Sleepy Joe arrangerade föregående vecka ett toppmöte för demokrati, i syfte att förnya demokratin hemmavid och att konfrontera «autokratier» utomlands. Till det digitala mötet var sådana demokratiska förebilder som Kongo (demokratiindex 1.13), Nigeria (3.29) och Irak (3.62) inbjudna.
Det egentliga syftet var förstås att åter bilda allianser för att slå mot Kina och Ryssland, länder som självklart inte var inbjudna, och som utgör de autokratier man talar om. Det urartade närmast i fiasko, och man vill i många länder, inte minst i Afrika, inte tvingas in i en stormaktskonflikt.
Samtidigt gick Kina på diplomatisk offensiv utanför sändning. Bland annat släppte man en vitbok i syfte att visa att «kinesisk demokrati» är den verkliga demokratin, till skillnad från det politiska kaos man numera kan skönja i USA. Kina menar att man även måste ta hänsyn till resultatet, och inte bara stirra sig blind på proceduren med fria och rättvisa val, rättsstat och en grundläggande katalog av fri- och rättigheter under skydd av maktdelning.
Även detta måste emellertid betecknas som ett praktfiasko, som ingen utanför Kina tar på allvar, utan tvärtom betraktar som pajasfasoner av ett slag som dessvärre är symptomatiska för Kommunistpartiet. Demokrati är visserligen ett omdiskuterat begrepp, men Kina uppfyller helt enkelt inte de mest grundläggande av kriterier för statsskicket i fråga, och vi är inte betjänta av parallella definitioner.
Demokrati är på samma sätt som «liberalism» ett attraktivt begrepp som många vill appropriera för egna syften, exempelvis när kommunisterna i Vänsterpartiet talar om «ekonomisk demokrati» (marxism) eller när varteviga parti betecknar sig som «liberalt» trots ambitioner att skjuta verklig yttrandefri i sank och i största allmänhet förgripa sig på liberala kärnfrågor – narkotika, sexhandel, spel med mera.
På samma sätt har vi sett en rad diktaturer beteckna sig som «demokratiska», som exempelvis Östtyskland, Nordkorea med flera. Andemeningen är då att «proletariatets diktatur» företräder folkviljan, även om man inte kontinuerligt undersöker den saken i fria och rättvisa val.
Det Kina kunde göra, och borde göra, är att berömma sig självt för sitt pragmatiska styrelseskick sedan Deng Xiaopings tid från 1980 och framåt, som ett passande verktyg för den nivå landet har befunnit sig på, med helt fantastiska resultat.
Man kunde till och med benämna det «demokrati med kinesiska kännetecken», på samma sätt som man talar om «socialism med kinesiska kännetecken» när man egentligen menar en pragmatisk statskapitalistisk hybridregim. Däremot kan man inte benämna det «demokrati», eftersom detta är ett vedertaget begrepp, trots alla varianter.
Kina har visserligen fria och allmänna val, men det är bara på stads- och länsnivå. Den vidare urvalsprocessen till Folkkongressen ligger utanför de demokratiska ramarna, så även tillsättningen av det centrala styret. Kina har även en konstitution med erforderliga kriterier för demokrati, men de upprätthålls inte i praktiken, eftersom domstolsväsendet är under partiets kontroll.
Om Kina vill slå ett slag för «demokrati med kinesiska kännetecken» som styrelsekick behöver man egentligen bara jämföra med Indien, ett land i samma storleksordning och med samma slags bakgrund. Indien frigjorde sig från britterna 1947, medan Folkrepubliken Kina proklamerades 1949.
Initialt utvecklades de båda nationerna likformigt, medan Kina sedan 1980 har dragit ifrån med avseende på alla tänkbara parametrar, som medellivslängd, utbildningsnivå, infrastruktur, energi, vård, sysselsättning, tillväxt och så vidare, till och med i fråga om förekomst av korruption. Om Indien är demokrati, kan vi vara det förutan.
Utvecklingen kan egentligen härledas till kinesisk konfucianism, den statsfilosofi som under hela den dynastiska eran har präglat Kina och angränsande länder i Östasien, med betoning på meritokrati, humankapital och utbildning. Sydkorea, Japan och Taiwan har samma slags samhälleliga struktur, och det är således inte fråga om demokrati eller diktatur – Kina är inte en demokrati, men det är en meritokrati.
Kina var förstås en konfucianistisk kultur även 1840, då man utsattes för opiumkrig och förnedrades grovt av västmakterna, men framförallt var man en förpuppad och efterbliven stat som inte förstod västerlandets övertag i termer av industriell och militär kapacitet. Det har tagit Kina och Östasien drygt ett århundrade att resa sig ur de koloniala ruinerna.
Det är dock en öppen fråga hur långt det bär, och Kinas nuvarande styrelseskick passar möjligen utvecklingsländer, men frågan är om det är fruktbart under annat än en konfucianistisk samhällsstruktur, exempelvis för klanvälden i Afrika?
Förr eller senare når Kinas nuvarande modell vägs ände, nämligen när Partiet inte längre förmår leverera. Folket kommer då att kräva förändring, och så kommer även att ske, under väsentligen samma former som tidigare har präglat Taiwan och Sydkorea, två forna diktaturer.
Det blir då av allt att döma fråga om demokrati som är trogen definitionen, om än med vissa kinesiska särdrag, och det är en fråga som kineserna själva äger, utan vår inblandning. Jag hävdar bestämt att ju mindre yttre press, desto snabbare kan det interna förloppet fortgå, och omvänt.
Tills vidare får Kina nog dock finna sig i att betraktas som en diktatur som lockar föga i den demokratiska världen, och det är på det hela taget meningslöst att försöka definiera sig som en demokrati under sådana omständigheter. Som filosofisk diskussion kan det ändå vara underhållande att diskutera demokratins väsen.