Cwejman på Göteborgsposten vill att Sverige ska «visa solidaritet med det demokratiska Taiwan» och inte böja sig för «Kommunistkina», ty i annat fall riskerar Taiwan bli «nästa Ukraïna». Han menar att dessa «länder» symboliserar ett demokratiskt Kina respektive Ryssland, vilket «despoterna i Moskva och Shanghai» inte kan tillåta.
För ordningens skull måste vi här först klargöra att Kina förstås bara är «kommunistiskt» i formell mening, och det rör sig snarare om en statskapitalistisk hybridregim sedan fyrtiotalet år tillbaka. Cwejman kunde ju studera sådant som ginikoeffiecient för Kina respektive Sverige för att utröna vilket land som i praktiken ligger närmast kommunismen.
De så kallade despoterna finns för övrigt inte i Shanghai, som visserligen är Kinas till folkmängden största stad, utan i Beijing. Det är ekvivalent med att folkmördarstaten Australien inte styrs från Sydney, som samme skribent tidigare har hävdat, utan från Canberra.
Kunskaperna om Kinas geografi är förstås usla över hela linjen, och Cwejman har i tidigare stick yrat om «Wuhanprovinsen» och likt andra babblat om «Xinjiangprovinsen». Korrekt är här att Wuhan är huvudstad i provinsen Hubei, medan Xinjiang är en autonom region. Svenska journalister kunde överlag slopa de eviga påhängen «-provinsen» och «-området» för att vara på den säkra sidan.
Att märka ord och raljera kring petitesser kan tyckas vara futtigt, men det har faktiskt bäring på huvudargumentet. Det är typiskt för samtliga debattörer av Cwejmans kaliber att de saknar kunskap om och förståelse för de tekniska detaljerna i frågan, och därför blir resultatet i regel goddag yxskaft och en futil övning i demokratiaktivistiskt godhetssignalerande.
Cwejman är ju «liberal», och borde därför högakta rättsstatens principer, lagstyre och andra mekanismer som vi brukar förknippa med demokrati. Här i Sverige är konstitutionen visserligen mest en form av dekoration, och fungerar för varje parti mer som karottunderlägg vid finare middagar än som ett verkligt styrdokument för demokratin, vilket gång efter annan visar sig i hur man kör över lagrådets rekommendationer.
I rättsstatlig mening är Taiwan dock oomtvistat en del av Kina, nämligen för att Taiwans – Republiken Kinas – konstitution säger det. Såväl Taibei som Beijing gör formellt anspråk på att representera hela Kina, vilket är oförändrat sedan Folkrepublikens bildande 1949.
Det är av detta skäl Taiwan bara erkänns av tretton mikrostater och obetydliga nationer, enligt den så kallade ett Kina-principen. Sverige anslöt sig till denna redan 1950, och har sedan dess betraktat Folkrepubliken Kina som legitim företrädare för hela Kina.
Man kan nämligen inte erkänna båda, utan måste välja. Av detta skäl har Sverige ingen ambassad i Taiwan, utan ett «representationskontor», och på motsvarande sätt har Taiwan i Sverige en «kulturattaché» snarare än en ambassadör.
Man kan förstås resonera att Taiwan «i praktiken» är ett «självständigt land», men i så fall kan man väl också öppna ambassader där och i Sverige för att proklamera formella förbindelser? Taiwans «president» Cai Yingwen har alltså inte formellt deklarerat oavhängighet eller förändrat konstitutionen i sådant avseende. Hon vågar helt enkelt inte, vilket berättar hur «självständigt» «landet» är i realiteten, samtidigt som det inte finns något opinionsstöd för «självständighet».
Konsekvensen blir nämligen att Beijing då kommer att «invadera», om man nu verkligen kan invadera sitt eget land. En bättre term är kanske konsolidera, återinkorporera eller rent av «befria» i traditionell kinesisk retorik. Liknelsen med Ukraïna haltar alltså betänkligt redan av det skälet, nämligen för att det senare landet är erkänt som självständigt av världen, inklusive Ryssland, medan Taiwan mangrant ses som en del av Kina.
Taibei har alltid valet att utropa självständighet, och det är då en fråga för omvärlden huruvida man vill erkänna en sådan statsbildning. Konsekvensen för Taiwan är att man äventyrar sin demokrati och riskerar att Beijing installerar en provinsledning, medan följden för länder i övrigt är att de diplomatiska kontakterna, handeln och allt annat med Kina bryts. Är detta alltså Cwejmans önskan?
Taiwans demokrati – om det är den man omhuldar – kan bara existera under status quo och som en del av Kina. Varje försök att upphäva denna ordning innebär snarare slutet för demokratin, och man bör därför vara försiktig med vad man önskar. Det är vidare knappast en sak för Sverige att lägga sig i en hundraårig konflikt på andra sidan klotet.