Västliga medier spottar kontinuerligt ut förutsägelser om Kinas omedelbart förestående kollaps, och man har gjort så de senaste tjugo åren utan att profetian har realiserats eller i övrigt har haft någon verklighetsförankring.
Analyser har byggt på värdering av olika nyckeltal, men precis som sådana nyckeltal i aktieanalys är beroende av bransch och andra faktorer, måste en komparativ analys av Kinas ekonomi ta hänsyn till strukturella skillnader, samt även beakta skalskillnader.
Exempelvis brukar man berätta om spökstäder med tomma nybyggda kåkar som ett omen kring en omedelbart förestående kollaps av vad man tror är en fastighetsbubbla. Man ser då inte detta i perspektiv av att ytterligare flera hundra miljoner kineser kommer att urbaniseras det kommande halvseklet, och att sådana yttringar därför drunknar i den totala efterfrågan på bostäder.
Det är möjligen en lokal minibubbla, utan någon som helst relevans till den makroekonomiska utvecklingen. En skillnad gentemot Väst är att sådana byggen i Kina inte är finansierade på krita, utan vanligen med eget kapital av diverse magnater. Därför finns inte heller någon kreditbubbla, och inte heller sätter sig bankerna i klistret så som de brukar göra i Väst.
När bedömare i Väst tittar in i kristallkulan för att se vad som står skrivet i stjärnorna för Kinas vidkommande handlar det därför om önsketänkande. Man vill inte att en auktoritär regim ska kunna vara mer effektiv än det demokratiska Väst, och man vill heller inte tro att en statskapitalistisk hybridregim bättre hanterar marknadsekonomin.
Men vad verkligheten berättar för oss är att den kinesiska modellen fungerar alldeles utmärkt, och att den kommer att fortsätta göra det länge än (tills en naturlig avmattning kommer). Stabil tioprocentig tillväxt tar förr eller senare ut sin exponentiella rätt, och ett land som 1978 var tämligen fattigt har i tur och ordning passerat stora ekonomier som Frankrike (2004), Storbritannien (2005), Tyskland (2006) och Japan (2009). Näst på tur står USA, kanske så tidigt som 2016.
Kina är då världens största ekonomi, även om man i kraft av betydligt större folkmängd länge kommer att släpa i per capita-hänseende. Men tids nog kommer Kina att passera USA även i det avseendet, liksom på de flesta andra. Redan har Kina tagit sig förbi USA i exportvolym, tillverkningsvolym, bilförsäljning, energikonsumtion och patent, och därefter följer även detaljhandelsförsäljning, importvolym, börsvolym, försvarsanslag med flera parametrar i takt med att Kinas ekonomi fortsätter växa.
Men inte bara Kina växer, utan även Indien har en omåttligt stark tillväxt. Av flera olika skäl kommer Indien inte ikapp Kina, men man tar in på USA och övriga världen. Följden blir att USA och Västeuropa krymper i dominans, och att världen skiftar skepnad. Det är kanske därför man förfaller till önsketänkande, för att man inte vill inse vartåt det barkar, för att man psykologiskt har svårt att ta till sig en värld i förändring.
Västeuropas och senare USA:s dominans har byggt på vetenskaplig och industriell revolution, samt förstås på stora mått av kolonisation. Det kalaset är nu slut, samtidigt som övriga världen har tagit till sig vetenskap och teknik, och formar kunskapsmodeller efter egna behov.
Vi ser här hur Kina istället för att kolonisera Afrika bygger kontinenten under ekonomisk frihandel, till allas båtnad. Vi observerar också hur Kina noga skaffar sig kontroll över jordartsmetaller och andra råvaror som krävs för att underhålla en allt större och allt mer avancerad ekonomi, allt medan den gamla världen sömnigt tittar på.
Med matematisk precision kan man hävda att Kina i en framtid inte bara kommer att utgöra en ekonomisk pol i en ny världsordning, utan även i allt större utsträckning blir ett centrum för forskning, kultur, mode med mera. Det är detta vi kommer att se, snarare än en kinesisk kollaps.
