Anglo-zanzibariska kriget 1896 lär ha varat i exakt trettioåtta minuter, då brittiska imperiet i all hast implementerade ett bombliberalt regimskifte i den afrikanska nationen. Men de flesta krig är inte korta som sexdagarskriget 1967 eller det tre månader långa gulfkriget 1990, utan sträcker sig över år.
Moderna krig förs i medel i två och ett halvt år enligt någon uträkning, men det inkluderar då kortvariga gränstvister och andra mindre dispyter. Större konflikter tenderar att dra ut betydligt längre på tiden, exempelvis de ständiga amerikanska krigen i Vietnam (1955–1975), Afghanistan (2001–2021), Irak (2003–2021), Jemen (2002–), Somalia (2007–), Niger (2013–) och Syrien (2014–).
Krig är å andra sidan avgränsade skeenden i konflikter, och i ett större sammanhang har stridigheterna i Afghanistan pågått i fyrtiofem år sedan en revolution 1978, efter vilken Sovjetunionen kom till regeringens understöd. Moskva gav upp efter nio år, efter att USA pumpat in mängder av vapen och pengar till Mujaheddin och al-Qaida i syfte att bekämpa ärkefienden, en åthäva som småningom skulle komma att bita Washington i ändalykten och medföra USA:s motsvarande engagemang i det isolerade bergslandet. Vi räknar för närvarande fyrtiofem år av permanent elände i Afghanistan, inklusive metastasen i «kriget mot terrorn».
Konflikten i Palestina har på motsvarande sätt pågått i 75 år; Korea 78 år; Sudan 68 år; Somalia 32 år; med många fler, men i de flesta sådana dragkamper föreligger längre perioder av vapenvila. Exempelvis Nagorno-Karabach är en 35 år gammal konflikthärd som blossade upp i dagarna, medan Georgien och andra forna sovjetstater har haft motsvarande problematik under lika lång tid, inte sällan som ett led i större geopolitiska skeenden med USA i bakgrunden.
Geopolitiken är allestädes närvarande även i Ukraïna, en konflikt som för närvarande är inne på sitt nionde år, även om det aktuella kriget än så länge bara har halvannat år på nacken. Men givet vad saken dröjer sig om, finns risk att vi nu har ett evighetskrig alldeles i vårt gränsland, snarare än på tryggt avstånd i Långtbortistan.
Beroende på perspektiv kan man se konflikten i Ukraïna som en förlängning av kalla kriget, som enligt historieboken avslutades med Sovjetunionens upplösning 1990, det historiens «politiska slutstadium» i vilket liberalismen tronade i ensamt majestät. Frågan är emellertid varför Nato, som etablerades som en försvarspakt under sagda kalla krig, hade behov av att expandera österut, om kalla kriget ändå var över.
Moskva säger sig ha fått löfte om säkerhetsgarantier att så inte skulle ske, vilket i så fall har ignorerats. Men i fallet Ukraïna har man dragit en röd linje, som om den överträds resulterar i rysk intervention. Även det har ignorerats, två gånger om, först med statskuppen 2014, då den valde presidenten Viktor Janukovytj avsattes och tvangs i exil efter amerikanskt engagemang i saken, och därefter då konkreta närmanden till Nato och amerikansk militär utbyggnad i Ukraïna skett. Man visste att kriget skulle komma.
Den inre spänningen i Ukraïna mellan västtrogna i västra halvan och rysstrogna i den sydöstra har således föranlett omfattande och omsorgsfull bearbetning från både Washingtons och Bryssels sida i syfte att åstadkomma «färgrevolution» (här «orange»), det vill säga att en gång för alla locka in den strategiskt viktiga nationen i den egna sfären medelst påverkansoperationer av skiftande slag. Även Moskva har förstås deltagit i den leken, i motsatt riktning.
I det västliga narrativet förnekas den ambitionen, och man menar att det istället rör sig om ett «oprovocerat» angrepp på en «demokrati», som vi därför måste försvara innan Putin får för sig att expandera ytterligare. Men det finns inget relevant institut överhuvudtaget som listar Ukraïna som annat än en auktoritär hybridregim med omfattande korruption, och tanken att Moskva skulle bedriva expansionistisk politik gentemot EU och Nato är fullständigt befängd, för att inte säga historielös.
Man kan för all del ha sina «egna» sanningar, nämligen de som förfäktas i den västliga propagandan, men då ska man inte heller bli förvånad över att vi här har nästa evighetskrig, som kan komma att pågå minst lika länge som de i Afghanistan och Irak.
Narrativet i medier har som bekant varit att Kiev gör ständiga framgångar, medan Moskvas krigsmaskin är trött och nedsliten, samtidigt som sanktionerna sägs ha kört den ryska ekonomin i botten. Den objektiva sanningen är mer nyanserad, och innefattar snarare ett Europa statt i recession, samtidigt som Ryssland utan vidare kan upprätthålla ställningarna i decennier.
För all del föreligger numera även i medier en ur Kievs synvinkel mer dyster klang i rapporteringen, och man kan se att stödet sviktar i både befolkning och ministärer runt om i Europa, givet att sanktionerna och energikrisen sliter hårt. Slovakien ansluter i och med Robert Ficos seger till det läger som vill avsluta sanktionerna och söka fred i status quo, tillsammans med bland andra Ungern.
Småningom kommer stödet till Kiev bara att omfattas av en liten minoritet, varvid EU knappast kan fortsätta med sanktioner och andra aggressioner mot Moskva. Men grannen i Bryssel, Nato, har inga som helst planer på att kasta in handduken, och det har inte heller Vita huset, som inte frivilligt kommer att släppa sin investering i Ukraïna. För Washington är det här ett skuggkrig som man kan bedriva i all evighet, och så kommer därför också att ske.
Ukraïna ska här förstås som en strategisk pusselbit i det nya kalla krig som har blossat upp, och i vilket Ryssland har finansiellt understöd av Kina, som i sin tur är USA:s nya fiende. Denna «systemkamp» mellan «demokrati och autokrati» bedrivs främst av USA i syfte att upprätthålla sin hegemoniska roll som enda supermakt, eller i vart fall fördröja ett skifte.
Men i det tidigare kalla kriget nyttjade Washington Kina som en allierad, medan man nu tar sig an båda dessa makter samtidigt. Vinnare i ett sådant märkligt spel kan bara Kina vara, då man än en gång får någorlunda fria händer att växa, medan Washington pumpar pengar och vapen till konflikten samtidigt som skuldberget växer, Ryssland nöts ned och blir Kinas dogg, och Europa dras ned i slukhålet i all sin stolthet och arrogans. Är det ett önskvärt resultat för vår del?