Litauens experiment att låta Taibei (台北) ha ett representationskontor i Vilnius under namnet «Taiwan» (台湾) förefaller vara en del i en större strategi. Man är i detta avseende bara en marionett, men även EU har aviserat en vilja att stärka politiska förbindelser med ön, samtidigt som USA bollar med samma idé om namnbyte på Taibeis kontor i Washington.
Man kunde tycka att namnvalet inte har någon större betydelse, men det är ett steg på vägen mot erkännande av Taiwan som en självständig stat, inte bara de facto, utan även de jure, med allt vad det innebär i form av diplomatisk representation och medlemskap i FN.
Vidare kunde man tycka, om man är demokratiskt lagd, att det ju vore en bra sak att Taiwan kommer ur skuggan av Kina och kan blomstra som en framgångsrik liten nation. Historien har haft sin gilla gång, och Kina har helt enkelt förlorat Taiwan, på samma sätt som gränser alltid har justerats, både i Kina och annorstädes!
Men om Taiwan erkänns som en självständig stat innebär det att man därstädes kan inhysa amerikansk trupp som ett extra skydd mot stora elaka Kina. Ur USA:s synvinkel är det dock snarare en angreppspunkt, en bas som ligger blott tjugo mil från Kinas östkust.
Ska man hårdra det är det till och med bara en mils differens, med tanke på att ön Jinmen (金门) ligger strax intill Xiamen (厦门), i provinsen Fujian (福建). Det går färjor fram och tillbaka, och det är bara en del yttre tecken som minner om att det är Taiwan snarare än fastlandet – integrationen är långt framskriden.
Kubakrisen 1962 gällde Sovjetunionens plan om att bygga en bas på Kuba, drygt trettio mil från Floridadelstaten. Även Kuba är en suverän stat, men USA hotade med krig om ryssarna inte drog sig tillbaka. Taiwan riskerar således att bli en parallell till den händelsen, om en av två rivaliserande makter etablerar en bas alldeles i närheten av den andra.
Kina motiverar vanligen sitt anspråk på Taiwan med tanken om Kina som en enad kulturstat sedan ett par tusen år tillbaka, men det finns alltså även högst realpolitiska skäl att inte släppa taget om utbrytarprovinsen. På samma sätt håller man Nordkorea om ryggen som en buffert för att inte få amerikansk trupp alldeles invid den egna gränsen vid Liaoning (辽宁) och Jilin (吉林).
Av det skälet kommer Kina inte att tillåta Taiwan att gå sin egen väg, och man kommer även fortsättningsvis att svara med diplomati på varje litet steg i den riktningen, som att byta namn på representationskontor i andra länder. Man kallade hem ambassadören från Litauen i protest och kommer att bryta förbindelserna helt om landet framhärdar i sin plan. Mot Taiwan, vars export huvudsakligen går till Kina, kan man svara med ekonomisk blockad och sanktioner.
På samma sätt måste man alltså reagera mot USA om man menar allvar, ty om man ger med sig har man förlorat slaget. Då gäller inte längre principen om ett Kina i praktiken, och det är fritt fram för USA och EU att dra in Taiwan i stugvärmen.
Men det blir då en kortvarig lycka, och den demokrati man säger sig vilja försvara försvinner omgående i ett moln av krut när Kina ser sig nödgat att försvara vad man menar är det egna territoriet mot secessionistiska ambitioner att bryta sig loss. Ur omvärldens synvinkel är invasionen då ett faktum, vilket motiverar USA att skrida till handling.
USA kan naturligtvis aldrig vinna ett krig mot Kina, men man kan med en väpnad konflikt i regionen åstadkomma svåra skador på Kina, på behörigt avstånd från hemmaplan. Man kan därmed sinka Kinas vidare utveckling och orsaka tumult, i hopp om att kunna splittra nationen och därmed bevara den egna hegemonin, även om det också kommer att drabba USA och världsekonomin hårt.
Taiwans demokrati kan därför enbart bevaras under status quo eller under frivillig återförening med fastlandet, medan varje försök till utbrytning snarare leder till demokratins upplösning, Kinas omedelbara annektering och kanske en väpnad stormaktskonflikt. Det är en farlig lek med elden.