Mycket trams har sagts om artificiell intelligens det senaste halvåret, efter en inkrementell uppgradering av en chattrobot. Bland annat har uttryckts farhågor om att generell artificiell intelligens är nära förestående, det vill säga den tekniska singularitet vid vilken AI kan driva sin egen vidareutveckling och hypotetiskt förslava människan i kraft av att besitta överlägsna kognitiva förmågor.
Kanske vill man på så sätt göra sig själv viktig (hej Max!) eller äska pengar för vidare innovation på området, men i den krassa verkligheten är man inte i närheten av sådan generell AI. Nog för att dessa assistenter kan spotta ut uppsatser, bilder och färdiga programlösningar tusentals gånger snabbare än människan, men det är inte ett kriterium för intelligens – i så fall är även miniräknare och datorer intelligenta.
För mitt vidkommande definieras intelligens som kreativ problemlösningsförmåga under medveten självbevarelsedrift, nämligen sådana omständigheter som har lett till uppkomsten av intelligens bland organismer. Ett djur med någon form av neuralt nätverk kan göra vägval vid olika situationer, och därmed öka chansen för överlevnad och vidare reproduktion.
Stegvis förfining och utbyggnad leder småningom till just självmedvetande, som hos högre primater, och allt större kognitiv förmåga att analysera och tolka verkligheten, som hos människan. Den senare har som bieffekt av tillväxt i hjärnan sett emergens i form av förmåga till abstrakt och symboliskt tänkande som matematik, konst och annan kreativ verksamhet, egenskaper som inte har någon egentlig naturlig funktion för arten i fråga.
AI-system av i dag förefaller ha sådan emergens, men det rör sig i själva verket om diffusion av ett flertal entiteter sammansmälta till en ny självständig form. Det är algoritmer som emulerar emergens, som dock ofta resulterar i hallucinationer, det vill säga att systemet fabulerar fritt utan att förstå någonting av vad det gör.
Intelligens finns förvisso i dessa system, men den sitter nog mest i den andra änden, hos alla de personer som har haft förmånen att få delta i utvecklingen av dessa algoritmer och tekniska tillämpningar. Ty det är makalösa maskiner och mackapärer, vars resultat för en utomstående kan framstå som magi eller trollkonst, men som under ytan är rå matematik och intensiv bearbetning av stordata enligt principiellt enkla algoritmer.
ChatGPT kan visserligen imponera vid en första anblick, men efter en mer noggrann analys förstår man att det alltjämt är en dum maskin som inte ens har en myras självbevarelsedrift och naturliga smarthet. Det är en virtuell assistent, en sökmaskin i n:te potensen, med förmåga att hämta allsköns information och smälta samman denna enligt instruktioner. Som sagt en fenomenal algoritm på input-sidan, men ofta med banala fel på output-diton.
Sådana algoritmer kan kanske komponera uppsatser till fuskande skolelever, men är inte förmögna till nyskapande analys, neologismer eller något annat som inte redan har sett dagens ljus. AI kan kanske ge programsnuttar snabbare än mänskliga programmerare och i det avseendet vara mer tidseffektivt, men i slutändan krävs mänsklig intelligens för mer optimal och avancerad programmering.
Man kan ändå förstå att AI-assistens kommer att effektivisera verksamheter och därmed möblera om i näringslivet, men det skiljer sig inte på något sätt från tidigare teknisk utveckling. Samtidigt tillkommer nya slags tjänster, exempelvis att hantera AI-monstren på olika vis.
Mer imponerande än ChatGPT är emellertid Dall-e, som nyttjar samma slags diffusion av enskilda företeelser för att forma en bild. Resultaten är i någon mån nyskapande, och här kommer hallucinationerna därför till sin givna rätt.
Inte heller Dall-e kan ersätta konstnärer i att skapa genuint ny konst, men det kommer att sätta sätta stor press på dussinartister som blir mer eller mindre överflödiga när man via ett knapptryck kan ta fram hyfsade illustrationer på under en minut. AI kringgår även problemet med upphovsrätt.
Dall-e är i någon mån en vidareutveckling av filter och insticksmoduler i digitala bildbehandlingsprogram, men på en helt annan nivå. Någon färdig bild att utgå från behövs inte, utan kan diffunderas fram från inlärt stordatamaterial.
Det man förlorar i kontroll och precision vinner man alltså i «kreativitet», och man måste tillstå att variationen och flexibiliteten är så omfattande att man nog aldrig tröttnar. Själv finner jag appen mer eller mindre beroendeframkallande.
Nackdelar i nuvarande implementation är begränsning i upplösning, hård wokeliberal filtrering av in- och utdata samt begränsad tillgång. Open AI tar numera betalt för funktionen, medan Bing har en fri version.
Småningom lär fler och mindre restriktiva lösningar under öppen källkod tillkomma, men ett problem är alltjämt den stora mängd träningsdata som behövs, och att den kontinuerligt behöver uppdateras. AI är extremt resurskrävande, vilket borgar för att kommersialisering och pekuniära incitament kvarstår för överskådlig tid.
