日本は平和な国です, eller Japan är ett fredligt land, brukar man hävda. Men ändå vill man ideligen förminska de egna brotten mot mänskligheten under den expansionistiska eran, och undertrycker aktivt information i läroböcker med mera.
Inte minst angående massakern i Kinas dåvarande huvudstad Nanjing den 13 december 1937, då 300 000 civila kineser mördades av de japanska trupperna, ofta i form av rena lustmord. Det var en form av statsterror i syfte att ingjuta skräck i befolkningen, på det att man lättare skulle ge med sig i den fortsatta krigföringen, men även ett uttryck för japansk übermenschmentalitet – en attityd man hade lärt av västmakterna.
Det är inte heller något som närmare studeras i svenska läromedel, om alls, men andra kinesisk-japanska kriget 1937–1945 utgjorde i själva verket startskottet för andra världskriget. I vår eurocentrism lär vi om och upprepar årligen i medier händelser som «kristallnatten», men har egentligen ingen aning om de motsvarande brott som de japanska fascisterna anställde, exempelvis kring enhet 731 och andra fasansfulla experiment på människor med biologiska och kemiska agenter.
På samma sätt är «förintelseförnekelse» i vår del av världen ett uttryck för hat som ses med tämligen oblida ögon, så till den grad att man har fastställt en statlig historisk sanning under hot om straff att förneka den. Motsvarande «massakerförnekelse» i Japan är emellertid norm, och de flesta japaner är bara flyktigt medvetna om landets aggressiva förflutna.
Man undertrycker aktivt historien och har inte som Tyskland grundligt gjort upp med sitt förfärliga förflutna. Därför befinner man sig i en permanent konflikt med Kina, Korea och en rad andra nationer, bland annat om frågan kring «komfortkvinnor», koreanska, kinesiska och andra kvinnor som tjänade som sexslavar åt den kejserliga japanska armén men vilkas umbäranden aldrig har erkänts och än mindre kompenserats.
I dag framställer man i vulgärretoriken gärna Kina som ett «hot» mot Japan, men Kina har alltså ingen som helst historia av sådan aggression, utan den ligger helt på den japanska sidan. Kina har historiskt dominerat med handel, teknik och diplomati, och i övrigt slutit sig mot omvärlden medelst murar, för övrigt något även Japan tillämpade innan man öppnades som en konservburk av USA, lärde av imperialisterna, industrialiserade, militariserade och därefter löpte amok över hela Östasien.
Det är visserligen sant att Japan i dag är en fredlig nation, men under den söta ytan bubblar alltjämt nationalismen och med den förnekelsen av landets kriminella förflutna. Man har en konstitution som förbjuder upprustning, men har ändå tagit i bruk hangarfartyg samt sagt sig vara beredd att bistå Taiwan i händelse av konflikt, nämligen för att Taiwan är en forna kolonial utpost från första kinesisk-japanska kriget 1894–1895.
På samma sätt som vi inte får glömma de nazistiska illdåden i vår del av världen, ska vi inte heller glömma de japanska motsvarigheterna i Kina, Korea och annorstädes, utan måste idogt påminna om dessa förbrytelser, enkannerligen då Japan självt inte tycks vara berett att tvätta sin byk och botgöra, utan tvärtom fortsätter att i officiell kapacitet besöka shintohelgedomen Yasukuni, där krigsförbrytare har begravts, en medveten provokation och förolämpning mot Kina och Sydkorea.