Samma politikervälde som under decennier har importerat en mångmiljonhövdad utländsk underklass till Sverige vill nu sent omsider stävja effekterna av denna av folket oönskade sociala turism genom att i allt större omfattning angripa kvarvarande fragment av medborgerliga fri- och rättigheter samt inte minst ytterligare utöka omfattningen av övervakning såväl i elektroniska rum som på offentliga platser.
Men Piratpartiet finns inte längre, och ingen protesterar heller mot reformerna med femdubblad uppsättning övervakningskameror, så som aviserat av moderatregimens Strömmer. Envar inser att det är helt nödvändigt att öka effekten på de strålkastare som belyser skuggsamhället och den kriminella verksamhet som pågår därstädes. Fler ögon behövs för att angripa babbebuset.
Helt säkert kommer reformen att missbrukas grovt, eftersom den svenska socialiststaten lider av omfattande systemfel. Kameror och andra medel kommer således att nyttjas mer för att ringa in torskar och andra som begår ideologiska brott mot staten än för att angripa det klientel som begår verkliga brott mot person och egendom.
Det är så för att detta ideologiska fokus utgår från en doktrinärt fostrad och politiskt utvald polisledning som likt mögel och mossa har vuxit fast på väggarna, och som därför mer är ett hinder än en vektor för att komma till rätta med de mer akuta samhällsproblemen. Även billig poängjakt prioriteras för att hyfsa den urusla statistiken, samtidigt som man har att utföra administration som bättre kunde hanteras av andra myndigheter.
Däremot är den «personliga integriteten» inte ett argument, eftersom en sådan inte är tillämplig i offentliga rum. Här finns en paradox i att man så starkt värnar busets integritet på allmän plats, samtidigt som medborgarnas personliga data om inkomst, adress, fordonspark med mera är åtkomliga för vem som helst, inte bara kommersmedier som vill «granska» medborgarnas inkomster utan även kriminella ligor som vill planera brott mot egendom (det slag som polisen nedprioriterar för att istället slå mot thaibodar och hotell).
En annan paradox gäller att samma politikerklass som i decennier har nyttjat «Kina» som skrämselpropaganda i retoriken inte långt därefter har infört just sådana reformer som ger det kinesiska samhället ett så stort mått av trygghet, som identitetskrav för kontantkort, eller som nu drastiskt ökat inslag av kameraövervakning med ansiktsigenkänning alldeles om hörnet – vi är bara en smula efterblivna och senfärdiga i jämförelse.
Man kan invända att den kinesiska metodiken inte alltid är helt kompatibel med vår syn på demokrati och mänskliga rättigheter, men skillnaden ligger inte i vilken teknik som används eller i vilken omfattning, utan under vilken lagstiftning. Om man på allvar värnar den personliga integriteten (det gör man inte), skulle man resa betydligt högre murar för myndigheter att snoka i privata vrår som bostäder, bilar och inte minst elektroniska rum som datorer och kommunikation, men även här sker konvergens med Kina.
I vulgärretoriken angriper man även Kinas sociala kreditsystem, som föreligger i experimentstadium i en del städer, nämligen för att det kan missbrukas genom att angripa dissidenter. Men det är återigen en fråga om lagstiftning, och det finns ingen som helst anledning varför inte vi skulle kunna kopiera även denna lösning för att uppmuntra gott beteende och straffa mindre gott – det kommer vi att göra, med sedvanlig fördröjning.
Här ska man ha i åtanke att vi förstås redan har ett sådant system, men det är informellt snarare än offentligt och reglerat, nämligen genom att banker och andra aktörer rycker undan enskilda personers bankkonton och andra plattformar om man ogillar vederbörandes politiska eller andra åsikter, verksamhet med mera. Detta extrajudiciella system är betydligt mer rysligt, och en företeelse politikerskaran skyndsamt har att åtgärda.
Massövervakning av offentliga utrymmen är emellertid i sig inte något man bör frukta, utan snarare en reform som bör välkomnas med öppna armar, enkannerligen givet den av politikerklassen orsakade situationen med utanförskap, kriminalitet och otrygghet. Det framställs ofta i vulgärretoriken som att det skulle finnas en motsättning mellan trygghet och frihet, men den som är otrygg är knappast fri i någon vedertagen mening, utan står under kontroll av babbebusets skräckregim.