Visst kan det bli krig i Sverige. Det har nämligen hänt förr, inte mindre än hundra gånger eller mer enligt en rad sammanställningar, och därför kan det hända igen, därtill principiellt med hög sannolikhet. Det är därför vi har ett försvar, och därför är det alltid uppbyggligt att rusta tillräckligt för att avskräcka en potentiell motståndare.
Å andra sidan lever vi i en modern tid där krig i princip är avskaffat som metod att lösa konflikter, i vart fall i vår del av världen. Vi byggde en union för att förhindra att de ständigt krigande europeiska staterna åter ska råka i luven på varandra, under tanken att ömsesidigt beroende i handel bygger fred. Det har fungerat.
Sverige gav upp kriget som metod och stormaktsambitionerna tidigare än så, nämligen i det sista kriget mot Norge 1814. Sedan dess har vi åtnjutit en 210 år lång fred, vilket aldrig tidigare har hänt i vår historia. Givet allt annat lika finns inget som talar för att den historiken ska ändras, så länge unionen kvarstår.
Ett eventuellt hot måste således komma utifrån, varvid den gängse hypotesen är Ryssland som potentiell fiende. Men Ryssland har aldrig varit ett hot mot ett neutralt Sverige under 210 år, och vice versa, eftersom Sverige inte är och aldrig har varit föremål för ryska stormaktsambitioner. Våra bataljer med Ryssland har gällt ömsesidig expansion i Finland och Baltikum.
Den bombastiska retoriken har emellertid att det som händer i Ukraïna lika gärna kan hända i Sverige, och att man inte kan veta vem som «står på tur» i Putins europaturné. Men den som resonerar så har överhuvudtaget inte förstått konfliktens kärna kring Natos expansion och det hot det utgör för Moskvas vidkommande, eller det faktum att Ryssland har synnerliga motiv att engagera sig i det ryskkulturella hjärtat i det gamla Kievriket, bevekelsegrunder som inte föreligger på annat håll, allra minst i Sverige.
Ryssen kan komma ändå, nämligen för att vi genom medlemskap i Nato gör oss till en aktiv pjäs i det geopolitiska spel som försiggår mellan USA och Ryssland, och därmed med automatik blir en rysk måltavla vid fördjupad konflikt. Om kriget kommer till Sverige är det således självförvållat genom att ingå i en förlegad allians från kalla krigets dagar.
Ett sådant krig handlar inte om invasion, eftersom Ryssland inte har förutsättningar till sådan, och än mindre att hålla territoriet. Därtill måste man först ta både Finland och Baltikum, innan man på allvar kan hota Sverige. Givet den ryska försvarsmaktens status är ett sådant företag i princip omöjligt, särskilt som övriga Nato skulle komma till undsättning – med en militärbudget som är tretton gånger större.
Nej, ett sådant krigs natur handlar uteslutande om sabotage och destruktion, att slå ut USA:s förmåga att operera på svensk mark mot ryska intressen. Mot kärnvapenmissiler finns just inte så mycket att göra, ty det är sådana som kommer att nyttjas vid en sådan konflikt.
Ett konventionellt krig mellan Nato och Ryssland är otänkbart, och Moskva har gjort klart att man kommer att nyttja kärnvapen om dess centrala intressen hotas, det vill säga om Nato angriper Ryssland. Det omvända kommer inte att ske, för att Ryssland saknar både förmåga och intresse av att gå i krig med världens mest formidabla försvarsallians.
Detta var självklarheter fram tills för ett par år sedan, och är det förstås alltjämt, men samtidigt har det offentliga Sverige drabbats av svår paranoid psykos, en förföljelsemani som yttrar sig i att man drömmer mardrömmar om Putin och hans invasionsarmé.
I fullständig panik har man sökt medlemskap i Nato, utan att förankra det genom sedvanlig debatt och parlamentarisk prövning. I Sverige är det så att man inte kan stifta minsta lilla lag utan omfattande utredningsarbete, en kvarn som mal under flera års tid, men tydligen kan man skifta säkerhetsdoktrin lika enkelt som man byter underkläder.
Säkrare blir vi dock inte av det, särskilt inte som Onkel Sam nu har rätt att nyttja våra baser i princip hur man vill, omfattande lagring av materiel och stationering av trupp, manskap som för övrigt åtnjuter rättslig immunitet från svensk lag. Sverige har aktiverats som amerikansk pjäs i det geopolitiska spelet mot Ryssland, och som tack för «beskyddet» förväntas vi dra vårt strå till stacken.
Det senare gäller inte bara sådant som inträdesprov i klubben genom att bistå i den amerikanska sprängningen av Nord stream – för vilket vi redan har ådragit oss reciproka ryska åtgärder – utan även att aktivt assistera USA i dess operationer världen över. Försvaret har redan anpassat sig och blivit en «internationell» koncern som främst pratar engelska…
Det största hotet mot freden överallt i världen är alltjämt USA, ett imperium som inte har känt fred ens i ett decennium under sin existens. Om – eller snarare när – amerikanen kommer till oss, är det därför inte goda nyheter, utan ett omen om att vi kan bli indragna i en storkonflikt av sådant slag som vi under drygt två hundra års tid aktivt och med framgång undvikit.
