Det går numera inte en dag utan att US-presidenten Trump levererar någon ny sanktion eller motsvarande mot Kina. Denna gång är det ledarskiktet i Hongkong som drabbas av den amerikanska vreden, eftersom de i amerikansk optik anses ha gått Beijings ärenden.
USA är för all del inte part i målet (det är Kina och Storbritannien), och inte heller någon domare i vad som försiggår. Men även med en självpåtagen sådan roll är det svårt att se att syftet skulle vara att «stå på hongkongbornas sida». Hongkong gynnas nämligen inte alls av att dess särskilda handelsstatus elimineras, och det gör inte heller de amerikanska företag som verkar där. Det är ett skott i foten.
Sanktionerna mot Hongkongs politiker och näringsidkare är i bästa fall meningslösa, eftersom berörda personer så att säga inte har något större behov av att gömma undan pengar i en sämre ekonomi som den amerikanska. Men även här kan man undra över syftet, ty att åtgärderna skulle få Hongkong och Beijing att ändra sig är en sinnessjuk tanke – om något svetsar det snarare samman kineser över de inhemska fiendelinjerna.
Särskilt är det så när den amerikanska administrationen nu har valt att gå till angrepp på ett antal fronter mot Kina och kinesiska intressen, bland annat genom att spärra ut Huawei och ZTE från den amerikanska marknaden, förbjuda Tiktok och Weixin, samt låta arrestera Huaweis finanschef Meng Wanzhou i Kanada för påstådda brott mot amerikanska sanktioner – något som aldrig har hänt tidigare, då man vanligen utfärdar företagsböter.
Till yttermera visso har man förmått övertyga Storbritannien att vända Huawei ryggen. Bland Five Eyes – USA, Storbritannien, Kanada, Australien och Nya Zeeland – är det bara Kanada som ännu inte har bannlyst Huawei. Australien och Nya Zeeland har följt i husses spår och dragit tillbaka utlämningsavtal med Hongkong samt fördömt den nya säkerhetslagen i staden – i Nya Zeelands fall en helomvändning.
Vad man här kan skönja är således en allt mer koordinerad ansats från Five Eyes, och man hoppas kunna vidga initaitivet till allt fler länder för vad som tycks vara en civilisationernas kamp mellan Washington och Beijing, och i utvidgad mening en ny polär spänning i världen.
Man kan av denna koordination och av utvecklingen i stort utesluta att det handlar om valtaktik. I opinionen ligger Trump stadigt efter Biden, för närvarande 48 %–42 % i Bidens favör, eller 308–113 uttryckt i elektorsröster. Givet den amerikanska coronakatastrofen finns det inte en suck i helvetet att Trump blir återvald.
Om Trump har något eget syfte i denna hantering är det således mer att likna vid den brända jordens taktik, att så långt möjligt förstöra relationerna med Kina så att en ny administration får svårare att återgå till ett normalstadium. Allra helst vill man provocera Beijing att överreagera, något man än så länge har gått bet på.
Just den samfällda ansträngningen berättar att det inte enbart är ett hugskott, utan en strategi som har växt fram under en längre tid. Tidigare har den inneburit att innesluta och hålla Kina i någorlunda schack, medan den nu tycks ha övergått i en uttalad systemkamp, eller ett kallt krig om man så vill – man fruktar att den egna hegemoniska ställningen hotas av ett Kina som fortsätter accelerera på allt fler områden.
Men å ena sidan är Kinas ekonomi så sammantvinnad med övriga världen att varje angrepp mot Kina omedelbart rikoschetterar, och å den andra är Kina i stort självförsörjande och betydligt bättre rustat att utstå en dragkamp. Någon repris som med den forna Sovjetunionen är här inte möjlig, och därmed framstår det bara som gåtfullt och förvirrat att man söker denna konfrontation.