Tidningarna skriver att en iransk missil kan ta sig till Sverige, som om Iran i ren desperation skulle söka ut något lämpligt långväga mål för att söka hämnd (och därmed sin egen garanterade undergång) – det är ett väldigt verklighetsfrämmande resonemang. Andra menar att Iran har en expansiv agenda att kontrollera hela regionen, inte bara ekonomiska resurser utan även förment heliga platser.
Det går inte att utesluta en sådan ambition för det gamla perserriket, även om det är ganska långsökt; man kan alltså inte använda kärnvapen offensivt, de finns i avskräckningssyfte, för att freda det egna territoriet från angripare. Iran har i övrigt inte kapacitet att expandera med konventionella medel, och har heller inte aviserat någon sådan agenda.
Men självklart finns en geopolitiskt instabil situation i området, där alla inblandade parter skulle kunna ta för sig av en större kaka om man fick möjligheten. Saddams attack på Iran i ett svagt ögonblick var ett uttryck för det, likaså Saddams anfall på Kuwait.
Det är dock inte bara de regionalt inhemska staterna som spelar detta geopolitiska spel, utan även USA och andra västmakter, som har spelat en avgörande roll allt sedan Osmanska riket pulvriserades för hundra år sedan. Det handlar förstås delvis om att kontrollera olja och andra naturresurser, men det finns också större strategiska hänsyn involverade. Vi noterar att USA anföll Afghanistan med hänvisning till att landet upplät träningsläger åt al-Qaida, en grupp USA tidigare hjälpt fram i kampen mot Sovjetunionen under kalla kriget, särskilt då Sovjetunionen invaderade Afghanistan efter en statskupp.
Vidare anföll USA Irak med hänvisning till att landet var i färd med att utveckla massförstörelsevapen, en idé som kanske hade haft bäring under kriget mot Iran då kemiska vapen verkligen användes (och som då tolererades eftersom Iran ju var en gemensam fiende), men som nu visade sig vara en ren lögn. Det fanns ingen som helst utveckling av sådana vapen i Irak, och man fick senare nödmotivera saken med att man ville «slutföra jobbet» från befrielsen av Kuwait liksom att det var en del av «kriget mot terrorismen». Man smidde medan järnet var varmt.
Iran ligger lämpligt nog precis mellan Irak och Afghanistan, och de tre länderna bildar en västasiatisk axel som går från USA-allierade Turkiet ända bort till kärnvapenmakterna Pakistan och Kina. Iran har även en särskild strategisk betydelse i det att man kontrollerar Persiska viken och har en lång kustremsa. Kontrollerar man Iran, utöver Irak och Afghanistan liksom lydstater som Saudiarabien och inopererade konstgjorda fästningar som Israel, behärskar man i princip hela området.
Att USA nu åter vädrar krigsplaner beror delvis på det reflexmässiga stödet till Israel, men mycket mer på denna geopolitiska situation. Irans agerande har gjort det möjligt för USA att åberopa sin speciella massförstörelsevapendoktrin, att USA har rätt att förgöra varje nation som anses utveckla eller anses stödja utveckling av sådana vapen – samtidigt som man skyddar andra stater som illegitimt skaffar massförstörelsevapen, som kärnvapenmakten Israel.
I det geopolitiska scenariot framgår också betydelsen av de omtvistade autonoma regionerna Xinjiang och Tibet i Kina, två områden som länge varit föremål för såväl ryska som västliga påstötningar och vilkas separatism eldas på av dessa intressenter. Bergen och öknen i dessa regioner är naturliga skyddsbarriärer mot landtrupp och därmed av avgjord strategisk betydelse. På Kinas östkust finns amerikansk närvaro dessutom i Taiwan, Sydkorea och Japan, och sammantaget är Kina helt omringat av amerikanska intressen. Någon motsvarande inringning av USA finns förstås inte, det skulle helt enkelt aldrig tolereras.
Om Kina skaffar sig ett enda hangarfartyg – samtidigt som mindre nationer som Italien har flera stycken – ses det som en «aggressiv handling» snarare än något självklart för världens folkrikaste nation. Man framställer Kina som en expansiv makt, trots att det enda landet gjort de senaste hundrafemtio åren är att försvara sig mot andras expansion, främst då västmakternas, Rysslands och Japans.
Det är i denna kontext man måste förstå spelet kring Xinjiang och Tibet, liksom att USA och dess allierade i Väst visserligen gärna propagerar för ett fritt Tibet under en lamakratisk despot, samtidigt som man förvägrar sydosseterna ett fritt Sydossetien med hänvisning till att Ryssland inte får växa. Det avgörande är inte enskilda folks vilja, inte heller demokrati, utan geopolitisk kontroll. Härav följer också det långa amerikanska och västliga stödet till Mubaraks och andras regimer i Nordafrika.
Överhuvudtaget har sedan Sovjetunionens fall ideologi inte haft någon särskilt stark ställning i politiken, utan allt är numera nästan uteslutande en kamp mellan kulturer eller civilisationer och därmed behäftad geopolitisk konfrontation. När USA med vårt benägna bistånd skär upp Västasien som en konservburk är det för att säkra naturtillgångar och för att skaffa strategiska positioner gentemot samtliga betydande nationer i regionen, framförallt Ryssland, Pakistan, Kina och i viss mån även en svingstat och gammal kolonialvara som Indien (som inte har någon naturlig allierad).
Under kalla kriget var det ganska enkelt att ta ställning för demokratins krafter mot den otäcka och uppenbart expansionistiska sovjetkommunismen, men numera har världspolitiken brutaliserats så att man knappt ens försöker dölja de otaliga dubbla måttstockarna eller hyckleriet. Att USA:s erövring av halva Västasien inom loppet av tio år skulle bero på demokratifrämjande och självförsvar är det nog ingen som egentligen tror på. En enkel titt på kartan visar att det handlar om utstuderad kolonisation av gammalt klassiskt snitt, att söndra och härska som romarna benämnde det, att i etapper fullfölja en större strategi.