resultat att Europa nu befinner sig i ett slags trefrontskrig med USA, Ryssland och Kina. I Bryssel tror man fortfarande att allt ska lösa sig, bara Trump försvinner, och det är därför man förnedrar sig genom att försöka «smickra» den brandgule mannen.
Men att tillskriva nutidens skeenden Trump är vansinne, och han är bara ett symptom i mängden. MAGA-rörelsen och republikanernas förändring hade skett i alla fall, eftersom det är konsekvenser av tidigare utlokaliseringspolitik av det slag som har gjort Europa svagt och debilt. Arbetslösa i bruksorter är de förlorare som dras till (R)örelsen och bär upp ledare som Vance, Rubio och Trump, medan figurer som Musk finns i bakgrunden, redo att kapitalisera på stämningen.
Ett land är aldrig sin ledare, utan man väljer ledare som är i samklang med sin befolkning. Självklart dalar Trumps popularitetssiffror, det gör de alltid för politiker mellan valen, enkannerligen bland dem i det andra lägret. Men Trump har ändå rätt i att hans politik har burit frukt på hemmaplan och att man har bättre ekonomisk tillväxt än det allt mer efterblivna och trögrodda Sovjeteuropa.
Han kunde samtidigt inte bry sig mindre om att han är mer eller mindre avskydd i världen i övrigt, ty för honom kommer som bekant USA först, ett USA han nu vill expandera rent fysiskt för att göra avtryck i historien och skrivas in i annalerna. Inte heller det är hans idé, men han är den doer som skrider till verket istället för att bara babbla.
Eftermälet kommer därför att skilja sig kraftigt åt med avseende på geografi, och i sinom tid kommer Trump hemmavid att ses som en stor president som gjorde «America great» inte bara i bildlig bemärkelse. I kontrast tenderar hans image utomlands för närvarande åt det hitleriska hållet, i vart fall i notoriska vänstermedier.
Men mer viktigt är faktiskt hur Europa tar sig ur detta kaninhål ned till underlandet och gör sig av med sin amerikanska heroinfix, hur man gör sig oberoende av USA genom mycket större grad av självförsörjning och större mått av diversifiering. Att ta avstånd från både Ryssland och Kina samtidigt som man fortsätter att läxa upp afrikanska och andra nationer är kanske inte den bästa strategin i denna stund…
Tvärtom måste man göra sig av med sina later och sina storvulna «värderingar», för att istället sköta sitt och skita i andra, att ro om sitt eget hus, att göra Europa stort igen. Att vara ett föredöme för andra istället för en global uppfostringsanstalet eller snarare socialbyrå. Ett Europa byggt på exempellös frihandel och medborgerliga friheter, av det slag som de kuvade européerna i dag saknar – först då kan Europa resa sig upp ur askan från det nedbrunna europeiska huset och på dessa ruiner bygga en ny civilisation.
