Vänsterns kulturkrig har ett flertal syften, varav ett är sätta dagordningen genom absurda infall av olika slag, exempelvis att lansera uppfattningen att man bör respektera vilka «pronomen» en person vill bli omtalad med. Man vill få dig att titta bort och lägga all energi på meningslösheter, under det att man mer ostört kan verka i viktigare sammanhang.
Inget triggar nämligen högerns ADHD-mässiga nätarméer mer än att klassiska figurer som Ronja Rövardotter spelas av en afrikan, eller att Snövit i ny brun woketappning har en radikalfeministisk agenda samtidigt som man har gjort sig av med dvärgarna (och därmed gjort skådespelare i facket en otjänst). Å andra sidan bör man verkligen bli upprörd av att makedonska Kleopátra i en dokumentär framställs som en subsaharisk afrikan, i syfte att lägga historien till rätta.
Men på en fri marknad har var och en rätt att göra vilka tolkningar man vill, och i slutändan är det samma marknad som fäller avgörandet. För Disneys del har den katastrofala strategin att bedriva vänsteraktivism inneburit omfattande ekonomiska förluster, samtidigt som aktiekursen har störtdykt. Samma sak har Budweiser och andra företag erfarit, vilket har gett upphov till aforismen go woke, go broke.
Det är inte alltid marknadens självreglering är tillämplig, och exempelvis statsmediernas politiska aktivism med våldsam vänsterkantring och tendenser till woke är tvångsfinansierade genom skattsedeln. Sådan otillbörlig påverkan måste givetvis bekämpas.
Men i fråga om film, litteratur och annan kultur under kommersiella villkor har man alltid det fria valet att avstå och att välja annan underhållning, på vilken det knappast råder brist. För varje wokeproduktion i Hollywood finns det mångfaldigt fler mer normala framställningar av såväl oberoende aktörer som inom den strömlinjeformade filmproduktionen.
Därtill finns ett närmast oändligt utbud av film och annan kultur från andra källor än USA och västerlandet, exempelvis den formidabla skatt som präglar Japan, Korea, Kina och övriga Östasien. USA har alltjämt tätpositionen avseende animering, science fiction och en del andra genrer, men i fråga om draman har de östasiatiska kulturerna numera övertaget, inte minst för att man är fri från den vänsterliberala tvångströjan.
Att bli helt anal över vänsterns kulturredigering och veritabla misshandel av klassisk kultur är meningslöst och inte ägnat att leda till något bestående resultat. Bättre då att helt strunta i skiten, och att nyttja tid och energi mer effektivt.
Jag kom på mig själv häromdagen att ladda ned Asimovs klassiska triologi Stiftelsen i tevefilmatisering, bara för att per omgående radera eländet efter några minuters betraktande, under vilken tid afrikan efter afrikan introducerades i handlingen, utan att det har någon som helst täckning i romanerna. Det har förstås inte att göra med någon aversion mot afrikaner, utan med den medvetna politiska manipulationen och ambitionen att stöpa om klassiska mästerverk – det är kulturell appropriering.
När allt kommer omkring har jag alltjämt några tusen filmer och än fler böcker att plöja, för övrigt en volym som växer snabbare än den avverkas. Man kan med fördel ignorera all woke helt och hållet, och istället fördjupa sig i verklig kvalitetskultur. Ge inte vänstern den uppmärksamhet man så innerligt trängtar efter.