Sommaren går mot sitt slut, och det blev kanske inte riktigt det helvetesvarma inferno som pyromanerna vid statsmedierna så innerligt hade hoppats på i sin patologiska skogsbrandsporr. Tvärtom stärker kylan sitt grepp, medan den närmast konstanta nederbörden närmar sig dubbla normalmängden. «Klimatkrisen» är inställd.
Inte heller statsmediernas besynnerliga spådomar om den ukraïnska «motoffensiven» har besannats, utan kriget har planenligt gått i stå sedan lång tid tillbaka. Men man har ändå, påhejade av fåtöljgeneral Paasikivi, ett litet (allt mindre) hopp om att Kiev i vart fall «på lång sikt» ska ta tillbaka inte bara Krim utan allt förlorat territorium. Så skimrande var aldrig havet, och så vidare.
Men nu tornar ännu mörkare moln upp sig vid horisonten. Oljepriset stiger, och med det såväl Rysslands intäkter som priserna i mathyllan och vid macken. Inflationen tar åter fart, samtidigt som de meningslösa «sanktionerna» mot Moskva mest studsar tillbaka på européerna.
Gaslagren är kanske fyllda, men man måste nog ändå hoppas på ännu en mild vinter för att få ihop budgeten. I annat fall lär elpriset åter rusa iväg framåt oktober, och med det tar inflationen en väldig fart uppåt igen. Men du är väl redo att frysa för Zelenskyj ett varv till, eller?
Någon form av «fredsförhandlingar» har visserligen inletts, men de är meningslösa till dess att Kiev inser att man inte kommer att kunna nöta ned de ryska värnen, alldeles oavsett hur mycket materiel man får från Onkel Biden och Frau von der Leyen.
Resultatet blir bara att den ukraïnska hären decimeras allt fortare när såväl unga män som gravida kvinnor beordras bli köttslamsor vid fronten, och småningom finns inget manskap kvar att ställa upp. Det är så den militära matematiken fungerar, och den har varit given från början.
Den realpolitiska analysen är och förblir att Kiev har förlorat, och att man måste erkänna de territoriella förlusterna. Vidare måste man anta rollen som neutral stat mellan Nato och Ryssland, det vill säga det ursprungliga ryska kravet. Alternativet är en i tid utdragen konflikt som inte har någon mening, utan mest drar ned Ukraïna i permanent misär.
Washington skulle emellertid föredra att hålla Moskva upptaget under lång tid i en sådan proxykonflikt, och kanske ser man nu även en förhoppning om motsvarande konflikt i Afrika, nämligen för att det även skulle påverka Kinas handel i området. Kollateral skada i Europa och Afrika är underordnat de större amerikanska intressena av att upprätthålla hegemoni.
Kanske har man ändå nu vaknat till sans och gnuggat sanden ur ögonen efter en lång törnrosasömn. I informella sammanhang i Bryssels korridorer uttrycks allt mer irritation över det svarta hålet i Kiev, och man söker en väg ut ur dilemmat, utan att för den skull paja den egna högstämda retoriken eller reta upp Sleepy Joe mer än nödvändigt.
Det är den besvärliga verkligheten som tränger sig på, den realism som är kvar när alla överoptimistiska förhoppningar har kommit på skam och alla drömmar har trasats sönder och samman i de ryska skyttevärnen. Känslan av att allt är vått och kallt efter att först ha pinkat sig varm och skön. Dags att torka upp och gå vidare.