Västliga karikatyrer av galna islamister i full färd att svinga sina långa knivar och svärd realiserades igår på Kunmings (昆明) centralstation i Yunnan (云南), då en grupp svartklädda renzhe-liknande (忍者) personer högg ner resenärer på måfå, med trettiotalet döda och över hundra skadade som följd.
Sådant slumpmässigt våld är själva definitionen av terrorism, och vi har sett Kina drabbas av en lång serie sådana attentat, senast i oktober förra året, då en bil sprängdes på Himmelsfridsportens torg i huvudstaden. Bussbomber, flygkapningar och väpnade attacker mot myndigheter hör numera till den kinesiska vardagen i de västra regionerna, särskilt i Xinjiang (新疆).
Ordagrant betyder namnet på regionen det nya gränslandet, men det är högst missvisande då området tidigast var under kinesisk kontroll för över 2000 år sedan. Därefter har ett otal makter, från Tibet och Mongoliet till Ryssland och Kina, gjort anspråk på den oländiga regionen, men området blev definitivt kinesiskt under dynastin Qing 1759. Bland många tidigare namn fanns Huijiang (回疆), ordagrant Muslimlandet.
Visserligen uppstod under det allmänna kinesiska tumultet under revolution, inbördeskrig och japansk ockupation en kort tid av «autonomi», då «Östturkiska republiken» proklamerades 1933 i ett litet område i västra Xinjiang, på gränsen till Tadzjikistan, men den «statsbildningen» upplöstes inom ett år efter att Hui-muslimer allierat sig med nationalistregeringen i Nanjing och pressat tillbaka rebellerna.
Händelsen, tillsammans med en panturkisk rörelse över hela Inre Asien, gav dock inspiration till ett nytt försök att bilda ett «Östturkestan», denna gång i norra Xinjiang, på gränsen till Qazaqstan. Med sovjetiskt stöd kunde lokala krigsherrar och rebeller upprätta en enklav 1944–1949, mitt under brinnande inbördeskrig mellan kommunister och nationalister, innan Mao Zedong 1949 kunde återställa ordningen i de flesta oroliga gränstrakter.
Självständighetsrörelsen lever dock vidare, och den utgör en av ingredienserna i den terrorism som utövas av separatister i regionen, personer som när en infantil förhoppning om att kunna upprätta en ny turkisk stat i österled. Separatism (分裂主义, fenliezhuyi) och terrorism (恐怖主义, kongbuzhuyi) är vidare kopplade till en tredje faktor, nämligen (religiös) extremism (极端主义, jiduanzhuyi), egenskaper som i Kina sammanfattas i begreppet de tre krafterna (三股势力, san gu shili).
Man kan se motsvarande kombination av våldsbenägen terrorism och religiös extremism bland en del separatistiska krafter i Tibet, även om buddismen är så beskaffad att våld inte helt enkelt kan motiveras av religiösa skäl. Ändå såg vi under upptakten till olympiska spelen i Beijing 2008 en tibetansk mobb gå bärsärkagång i Lhasa, med ett antal döda och skadade bland den därstädes invandrade minoriteten av Han-kineser. Bland de mer religiöst ortodoxa vänds våldet numera inåt, när man praktiserar självbränning i protest mot förmenta orättvisor och för en självständig stat.
Dessa tre krafter existerar inte enskilt, utan i kombination. Terrorismen är den väpnade grenen, den som förmodas ska få någon att ge upp sitt anspråk på överhöghet och ge terroristen friheten åter, något som aldrig lär ha hänt i världshistorien. Separatismen är den politiska grenen, där anspråket framförs av företrädare och organisationer som delar terroristernas mål men som oftast tvår sina händer inför våldet – uigurernas Rebiya Kade’er och tibetanernas storlama Dainzin Gyaco utgör här två ledarfigurer som har ansvar för våldshandlingarna, direkt eller indirekt.
Extremismen följer när mer moderata ansträngningar inte ger önskat resultat, när man ser rörelsen förtvina och sjunka undan. Man känner sig då frestad och nödgad att skrika än högre för att försöka få världssamfundets ögon på sin sak, men ofta slår sådan taktik bara tillbaka. Det är exempelvis få medier som vill uppmuntra till fler tibetanska självbränningar, och knappast någon lär ha förståelse för en veritabel knivmassaker på tågresenärer, eller för den delen flygkapningar, bombattentat och andra former av terror – världen är tämligen less på sådana ickekonstruktiva ultimata.
Följden i Kina blir för övrigt bara att andra grupper ser med än större misstänksamhet på uigurer, en grupp som inte anses kunna anpassa sig och leva i fredlig samexistens med andra. En redan missanpassad grupp får därmed än svårare att smälta in och ta sig fram, och man binder således ris åt egen rygg med dessa makabra dåd.
Man kan här ta den stora gruppen av Hui-muslimer som en stor kontrast, ty det är en etnicitet som ses som självklart kinesisk och som låter en pragmatisk inställning gå före religiös ortodoxi. Att praktisera religion är i Kina aldrig ett problem, förrän religionen sätts framför gemensamma intressen. Det är den läxan uiguriska separatister har att lära, möjligen den mycket hårda vägen.